
Kanske inte så som jag trodde att jag skulle se ut det sista jag gjorde 2009, men det är ju bara att gilla läget…
Gott slut och gott nytt på er!!!
Här en fin bild av mitt forna lilla jag…

En annan trevlig överraskning som julaftonen bjöd på var tomtens besök klockan 7.45 på morgonen. Helt oväntat men mega populärt bland barnen. Lillprins ville givetvis ge tomten både kram och puss. Mitt ”vuxna” öga anade en granntomteman under kläderna :) Alladin asken som tomten hade med sig krävde ju en viss retur. Så självklart kontrade vi med en Paradis ask, levererad av Grinchens syster Gretchen:Tur att granntomtarnas barn är lite äldre, så de blev inte ihjälskrämda av denna donna… Lite kul att man har 17 åringar som kan spexa lite :)
God mat och en lugn mysig atmosfär var det som sammanfattar vår julafton. Precis som det ska vara :)
Dagens låt:Peter Jöback, Sissel Kyrkjebo; Gå inte förbi http://www.youtube.com/watch?v=AJGXjLglVgc
Husets 17 åringar gav idén om att köpa en sån där duschkabin i plexiglas att ställa granen i till nästa år. Tål att tänka på...
Skam den som ger sig :)
Dagens låt: Oh Christmas tree http://www.youtube.com/watch?v=A2lPJaMYw3I
Ja, hjälp vad barn är impulsiva och oberäkneliga, på gott och ont. Ja, och ONT gör det i hela höger sida från nacken ner till knävecket, för det var den jag landade på. Men hellre min kropp än lillprins huvud.
Som vanligt känner man sig urdum efter en vurpa och låtsas som att man inte gjort sig illa alls och hoppas vid Gud att ingen såg det där.
Men GIVETVIS var det många ute och fler föräldrar som hämtade barn och dessutom var det en liten kille i sessans klass som ropade till mig när jag rest mig upp: Man får inte vara i kanan utan hjälm! Fräser tyst för mig själv medan jag borstar av mig snön att hockeyutrustning vore lämpligare…
Men med tanke på lillprins skräckslagna blick när han blev iväg knuffad ner för kanan, så lär han inte vilja åka nån mer gång denna vinter i vart fall, hoppas jag…. *please, please, please*
Fast av någon förunderlig anledning blev jag superpigg efter vurpan. Adrenalin påslaget antagligen!
Filosofen är kvar på sjukhuset och vill varken äta eller dricka efter operationen, så han skulle få mer dropp idag och mer smärtstillande. Lilla gubben... Han får inte åka hem förrän han börjat äta youghurt eller kräm och så och dessutom dricker ordentligt.
Ikväll har husets 2 unga damer julavslutning i kyrkan och JA, jag har införskaffat blommorna till SAMTLIGA fröknar. Måste bara packa in dem i tidningspapper ordentligt då det är ganska kallt ute. Får bli ett senare problem under eftermiddagen.
Dagens låt: UNDERBAR och man kan inte annat än att skratta med! MÅSTE SES!!! http://www.youtube.com/watch?v=I5ALIL7T764
Den fråga vi alla måste ställa oss är: bara för att tekniken har gjort det möjligt, innebär det då att det är etiskt riktigt? Är dessa människor mindre värda? Har vi rätt att ”leka Gud” och välja vem som ska få leva eller inte? Är inte detta också en form av ”dödsstraff”? Eller tänk så här; att din friska 3 åring är med om en olycka och får en hjärnskada, skulle du då välja bort honom? Var i ligger skillnaden, jo, i valet, men jag LOVAR att om du fick välja om igen, så skulle du välja samma lilla treåring trots att du vet utgången, för allt handlar egentligen om en enda liten sak: KÄRLEK!!!
Visst jag kanske drar det till sin spets, men det är ju också bevisat vid ett flertal tillfällen att fosterdiagnostiken har visat FEL!!! Föräldrar som fått reda på att deras barn är gravt handikappat och som valt att behålla det ändå och när barnet förds så visar det sig att skadan är knappt märkbar. Eller föräldrar som fått reda på olika kromosomfel och hjärnskador som skulle kunna vara grava, men som vid födelsen visat sig innebära en tå eller ett finger mindre… Hur vet vi vad vi egentligen ”väljer bort”?
Det som vi skapat ur kärlek kan det verkligen vara något som vi vill välja bort, oavsett vad det för med sig in i livet? Vad är vi så himla rädda för? Varför ska det vara så svårt att kunna se och förstå att man kan känna samma kärlek för ett barn med handikapp som för ett som inte har det? Varför ska det vara just "avvikande", vilket otroligt negativt ord, varför inte säga: Du kommer liksom alla andra föräldrar att få ett UNIKT barn med förutsättningar som är just UNIKA för detta barn? Varför ska det vara så svårt att se MÖJLIGHETER istället för problem?Glimtar ur mitt liv och vad jag fnular på :)