Tonårs fnul

Gårdagen var faktiskt en solig dag. Kändes nästan lite ovant på nåt sätt och känslan blev genast VÅR! Men idag är det grått, regn och rusk igen, Tog i vart fall en fin bild över sjön och de vackra färgerna på sen eftermiddag igår: Okej, det är inte bara Butter som simulerar här hemma, Kloker försökte börja morgonen med att fejka feber (vilket är jäkligt svårt eftersom just temperaturen avslöjar en). Personligen tror jag mer på att hon är halvdöd på grund av att hon satt uppe tills efter midnatt och Kloker är en individ som behöver lägga sig i tid, annars rasar världen liksom. Tyvärr är hon inte av samma åsikt, men det är ju inte hon själv, utan vi andra som får ta del av hennes vresiga humör när timmen blivit sen kvällen innan…

Det var en intressant artikel i en av tidningarna igår som handlade just om hur det är att vara tonårsförälder. Hur tonåren blir beror mycket på hur man har byggt upp kontakten med sina barn innan. Respekt och förtroende är viktiga ledord och det ska vara ömsesidigt.

Våra 17 åriga pojkar har vi fullt förtroende för och en mycket bra dialog. Det är aldrig några problem där eftersom de respekterar det vi bestämmer och vi respekterar det de vill. Ett mycket bra utbyte och därav har tonårsperioden hittills varit så gott som bekymmersfri.

Med Kloker blir det ju lite annorlunda, då hon bara bott här i drygt ett år nu och vi har inte format henne innan och förtroenden och respekt måste byggas här och nu. Ingen enkel uppgift och hon har ju sin ryggsäck som hon kommer med, som vi inte alltid vet innehållet av och som inte alltid stämmer överens med våra värderingar, och därför blir det också fel ibland.

Att vara familjehem är inte lätt, det är en sorts plankbalansering hela tiden och titt som tätt ramlar man av och får börja om från början. Energikrävande är det också, för man investerar i en annan människa utan någon som helst garanti om utdelning och det är inte bara att hoppa av när det börjar blåsa, utan det gäller att orka hänga kvar. Att ge upp är ingen lösning förrän man ser att det börjar påverka familjen som helhet. Ibland blir man bara så trött på alltihop och energin tryter och allt går bakåt och man frågar sig själv varför man gör detta?! Det kostar ofta mer än det smakar, det är ett faktum. Många saker ifrågasätter man, och vissa saker önskar man skulle gå fortare eller att mer hjälp och resurser fanns att tillgå. Ofta känner man sig ensam och utsatt som familjehem… Men ändå, när det väl går framåt och man ser att något positivt utvecklas, då räcker den energin för ett bra tag fram över och hoppet tänds igen att man ska nå hela vägen fram. Meningen och målet är ju att räcka ut en hand för att hjälpa någon och förhoppningsvis göra en skillnad...

Antagligen kommer det aldrig att bli samma förtroende och respektutbyte som med grabbarna, det är väldigt svårt att åstadkomma på så kort tid, men bra, det kan det nog bli ändå, det MÅSTE vi tro på!

Dagens låt: Sjukt skön gammal dänga; Otis Redding; Sitting on the dock of the bay http://www.youtube.com/watch?v=8nA18g_PwG0