Nu får det vara nog!!!

Jag blir så himla förbannad!!!

Återigen dyker det upp fall där man inom behandlingsbranschen använt sig av otillåtna metoder för att ”vårda” barn och ungdomar. Hur tänker dessa personer??? Det måste väl för guds skull finnas andra saker man kan göra för att avhjälpa en situation så att man inte behöver ta till våld!!! Att man dessutom lyckats få barnet ifråga att tycka att han ibland ”förtjänat” denna behandling är ju om möjligt ännu mer skrämmande! Om du som personal inte vet annat än dessa metoder, eller i stundens hetta inte kommer på något annat, så är du inte rätt person för jobbet!

Detta handlar om BARN och UNGDOMAR med olika grader av handikapp, då ska man väl om någon gång ha ÄNNU STÖRRE FÖRSTÅELSE för deras situation – eller?! Och UTBILDAD personal måste ju vara A och O!!! Att sen alla som jobbar inom denna bransch är medvetna om de lagar och regler som gäller torde ju vara självklart, men så verkar ju inte fallet vara…

Denna värld är en ganska sluten historia. Har man inte med den att göra, så vet man inte speciellt mycket om den. Det finns självklart ställen som ÄR jättebra och har utbildad personal samt följer de lagar och regler som gäller, men insynen i dessa hem är ganska begränsad och i mångt och mycket tillrättalagd till det yttre.

Att ta del av denna värld kan vara lite som att öppna Pandoras ask. Helst ser många att den hålls stängd, kommunerna har ingen annanstans att placera dessa barn och det ligger ju på deras bord att lösa det och ofta har kommunerna inte en susning om stället ifråga utan har bara skrapat på ytan, den yta som stället SJÄLV valt att visa upp. Ställena själva vill ju tjäna pengar och personalen vill ha ett jobb, alltså väljer man att hålla tyst och ofta försvarar man inför sig själva att dessa barn är ju ”inte här för skoskav” och det förstår ju bara VI som jobbar med dem. Barnen, de tror man ändå inte på i de flesta fall, de är bara arga och bittra över att ha blivit placerade och därför överdriver situationen.

ALLA barn SKA behandlas med RESPEKT och man ska också ta HÄNSYN till deras handikapp och utifrån det och KUNSKAP skapa en bra miljö med RIMLIGA krav och en POSITIV atmosfär där de kan växa och utvecklas med hjälp av UTBILDAD kunnig personal som arbetar där för att de VILL det och inte bara för att få en lön.

Om alla såg sina egna barn i de barn man jobbar med så skulle situationen se väldigt mycket annorlunda ut…

Nej, det är dags att öppna Pandoras ask och se till att detta inte behöver hända om och om igen. Vi vill väl ändå våra redan svårt utsatta barn och ungdomar bättre än så här?! Det finns INGENTING som kan försvara detta – INGENTING!!! Tänk som sagt om det var DITT barn som fick genomgå detta…

Gräv djupt och upp till ytan med ALLT och lägg tid och resurser på att få fram BRA och SUNDA behandlingshem och UTBILDAD personal, dessa barn och ungdomar är ju också en del av Sveriges framtid!!!

Lex Sara

Lex Sara…

En underbart bra lag som tyvärr inte fått det utslag man hoppats på. Det är ju tyvärr inte så ”enkelt” som det låter i de flesta fall. Ofta berörs ju större arbetsplatser och ibland privata, där arbetsplatsens hela existens sätts i spel.
På denna arbetsplats finns ju oftast också personal som faktiskt inte gjort något fel utan skött sitt arbete klanderfritt. Arbetsplatsen kan ju också ha en stark lokal förankring, där stor del av det lilla samhälle man bor i påverkas av det hela, både familjer och barn. Det är ju inte alltid så ”enkelt” att göra den där anmälan om man ser till alla faktorer runtomkring, även fast man egentligen är skyldig att göra den… Anmälaren sticker ju oftast ut halsen rejält och det hela kan ju få orimliga konsekvenser på det privata planet, vare sig man vill tro det eller inte. Alla som har stått där inför beslutet har nog känt samma vånda. Men, som tur är så finns det dem som tar steget ändå, kosta vad det kosta vill…

SJÄLVKLART ska den enskilda individen försvaras och SJÄLVKLART ska Lex Sara gälla och göras i de fall man anser det behövligt. Ingen människa ska behöva fara illa på grund av någon annan och absolut INTE i våra behandlingshem eller övriga instanser. Men ändå sker detta om och om igen och man undrar ofta hur det kan få vara så? Var finns tillsynsmyndigheterna? Var finns kunskapen om lagarna som ska följas? Var finns civilkuraget och var finns individens rätt?

Oftast är det ju redan svårt utsatta individer som råkar ut för detta, individer som har svårt att kommunicera eller som inte blir trodda eller som skräms till tystnad. Detta i det civiliserade Sverige på 2000 talet…

Saken är ju den att många av dessa arbetsplatser är väldigt bra på att dölja saker. Ofta är tillsynen förannonserad och då blir ju saker gärna tillrätta lagda inför kontrollen. Väldig personstarka individer driver ofta dessa ställen och i personalgrupperna återfinner man dem igen. Ny personal skolas in i samma anda och ifrågasätter de något, så blir de snabbt avpolletterade, med dåliga vitsord.

Någonstans mitt i allt detta återfinner man dem… de som faktiskt vill väl och gör rätt, men som inte vågar berätta. Kanske väljer de att blunda och låtsas som att de inte vet något eller har märkt något, men innerst inne så vet de mer än väl och långt där inne gnager samvetet som de inte vill veta av. I skydd av nattens mörker kanske de önskar att de vågade stå upp för sin sak och någon gång kanske de har förhört sig med någon likasinnad kollega, men snabbt blivit avfärdade med en skräckslagen blick. Hur ska de någonsin kunna försvara sitt handlande? Jag såg men jag gjorde inget… Kanske är nattens vånda tillräckligt straff?!

Men… den utsatta individen då?

Ingen kan säga det bättre än Martin Luther King:

”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet
Utan de goda människornas tystnad…”