Dart

Lillprins har bestämt sig för att runt kl 5 sådär är en alldeles ypperlig tid att vakna på. Och… är man ändå vaken och full i bus så kan man ju lika gärna göra något åt saken resonerar han. Övriga familjen lägger lönlöst in sitt veto varje morgon utan resultat!

Mannen är nu på dag tre av punktmarkeringen (som ska pågå fram till skolavslutningen *suck*). Detta börjar också ge utslag här hemma med att lillprins tröttnat rejält på den där mamman och har nu även börjat 2 års trotsa mot henne. Häromdagen var han som en ål i bilbarnstolen innan jag fick fast honom och sen tokskrek han hela vägen in till stan (1,5 mil) så för att lugna honom fick jag sitta med ena armen bak för att klappa på honom. Då jag kör en Chrysler Grand Voyager så är det ”en bit” dit bak, så jag fick hålla armen så utsträckt som möjligt i världens snedaste vinkel. Detta har nu resulterat i en härligt ljuvlig sträckning i axeln och nacken…
Lillprins har också kommit på röstens härliga användnings område och GALLSKRIKER så fort han inte får som han vill när det gäller Filosofen och sessan. Kan informera om att den lilla killen har en lungkapacitet som heter duga och jag vet också att mina trumhinnor kan vibrera lika länge som han orkar skrika…

Han vill också ha bestämda saker som SJÄLVKLART inte finns hemma typ Tårta eller pizza och när detta inte kan uppbringas så kan Pavarotti slänga sig i väggen… ”Nej” finns inte i hans vokabulär och inte går det att få dit heller, vilket gör att han fortsätter i all oändlighet! Har aldrig träffat ett uthålligare barn när det kommer till dessa två karakteristiska drag…

Nyckeln till att komma tillrätta med trots är ju HYPERKONSEKVENS! Och… där vinner HAN med hästlängder…

Fnular på om meningen med att det ”sista” barnet blir jobbigast är tillvarons sätt att se till att familjer väljer att skaffa fler än ett barn…

Vidare har han utvecklat en ny period i sin utveckling, nämligen; kasta. I denna kategori gör han ingen som helst urskiljning på vare sig objekt eller rum så… ja, ja, ni kan ju tänka er. Glasverandan är numer helt off limits för den lille gossen!!! Vidare får mamman kasta sig som en panter efter diverse objekt som annars kommer att ha en lätt destruktiv inverkan på landningsområdet. Äldre syskon måste också skyddas och mamman funderar på hockeyutrustning. Borde gå att få tag på billigt så här års…

De pälsklädda individerna förvaras utom räckhåll för lillprins då mamman har någon illavarslande inre bild av katt kastad mot hund *skräck* Det gäller ju att ligga steget före liksom…
Tyvärr har byn inget lokalt handbolls, Rugby eller baseboll lag, annars hade de haft en självskriven medlem vid detta laget. Det finns väl ingen undre åldersgräns för när man får börja?! Kanske kan han göra inhopp som inkastare i fotbollslaget?

Filosofen har påbörjat sin egen utveckligs period som går ut på att stöka ner så mycket som möjligt. ALLT man kan dra fram och vända upp och ner på bara måste man göra. När mamman ifrågasätter detta beteende svarar han bara: det var inte jag, det var lillprins! När mamman då säger att hon faktiskt SÅG filosofen själv göra det svarar han bara; Ja men lillprins började…

Sessan har TYVÄRR tillfrisknat från ”Sessiluring sjukan” och är för stunden ”bissi – bassigare” än någonsin *stor suck* Snacka om bakslag!

Börjar komma till insikt om att det sitter nog mer än en liten ”fan” i min båt… Fnular på om man kan sätta motor på eländet…

Sjukdomarna i familjen gör det ju dessutom svårt att GÅ UT och rasa av dem och huset känns nu mindre än någonsin… Önskar att man hade en egen idrottshall! Perfekt att motionera både djur och småbus i vid sjukdom eller dåligt väder… Hmm… ännu en plan i drömmen om 171 miljoner.

Lillprins har ju ändå sina mer eller mindre gulliga sidor i allt trots. Som när han (innan förbudet) kom in från altanen med en fin bukett som han plockat till mamma… bestående av Engelsk pelargon och Tomatplanta…

Har en känsla av att barnens kreativitet och uppfinningsrikedom blir större när mamman är trött och som läget är just nu så har de nog antagligen löst världsproblemen innan skolavslutningen!!!

Känns fantastiskt härligt ljuvligt att veta att jag nu ska stå i detta SJÄLV, så när som på 4 dagar fram tills skolavslutningen…. (och om någon inte förstod det, så var det FET IRONI!!!)

Om jag hade kort på individerna som såg till att ”objektet” numer behöver punktmarkering (fast självklart har hon också ett EGET ansvar), så hade jag varit Dartmästare vid detta laget!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Dagens Låt är bara en enda stor symbol för hur min tillvaro känns just nu. Känner PRECIS så här! Tycker till och med att för stunden är jag ganska lik sångaren också... Måste ses!!! ENJOY! http://www.youtube.com/watch?v=xpcUxwpOQ_A

Stormigt hav

Trots att vi drabbats av ett rejält bakslag i planeringen så går livet framåt! Saker blir ju inte alltid så som man vill eller har hoppats, men som sagt, livet går onekligen framåt ändå. Bara att planera om och se nya möjligheter och göra det bästa av situationen.

Alla människor är ju olika. Alla gör vi olika val i livet och alla har vi vår egen uppfattning om tillvaron. Det får man ju lov att försöka acceptera. Men så ibland är den uppfattningen lite väl sned hos vissa individer och har man då personer runtomkring som självvalt tagit på sig ansvar för denna individ så ligger det ju i deras intresse att se till att få denna uppfattning lite mer… sund.

Jag är medvetet godtrogen och vill tro det bästa om mina medmänniskor. Jag dömer ingen i förhand, det ska mycket till innan jag tappar förtroende för någon. Men när jag väl hamnar där så blir jag så himla besviken. Man ger någon hela sin hand och den personen bara iskallt trampar på den. Svårt att förstå, svårt att acceptera men det är ett faktum.

Så vad gör man? Jo, man drar självklart tillbaks handen och ser till att inte bli trampad på igen. Om förtroendet skulle börja gro igen, så sätter man bara dit en fingertopp till att börja med. Tyvärr så förstår ofta dessa personer inte hur mycket de hade och hur mycket de förlorat, därför detta är inte viktigt i deras värld. Eller rättare sagt DU är inte viktig i deras värld, du är en liten bricka i spelet som de bara råkat landa på för stunden. Fast när jag tittar på den bricka som är jag, så är den 100 % välvilja och 100% stöttning och hjälp. Därför känns ju också smällen hårdare för mig, den andra individen känner kanske inget alls och skiter kanske i vilket.

Ibland vill man bara liksom ruska om dessa individer så att de vaknar upp och förstår vart de är på väg och att det finns bättre val att göra i livet. Men vill man inte se och kan man inte förstå att det är en hjälpande hand man får, så är uppdraget ganska så lönlöst. Fast ge upp är ju inte riktigt min grej…

Det är ju som min käre far brukar säga: Har man tagit fan i båten så får man ro henne i land!

Men ibland känns motvinden tuffare än vanligt och man har skavsår i händerna av årorna, regnet öser ner och nån tokfan har fäst en tamp bak i båten och jobbar på att dra den åt fel håll. Fan i båten själv vill åt tampens riktning och inte åt din. DÅ känns det jäkligt motigt och tanken på att skita i både fan och båten och simma iland själv känns otroligt frestande. När man dessutom vet att fan då faller under någon annans ansvar och inte lämnas vind för våg, så känns valet inte alltför oansvarigt heller. Fan står inte och faller med oss, men vi kanske i slutänden faller med fan… Där vill man ju inte hamna!

Men hur vet man då var gränsen går? När vet man att det är dags att hoppa ur båten och låta någon annan hoppa i och ro vidare? Hur vet man att det är rätt val när man väljer det och hur kan man veta att denna resa ändå är helt lönlös för fan i båten. Hur ska vi kunna veta vad som händer eller inte händer om vi ror en stund till. Lite längre fram så kommer kanske tampen att brista och vi får en rejäl skjuts framåt eller så har vi drunknat helt.

Men om jag VET att den strand jag siktar mot är fantastiskt bra för fan i båten och jag dessutom VET att den som tar över roddbåten om jag hoppar ur, har en sämre strand att sikta mot, då måste väl ändå att fortsätta ro vara det rätta?! Åtminstone så länge man inte går under själv…

Lite skavsår och motvind har väl ingen dött av??? Äh, jag ror ett tag till och hoppas att fan i båten sitter kvar och hakar på. Förhoppningsvis vänder vinden och kanske får jag till och med lite hjälp att ro längre fram…

Frågan är egentligen: Var slutar mitt ansvar och var börjar fan i båtens?

Dagens låt: Marie Fredriksson, Mot okända hav http://www.youtube.com/watch?v=uAlMef56ZAw