Insnöade igen *suck*

Ja, ja, bara att härda ut, våren ÄR på G, litet bakslag bara…

Igår var jag till vårdcentralen och tog bort en misstänkt leverfläck. Själva ingreppet var rätt okej, bra bedövning och så. Ganska stor leverfläck, så det blev några stygn, fortfarande helt okej… men sen släppte bedövningen och då var det inte lika trevligt längre. Har inte sovit speciellt gott i natt och Ipren hjälper inte mot all sorts värk, det är då ett som är säkert! Sen tar det ju några veckor innan man får svar på hur det egentligen var ställt med den där fläcken. Kommer nog inte sova riktigt 100% innan det svaret…

Vår kära lilla Ulla- Bulla vågade sig hit på ett besök igår, trevligt!

Fick hem ett nytt lass ved, vilket jag hoppas blir det sista för denna vinter. Vill bli värmd av solen och inte täljstensugnen!!!

Samtliga är i skola och på dagis och mannen på jobbet, så det är väldigt tyst och lugnt här för stunden. Lillprins blev ledsen för första gången på länge vid lämningen idag *värker i hjärtat*. Filosofen skulle nämligen iväg med de andra ”stora barnen” och ha gymnastik, så lillprins kände sig övergiven i dubbel bemärkelse. Inte var det några av hans favvo fröknar som var där heller *pluppen* Ja, det är väl så livet är ibland och om lite mer än ett år så blir han ju ensam kvar på dagis när Filosofen börjar förskoleklass. Gud vad tiden går fort!

Är i vart fall så nöjd med vårt upplägg där vi sätter barnen i första rummet. Att inte spendera så mycket tid som möjligt med dem när tiden går så fort och så mycket händer tror jag att jag skulle ångra bittert längre fram. Det är ju också nu vi bygger grundtryggheten och allt annat som är viktiga grunder i en människas liv. Min mamma var hemma med mig när jag var liten och jag tycker som vuxen att jag är väldigt privilegierad som fick ha min mamma hemma och slapp vara långa dagar hos dagmamma eller på fritids. Nu vet jag att vissa inte har något val, men för oss som har det så tycker jag att man ska välja barnen, alla dagar i veckan! Det har man igen tusenfalt…

Den där jäkla snön som vräker ner utanför gör att jag tappar sugen på denna dagen helt och fullt. Ska nog kura ner mig framför tv:n med en bra film och bara softa. Men först ska jag repetera ”andra baser” *good girl*

Dagens låt: David Guetta; Just a little more love http://www.youtube.com/watch?v=6P2ogDZyacg

Handen som levt ett helt liv

Igår var jag till vårdcentralen och kollade upp mina leverfläckar, som var helt ofarliga!

I väntrummet var det fullt med folk, men en liten farbror fångade min uppmärksamhet. Han var i 80 års åldern, smalt byggd med tunt vitt, välkammat hår och lite insjunkna kinder. Han satt och lutade sig mot sin blå rullator och på fötterna hade han turkosblå raggsockor i sina farfars tofflor. Byxorna var svarta med tydliga pressveck och ovanpå skjortan hade han en grå fleecetröja. Det hela gav en känsla av blygsam välkläddhet .

Men det var hans vänstra hand som fick mig att stanna till med blicken. Jag fängslades av att den var så vacker. Långa smala fingrar med välmanikyrerade naglar. Eftersom de var lätt reumatiska hade de en väldigt rak hållning och de var lite lätt knotiga så där som de blir vid reumatism. Blodkärlen på överdelen av handen var ytliga och bildade nästan som ett mönster av ett kalt träd och det flöt liksom ihop med den lilla farbrodern i övrigt. Denna hand har levt nästan ett helt liv…

Han såg så snäll ut farbrodern och log snällt mot alla som kom in i väntrummet. Ofta böt han ställning på den extra dynan som han lagt på stolen, för att på något sätt lindra smärtan, som man trots hans vänliga yttre ändå kunde läsa i ansiktet. Ibland gned han sin reumatiska hand över pannan som för att torka bort värken för en kort sekund. När han senare berättade för en bekant som också kommit dit att han tappat bort glasögonen och hade sett fel på klockan och därför kommit till vårdcentralen 1 och ½ timme för tidigt, så gjorde det ont i hjärtat på denna mamman.

Plötsligt önskade att jag hade haft en påse nybakta bullar med mig att bjuda på, men vem tänker på det när man ska till vårdcentralen?! Han förmedlade ”Astrid Lindgren farfar” med hela sitt väsen och jag hade gärna blivit 5 år igen och kunnat krypa upp i hans knä och hört på sagor och berättelser från förr och fikat under körsbärsträden i hans gamla trädgård.

Tyvärr skulle han till distriktssköterskan, annars hade jag direkt erbjudit mig att byta tid med honom, men allt jag för stunden kunde bjuda på var ett värmande leende när jag gick förbi på väg in till doktorn och jag hoppades med hela min själ att han hade goa underbara barn och barnbarn, samt vänliga grannar som hjälpte honom vid behov. En riktig liten gulle farbror som helt ovetandes tassade in och lämnade ett litet avtryck i Cilla hjärtat…

Dagens låt blir en av mina absoluta favoriter som bara känns SÅ rätt för stunden, vet egentligen inte varför, men det bara är så; Oleta Adams ”Get here” http://www.youtube.com/watch?v=js1SE-EwkvU

Sol, vind och vatten...

…höga berg och djupa hav, det är min drömmar vävda av…

Idag har jag äntligen tagit tag i ”det där” som legat och gnagt i mitt bakhuvud ett längre tag nu. Ett längre tag är (tyvärr måste jag erkänna) år…

Det handlar om ett födelsemärke på magen som är rätt rejält stort och som ändrat färg och pigmentering och bredvid det har det tillkommit ännu en ganska så stor leverfläck. Jag själv tror ju absolut INTE att det är någon form av hudcancer, ser inte ut som de bilder jag sett och tagit del av. Det är inte svart eller har röda kanter. Jag tror ju mer att det handlar om att födelsemärket ändrat form och pigmentering på grund av graviditeterna, det sitter ju faktiskt på magen! Sen den andra fläcken är väl en sån som poppar upp ibland. Har ju fler lite här och där… Ska nog kanske kolla upp det där på låret också när jag ändå är där.

Min barnmorska som jag hade när jag väntade lilltjejen, för 7,5 år sedan, påpekade för mig att hon tyckte jag skulle kolla upp det där födelsemärket, men har jag gjort det??? Eh… nej…

Är väl lite som en struts när det kommer till saker som gäller mig själv och som skulle kunna vara otäcka eller farliga. Det man inte vet mår man inte dåligt av liksom… Gick med en knöl o bröstet i 6 månader innan jag vågade ringa och kolla upp den i somras. Ofarlig körtelvävnad – phu!

Men, nu har jag som sagt gjort slag i saken och fått en läkartid den 4:e maj. I´m such a good girl!!! :o)

Fast är det så konstigt egentligen att man väljer att blunda för saker i livet? Någonstans är jag ju hellre lyckligt ovetande om mitt öde än att slås med det och inte kunna påverka. Däremot så är det ju bra att ta reda på saker om det ännu finns tid att göra något åt det. Men man vet ju inte innan hur det ligger till…

OM jag hade bara två månader kvar att leva, skulle jag verkligen vilja veta det då? Jag tror att jag bara skulle må dåligt och bli nojig över allt jag skulle vilja hinna med att göra med mina nära och kära. Dessutom skulle man ju medicinskt vilja prova alla sätt som går att stoppa utvecklingen med, men då är man ju fullt upptagen med det istället för att verkligen leva de där sista månaderna. Hoppas verkligen att jag aldrig ställs inför den vetskapen! Jag beundrar verkligen alla de som kämpar med detta och som mitt i allt elände ändå lever livet och har en enorm livsglädje. Den inre styrkan hos människan visar ibland inga som helst gränser.
Underbart – eller hur?!