Ännu en har lämnat oss...

Fick igår eftermiddag reda på att en bekant till oss valt att avsluta sitt liv. Hon var strax över 30 år.

Detta var en person som var engagerad i otroligt mycket och hade alltid många järn i elden. Hon var alltid glad och sprudlande när man träffade henne och hade alltid något nytt att berätta. Hon var en otroligt snäll människa och ville andra väl och hade en ”Ja men det löser vi, inga problem” inställning till det mesta. Just därför kom detta som en riktig chock för alla oss som på något sätt kände henne. Att hennes liv på insidan kunde te sig så svart att hon beslöt sig för att avsluta det, när hon på utsidan alltid bara sprudlade av liv…

Nu kände ju inte jag henne på ett nära sätt och kanske har de som stod henne nära en annan bild, vad vet jag, men riktigt, riktigt dåligt måste hon ju ha mått när hon tog ett så drastiskt beslut och lämnade sin man och sina 2 barn, den minsta 4 år, ensamma kvar.

Det är det som är det mest ofattbara för mig, hur man kan välja att överge sina barn, att man inte där i det drastiska ögonblicket kan tänka att för denna lilla 4 åring kommer mamma aldrig mer hem, aldrig mer kramar honom god natt, aldrig mer talar om hur mycket hon älskar honom, aldrig mer tröstar honom när han är ledsen, aldrig mer… Hur kan det vara SÅ SVART att man inte kan tänka det ens?! Ja, det svaret har väl bara de som varit där, men det är en otroligt skrämmande tanke att ens inre värld kan bli så totalt utsiktslös och nattsvart att döden är det enda tänkbara alternativet. Och vilken otrolig smärta hon måste känt rent känslomässigt för att ta detta beslut...

Det är så svårt att få in och smälta att detta verkligen har hänt och att man hittade henne igår morse, död! Hon finns inte mer, vi kommer inte att ”springa på henne” på stan eller ringa henne i något ärende någonsin mer.

Våra tankar finns idag självklart inte bara hos henne utan hos hennes man och barn. Många här i byn är involverade i denna sorg då de är släkt eller släkt i släkt med henne eller mycket nära vän. Hon var en otroligt färgstark människa som nog inte lämnade någon oberörd…

Det kommer ta ett tag att acceptera och smälta detta, det känns fortfarande helt ofattbart…

Lilla gumman, så himla tokigt allt måste ha blivit och det fanns säkert dussintals lösningar på vad än det var som bekymrade dig, men du kunde inte se dem, men jag hoppas du mår så mycket bättre nu var än du är…

Dagens låt: Lene Marlin; Flown away http://www.youtube.com/watch?v=D047d5Fv4ZU

Livets svartaste sida...

”The most authentic thing about us is our capacity to create, to overcome, to endure, to transform, to love and to be greater than our suffering.”

Men för vissa kommer ibland livet till ett vägskäl där man inte längre orkar eller klarar av att se en lösning på sin tillvaro och valet blir självmord…

Personer i denna kategori vill ju inte alltid dö, utan ofta är det ett rop på hjälp, men ibland räddas de också ofrivilligt tillbaks till livet.

Vi har just nu en i bekantskapskretsen som är nära anhörig till en självmordskandidat.

Jag sitter här och försöker förstå, vilket är helt omöjligt för jag har aldrig varit i denna situation. Visst har livet känts överdjävligt ibland men ändå har jag aldrig ens snuddat vid tanken. Det måste ju finnas något mer som driver en person till denna desperata handling, att livet ter sig så totalt utsiktslöst att man väljer att avsluta det.

Jag känner ännu mer vanmakt över tanken på att vara en nära anhörig till en sådan person. Man kan ju omöjligt finnas där varenda minut av varenda dag för att förhindra ett nytt försök, men ändå måste man genomleva varenda minut av varenda dag med rädslan av att det ska hända och att man inte kunnat förhindra det.

Man ÄR sina tankar, så är det bara, men om jag inte vet vad du tänker, hur ska jag då kunna hjälpa dig? Om jag dessutom inte har rätt till någon som helst information från vården, men det är ändå jag som ska vårda dig, hur ska jag då kunna hjälpa dig?

Vilken fruktansvärt maktlös situation! Att vara anhörig till en självmordsbenägen person måste vara något av det jobbigaste man kan gå igenom. Bara att acceptera insikten av att man inte alltid kan vara där, att inte nå fram, att inte kunna lösa problemet, att inte ha rätt till information, att inte förstå, att inte veta…

Hur går man då vidare härifrån? Vad händer om personen ifråga inte vill ha hjälp utan fortfarande bara vill dö?

”You have a choice. Live or die. Every breath is a choice. Every minute is a choice. To be or not to be.”

Hur kan man hjälpa någon som bara ser svart att vilja välja livet? Så gott som all vård i vuxenlivet är ju frivillig och som anhörig till en ”vuxen” har du inte rätt att ta del av någon som helst information som den ”sjuke” inte godkänner. Och… om den ”sjuke” inte förstår att den är sjuk eller absolut inte vill ha hjälp så blir det ju en omöjlig ekvation!

I mitt liv har det i vart fall varit så att ”det som inte dödar en gör en starkare”, att bortom allt det som för stunden känns överdjävligt, finns något annat som är bra, det gäller liksom att härda ut och göra val och agera för att komma vidare. Och när man väl tagit sig igenom allt elände så är man så mycket starkare, har mycket större självförtroende och självinsikt och all den rädsla som fanns är som bortblåst… men det gäller ju mig och jag kan ju aldrig veta hur någon annans liv fungerar eller var de befinner sig i tankebanorna, var deras gräns går och hur mycket de orkar bära... På en svart palett är det svårt att måla med färg och nå in på djupet... Paletten måste krackelera först så den kan ta in färgen...

Just nu kan vi bara hoppas för det bästa och stötta så gott vi kan.

This one is for you Butterfly, please, please choose life…

http://www.youtube.com/watch?v=PWlS8Oerx8o
(klicka på länken så kommer den upp som ett nytt fönster)