Snart sommar *hoppar och skuttar*

Vilken LJUVLIG dag det var igår, vi var ute HELA DAN och jag var lika slut som barnen när vi kom in :) Idag ska det visst bli lika härligt, så då har man ju andra saker att göra än att sitta och fnula framför datorn... Bjuder på lite bilder som togs förra sommaren av vår härliga altan. Visst är den fantastisk? * Längtar*

Genom barns ögon...

Det finns väl inget så självförtroende höjande… och självförtroende sänkande som att umgås med barn. Barn är så där underbart uppriktiga, som man ibland önskar att man kunde vara och ibland tackar sin lyckliga stjärna för att man inte är!

Både i mitt jobb och som mamma har jag ju fått mina slängar av bägge delar och att se sig själv genom barns ögon är faktiskt väldigt befriande (om man tar det på rätt sätt)… Jag är ju inte en person som alltid tycker om det jag ser i spegeln och har kanske en tendens till att vara självkritisk (lätt underdrift).

Min mage, den har absolut sett sina bästa dagar. Efter alla bristningar av graviditeter och kejsarsnitts ärr samt en och annan godbit för mycket så ser eländet numer ut som en säckpipa! Jag skojar inte, om jag hade haft spetigare armar och en lång hals, så hade likheten varit förvillande. Men… min filosofiske lilla 4 åring tycker att mammas mage är det mjukaste och gosigaste som finns och en sån tjock mage vill han faktiskt också ha när han blir stor! (har i skrivande stund inte gått in på detaljer med honom om HUR magen blev till, tänker att han kan ju få drömma ett tag till innan jag slår hål på utopin.) Fast, jag måste erkänna att hur gulligt det än låter så hjälper det inte speciellt mycket när man står där framför spegeln och tittar på eländet att säga högt för sig själv ”men den är ju mjuk och gosig i vart fall”… Men när den lille killen kommer och lägger sitt huvud mot min mage och bara myyyyser, DÅ känns magen helt okej och jag skulle inte byta bort den mot någon annan mage i hela världen.

En annan upplyftande sak som han stolt förklarade igår är: Mamma jag vet hur många år du är, du är tjugoarton. Och VIPS så känner jag mig genast som tjugo någonting. Jamen hör bara: Trettioåtta – tjugoarton, vilken skillnad va??? Numer ska jag stolt deklarera att jag minsann fyller tjugotjugo om 2 år!

Vi är en ganska tajt liten familj som ställer upp för varann när det gäller. Den 7 åriga dottern hade Halloweenfest för sin klass och SJÄLVKLART klädde ALLA i familjen ut sig. Meningen (för de som inte förstår det) är ju att man ska vara UTKLÄDD, en annan person än sig själv liksom. Pappa var kanin, tonåring 1 var hovnarr, tonåring 2 var en morot, tonåring 3 var en docka, lilltjejen var spindelkvinnan, 4 åringen var en hund och pluttis var en geting. Jag hade slagit på stort och var spåkvinna med stor lockig svart peruk, enorma örhängen, kjolar i mängder, brokig blus, massor av smycken och en make up som fick de forna flickorna på Malmskinnadsgatan att se ut som klosterskole elever. När dottern får syn på mig säger hon besviket: mamma du är fin, men vi skulle ju faktiskt klä ut oss!

Som mammaledig med ett hus fullt med barn, så läggs ju inte alltför mycket tid på make up. Nej, det händer bara vid speciella tillfällen (se ovan). Innan jul var vi bjudna på julbord min man och jag och jag fick tillfälle att fixa till mig ordentligt för en gångs skull. Dottern 7 år satt som ett plåster i sidan på mig med tindrande ögon och ett ”åhhhhhhh” stup i minuten och detta över lite mascara, läppglans och en ögonbrynspenna. Men när det hela var fullbordat och jag visade upp mig i all min glans så utbrister 4 åringen: ”men mamma vad du ser konstig ut!” Make up, vem behöver det?! Naturlig skönhet here we come!

Jag är ju också trendsättare! 70 tals modet med sina färgglada brokiga mönster gjorde ju revival här för ett tag sen. Jajjemensan, that was me! Mina ketchup, choklad, gräs, lingonsylt, youghurt, marmelad, banan, köttfärssås samt tuschpenne befläckade tröjor blev tydligen en hit världen över. Men vad fick jag för det? Nada, och GLÖM att ”lita på Rosa Vanish ulti pulti duo muo mish mash” fungerar på alla fläckar. Den ”schiiiiitburken” kan Sverker Olfosson ta och dumpa i sin lilla gröna tunna! Och nu är ju det modet förbi, i år är det enfärgade pasteller som gäller, jo jag tackar. Måste helt enkelt färgbestämma måltiderna efter dagens klädsel. ”Idag barn blir det naturell youghurt, ris med tzatsiki utan gurka samt makaroner med blomkål, fetaost och vattenkastanjer som serveras, mamma har vit skjorta på sig, smaklig måltid”. Det eller ta patent på lekoverall i galon för vuxna. Kanske kan man få dem i pastell… Hmm…

Nej, men skämt och sido, aldrig är man väl så villkorslöst älskad som av sina barn, oavsett hur man ser ut (och tragiskt nog i en del fall oavsett hur man beter sig). Det är väl den största gåvan man kan få och den största gåvan man kan ge. Och när man får ynnesten att ta del av bloggar som Sabinas och busungar.krogh, så inser man att varje minut och sekund med dessa underbara små och stora individer är GULD värda. Minstingen vaknade kl 5 idag och det är ju inte alltid så kul, men det är bra mysigt att gosa in sig med honom under en filt i soffan och titta på Nicke Nyfiken för 118:e gången denna månad och bara finnas där i stunden tills han somnar om igen… Tillvaron blir ju vad man gör den till och om vi försöker se den lite mer som barn gör så kommer den te sig så mycket mer rolig, spännande och magisk. Alla barn förtjänar att få känna sig älskade, varje dag i livet, så passa på att ge dem en extra kram av kärlek idag!

Glad Påsk!
Tänkte att ni kanske ville se Halloween med egna ögon :)

Kategorisering :)

Vi människor är väldigt bra på att kategorisera. Vi gör det med det mesta i vår tillvaro, allt från böcker och filmer till…varandra. Det finns en hel uppsjö av metoder och idéer för att i olika fack kunna placera den enskilda individen. Alla MÅSTE bara på nåt vis passa in i ett fack, annars blir det svårt att få grepp om personen ifråga. Sen för att inte på något sätt kunna ha fel, så kan alla höra hemma i flera olika fack samtidigt. Man kan ju då undra vad meningen är med att överhuvudtaget försöka kategorisera?

Men vi gör det, både medvetet och omedvetet, baserat på allt från ”kunskap” till fördomar.
Se bara alla bloggpresentationer (min egen ej undantagen) där man väljer att på sätt och vis kategorisera sig själv…

Jag har under mitt yrkesverksamma liv stött på otaliga metoder för denna kategorisering och någonstans finns det ju en gemensam röd tråd genom de flesta dessa metoder. De går ut lite på samma sak fast de heter olika saker. Sen finns det ju metoder som blir ganska så ”mumbojumbo” i mitt tycke, men för att inte kränka någon så kommer jag inte att gå in på vilka jag tycker att de är.

Det kan ju i vissa kretsar ses som lite ”flashigt” och påläst att kunna slänga sig med dessa termer. Framför allt om det finns andra ej invigda och ”mindre vetande” som informationen går över huvudet på.

Men det finns också tillfällen då dessa kategoriseringar är väldigt bra och kan vara till stor hjälp, tillexempel inom sjukvården. Kategorisering hjälper läkare att komma fram till en diagnos, psykologer likaså osv. Det finns säkert en uppsjö med situationer där det är jättebra.

Men det finns ju dem som placerats i ”fel” fack och för alla som blivit det, så är det ett hundjobb att få de runtomkring att omvärdera. För DET är något som vi människor INTE är lika bra på.

På tal om hundjobb och för att lätta upp detta inlägg lite, så tänkte jag ge mig på att kategorisera min familj. Jag tänkte använda mig av en egen tanke om kategorisering och ge mig på att jämföra dem med olika hundar :) Jag menar, alla raser har ju sina egenheter, likt oss människor och detta är INTE vetenskapligt, utan helt uppbyggt på mina egna fördomar om de olika hundraserna, så jag vill inte ha arga inlägg från SKK och de olika rasklubbarna om mina tolkningar. De borde förresten se det som en ära eftersom jag har en helt UNDERBAR liten (stor) familj…

Minstingen (numer känd som ”kattschamponeraren”). Vad kan passa bättre än en energisk, superglad, busig ,full-i-sjutton men oooootroligt söt liten Flat coated retriever valp?

Den lugna, harmoniska, mysiga lilla filosofen till 4 åring är ju självklart en fluffig liten Berner sennen valp.

Prinsessan i huset, 7 år, stolt, envis, lite ”besser-wissig” med långt blont hår och en garderob som skulle räcka till 10 småsessor, en Afghan så klart!

Vår 15 åriga familjehems tjej, en dam med skinn på näsan som ena minuten är jätteglad, go och gullig, men som i nästa ettrigt skäller igång och försvarar sin ståndpunkt. Solklart en Terrier

16 åringen i kategorin ”egen”, oftast total avsaknad av rörelseenergi, horisontalläge gäller så stor del av dygnet som möjligt och vad än man ber om så blir svaret ”måste jag?”. En Basset


16 åringen i kategorin ”bonus”, var är han på väg? Ut genom taket eller? Lång och smal, bara växer och växer, horisontalläge gäller även här (även i små, begränsade utrymmen), kan det ha med åldern att göra? En Grand Danois


Min man, världens bästa, lugn, trygg, snäll, kärleksfull, pålitlig, ärlig… ja, ja listan kan göras hur lång som helst. Det enda han inte är, är händig. Men DET är inte en Labrador heller :)

Men jag då?! Shit pommes frites vilken svår fråga… Men så här känner jag mig allt som oftast när barnen väl kommit i säng om kvällarna:

De 20 sexigaste singlarna... och jag...

Jaha, så har de listat de sexigaste singlarna i Sverige igen, och… som vanligt var jag inte med. Visserligen kan det ju bero på att jag inte är just det, ja, singel alltså, men å andra sidan tycker jag att det är ett ganska löjligt krav i ett samhälle av otrohet, swingers och övriga vinklingar. Inte för att jag är det heller, så då faller jag ju ändå som kandidat… *suck*

Vem nominerar dessa kandidater? Ett krav verkar ju vara ett visst kändisskap och… jag faller på den kategorin också…

Men VAD har då jag gemensamt med dessa 20 rankade singlar?!

Jo, den sexigaste kvinnan blev Petra Mede och hennes kommentar till hur detta kändes blev: ”Är det ett skämt?” DET hade jag också garanterat svarat!!!

Nr 2 var Magdalena Graaf som på bilden har en svart höghalsad, långärmad tröja på sig. DET hade jag också valt att ha, men bara för att dölja alla skavanker eftersom jag som icke-kändis inte är i besittning av några retuscherade bilder.

Nr 3 var Agnes. Guldpaljett dressen som hon hade på melodifestivalen är ruggigt lik en av min dotters portmonnäer som hon fått av sin gammel farmor.

Nr 4 var Lena PH, liksom jag runt de 40 och mamma :) Och OM jag ägde ett mic-stativ, vem vet?!

Nr 5 var Carola, men där väljer jag att säga pass…

Nr 6 Kristin Kaspersen, även hon runt 40, blå ögon och pratglad, behöver jag säga mer? Och om hon hade stavat sitt namn med C istället för K så hade vi haft samma initialer!!!

Nr 7 Sanna Nielsen… lång?

Nr 8 Jenny Kallur. Tja, kan nog likna henne lite när jag älgar efter minstingen när han i ett obevakat ögonblick fått ett rejält försprång.

Nr 9 Nina Amjadi, Robinson deltagare. Jo, om man skalar bort mer än halva min kropp så skulle jag också platsa som en lätt avmagrad ö bo.

Nr 10 Victoria Silvstedt. Rejäla lökar och jag måste tillstå att mina också skulle kunna vara det om de satt där de skulle och inte fungerat som matstation till 4 barn… Men med en schysst vadderad bh som jag rullar upp taxöronen i, så är jag inte så långt ifrån sanningen.

Nr 11 Elsa Hosk, fotomodell. Jag finns med på ett och annat foto i familjealbumet, så jag fastnar också på bild!

Nr 12 Sheri Nowrosi, artist. Har inte en susning om vem denna människa är, men kan då hon, så kan väl jag – eller?

Nr 13 Hanna Hellqvist, journalist. Min blogg, behöver jag säga mer…

Nr 14 Sibel Redzep. Ni skulle höra mig i duschen och min egen version av ”Lille katt”, den går inte av för hackor den heller. Och de där höööööga tonerna, de tar jag till när barnen gör något där jag ser döden i vitögat.

Nr 15 Janet Leon, artist, tillverkad av idol juryn. Tja, om de ger mig en chans så ska jag visa vad jag går för.

Nr 16 Emma Pernald, prins ex. Jag skulle tro att ett och annat av mina ex också anser att de är drömprinsar.

Nr 17Katrin Zytomierska, programledare. Ännu en människa som jag inte har en aning om vem det är, men om det är till något plus så är mitt namn mer lätt uttalat :)

Nr 18 Regina Lund. Kvinnan som just nu går i bräschen för ”rätten att ses som normal fast man är psyksjuk”. Jag säger som Ola Salo: It takes a fool to remain sane…

Nr 19 Charlotte Perelli. Jag var på puben Dubliners i Sthlm när hon vann eurovisionsschlagern, räknas det? Och OM jag hade ägt en siames i stället för en skogkatt, så hade jag kunnat se en viss liknelse…

Nr 20 Linda Skugge, journalist. Garanterat beläst och på bra dagar hinner jag faktiskt skumma igenom den lokala morgontidningen.

Så… vem vet…2010?!

Samvetets ädla konst...

En av de två manliga tonåringarna här hemma som går under kategorin ”egen” har något som kallas samvete. Detta yttrar sig på så sätt att han blir lite som en ballong, som OM han inte berättar vad än det må vara för sin mamma, så kommer han troligen att spricka. Visserligen väntar han allt som oftast tills ballongen är precis på sprickningsgränsen, men den har ännu aldrig hunnit spricka.

Hans samvete rör sig ofta om saker som han vet att jag inte tycker om eller saker som han skulle kunna ana att jag inte skulle uppskatta. Samvetet i honom jobbar på så sätt att allt känns genast SÅÅÅÅ mycket bättre om bara mamma vet om det. Klok gosse! *sträcker stolt på mig*

Första minnet jag har av detta samvete var när han var i 9 års åldern och på kvällen inte kunde somna och till slut bara blev tvungen att berätta vad som gnagde i honom. Jo, han och en kompis hade snattat godis på den närliggande ICA butiken och nu mådde han så superdåligt över detta. Jag förklarade att självklart var detta oacceptabelt och imorgon skulle vi tillsammans gå till affären och berätta för ägaren, be om ursäkt samt betala för det snattade godiset. Men, han fick också MÄNGDER av beröm för att han berättade det för mig och jag vill gärna tro att det är det som gör att den där samvetes grejen fortfarande fungerar…

Dagen efter står han snyftandes och berättar för ICA butikens ägare om den lilla stöldturnén och ägaren kramar om honom och säger att det var ju jättedumt, men vad duktig han är som kommer hit och berättar och betalar för sig. Efter det var den lilla gossen stolt som en tupp och blev något av en liten favorit för personalen på ICA butiken. Och snattat har han mig veterligen aldrig gjort igen.

Men, så kommer vi då till mitten av tonåren och de saker som man då kan ha dåligt samvete över…

Den lilla gossen är nu inte så liten längre utan längre än sin mor och talar med mörk basröst. Under det gångna dygnet har han sovit över hos en kompis inne i stan. Hem kommer den numer välväxta gossen och är påtagligt trött. Mamman frågar givetvis vad de har gjort eftersom han är så trött. Gossen svarar lite luddigt om filmtittande och dylikt.

Senare framåt nattkröken när mamman så där lagom slumrat in bredvid sin man knackar det lite tyst på sovrumsdörren. Dörren öppnas och en basröst viskar: Mamma, kan du komma, jag måste berätta något för dig…

Mamman tar sig upp och ut i vardagsrummet. Där sitter gossen och tittar ner i golvet och börjar det kommande talet med : Lova att inte bli arg nu… Dessa ord får mamman att bli VÄLDIGT klarvaken!

Talet fortsätter med: Jag ljög lite om igår…jag var inte hos kompisen x utan hos kompisen y, för kompisen x var på urdåligt humör så jag och y åkte hem till honom istället. Jaha, säger mamman vad gjorde ni då? Tittade på film hela natten, men jag ville bara vara ärlig. Okej säger mamman, kramar om sonen och går och lägger sig.

Mamman har precis hunnit slumra till bredvid sin man när det hörs en diskret knackning på dörren och en viskande basröst som säger: Mamma, kan du komma, jag måste berätta en till sak… mamman bökar sig ur sängen och hamnar ånyo i vardagsrummet.

Okej, säger gossen, vi var inte hos y hela natten, vi var på fest först… Jaha svarar mamman och förhör sig om var och när och andra detaljer. När detta är utrett ger hon gossen en kram och går och lägger sig.

Mamman hinner inte slumra till innan det hörs en diskret knackning på dörren och mamman säger: ja, ja jag kommer!

Okej, säger gossen, jag smakade alkohol på festen, bara lite öl, inget mer… Vill bara vara ärlig… mamman kramar om sin son och talar om att det är jättebra att han berättar och frågar också om detta är allt. Jadå, svarar gossen glatt och mamman går till sängs igen.

Efter en stund hörs samma gamla knackning igen och mamman tar sig ut i vardagsrummet. Jo, säger gossen… jag smakade lite whiskey också som y hade med sig. Mamman går nu grundligt igenom vad som hänt och om gossen blivit påverkad och allt annat som tänkas kan om alkoholens faror och dylikt. Gossen är glad över att mamma tar det så lugnt och inte blir det minsta arg och känner att han har förtroende för sin mamma. Nu är verkligen allt utrett och mamman och gossen kan lugnt gå till sängs. Mamman kryper ner bredvid sin man och förklarar kvällens incidenter och småler lite över sin ärliga son som så oskyldigt provsmakat sin första alkohol.

Mamman och mannen har precis börjat slumra in när en knackning hörs på dörren. Gossen stoppar in huvudet och säger: Jo, jag glömde säga att jag är skyldig y 150 kr för whiskeyn!

Sommarmorgon

Huttrande drar jag täcket tätare omkring mig. Sängen knakar lite när jag lägger över mig på rygg och sakta tar jag ett djupt andetag och känner efter. Det doftar gammalt och det ligger något lite syrligt i luften. Utanför hörs fåglarna kvittra och långt borta kan man höra ljudet av skällande hundar.

Jag stoppar ut en fot och känner på den kalla morgonluften. Jag låter blicken vandra omkring i rummet och fastna på alla dessa undanstoppade saker. Spinnrocken sticker fram bakom skorstenssockeln och bakom den skymtar jag Karl- Johan soffan vars stoppning sett bättre dagar. Ett pottskåp står intryckt bakom en ställning med gamla kläder och på en vit byrå med mässingsbeslag står flera trälådor som innehåller gamla fiskedrag och andra sedan länge förpassade saker.
På ena kortsidan har någon byggt en vägg av hyllor, där lakan, dukar och andra tygsaker samsas sida vid sida, omsorgsfullt manglade och ihop vikta. De har samma doft som rummet i övrigt och för mig symboliserar doften glädje och trygghet. Rummet är min farfars vind och jag tror jag har utforskat varje centimeter av rummet under de somrar jag tillbringat här.

Jag kliver ur sängen och sätter ner fötterna på trasmattan som min faster så genomtänkt placerat här. Det ojämna trägolvet är rejält kallt på morgonen och mattan ger fötterna ett mjukare uppvaknande. Tyst tassar jag över golvet på väg mot trappan.

Genom fönstret ser jag kortsidan på ladan där den gamla slipstenen står placerad. Den använder farfar fortfarande när han slipar lien, men det krävs att man är två, för en måste veva också. När farfar är själv, lånar han den eldrivna slipstenen uppe hos Arthur. På andra sidan stigen står tvättkaret, som min faster envisas med att använda trots att grannarna sagt år efter år att vi gärna får låna deras tvätt maskin när vi är här. Jag tror att faster känner som jag, det ska bara vara så här, lite primitivt, lite jobbigare men så mycket charmigare och roligare. Kanske känner hon som jag när jag är här, barndomslycka! När faster tvättar eldar hon under karet och rör i kläderna med en stor pinne. Vattnet hämtas i bäcken som rinner ner från berget bredvid, det är kristallklart och det är samma bäck som farfar hämtar dricksvattnet ur. Han hämtar det i två stora hinkar med lock till som sen placeras under bänken i köket. När man ska göra saft så får man hälla vatten i glaset med en skopa, jättemysigt.

Trappan knakar när jag går i den och ledstången jämrar rätt duktigt den med. Dörren i slutet av trappan är lite trög och gnisslar rejält när jag öppnar den.

Doften som slår emot mig är en blandning av brinnande ved, kokkaffe och nybakat. Världens underbaraste doft! I kortänden av bordet sitter farfar i sin gungstol och dricker kaffe. Han ler mot mig när jag kommer och reser sig för att hämta det han alltid gör: kaffe på ett fat och tre sockerbitar. Dessa placerar han framför mig där jag sitter i den blå kökssoffan och under tystnad slurpar vi på vårt kaffe. Sockerbitarna som jag lägger på fatet suger sakta upp kaffet och ändrar både färg och konsistens. Solen värmer min rygg genom fönstret bakom soffan och de rosa pelargonerna blommar för fullt på fönsterbrädan.

Ytterdörren öppnas och in kommer faster med en trave ved som hon lägger i vedlåren. Hon har redan hunnit sätta spolar i håret som hon sedan knutit ett hårnät runt. En vit blus och en färgglad kjol har hon på sig och det obligatoriska förklädet är knutet runt midjan. En diskret makeup kan anas i ansiktet och när hon kramar om mig så känner jag doften av Tulo ur hennes mun. Faster är alltid glad och pratar och bakar och fixar och donar. Idag har hon redan gjort en plåt Pannbulla, en kalvdans och nu har hon mazarinsnittar på gång. Faster är den klassiska 7 sorters kakor fastern :)
Hon gör en fantastiskt god rabarbersaft också som ofta avnjuts i den vita trämöbeln ute, i glas med polkagrisrandiga sked sugrör, under förmiddags och eftermiddags fikat. Ibland gör hon äppelpaj med vaniljsås som serveras i farfars finaste tallrikar som har dansande rokoko par målade på botten.

Faster slår sig ner vid bordet och bjuder på en nybakad pannbulla. Hon har med sig 2 kaffekoppar och ger mig den ena med bara lite kaffe i. Farfar bidrar genast med ännu en sockerbit. När jag druckit upp den lilla skvätten kaffe vänder faster upp och ner på koppen och vrider den tre varv motsols på fatet. Sen väntar hon en stund och vänder sedan tillbaks koppen igen. Kom, säger hon och jag skyndar runt bordet och upp i hennes knä. Se där säger hon, en fågel, ska du ut och resa? Hon spår i kaffesumpen, fast bara på skoj och tillsammans hittar vi massor av roliga figurer och meningar i sumpen.

Ute har bonden börjat köra med traktorn på åkern, han slår gräs och daggen har börjat försvinna längs dikeskanterna. Svalorna jagar mat åt ungarna och när jag sätter mig ute på den gröna farstubron och tittar ut över landskapet så undrar jag om det finns någon vackrare plats än denna.

Inte i mitt barndomshjärta i varje fall.

Två åringar, tonåringar och katter

Jag har den fantastiska lyckan av att ha några barn och ungdomar här hemma. Dessa barn går under kategorin ”egna”, ”bonus” samt en ”familjehemsplacering”. En helt underbar samling individer som ger mig både skratt och bekymmer om vart annat, precis som det ska vara.

Den minsta varianten i samlingen är snart 2 år och går under kategorin ”egen”. Han är ett särdeles speciellt litet barn (vilket egentligen alla barn är…) då han föddes med mottot: ”Man kan komma undan med vad som helst, bara man är söt…” Han njuter dessutom, ja fullkomligen insuper, ynnesten av att vara minst och ha rätt till allas fullkomliga uppmärksamhet.

Hyss, ja det är något som han gladeligen utövar x antal ggr per dag, men dessa hyss är noga avvägda och tangerar aldrig farligheter såsom att äta diskmaskinstabletter, dricka Aceton eller klättra upp på garderober och göra kamakazee hopp. Nej, denna lilla grabb han gör bara saker som jag visserligen gärna skulle klara mig utan, men som ändå dyker upp som ett leende på kvällen när man tänker på dem och som de två 16 åringarna gärna berättar för polarna dagen efter i skolan. Ofarliga men onödiga kanske de skulle falla under och med tanke på lillkillens uppsyn, så går de alltid under ”det var ju trots allt ganska kul så här i efterhand”.

Han agerar också, likt de flesta små barn, i blixtens hastighet och jag som mamma kan aldrig förstå hur han hann med allt det där på den lilla stunden. Framför allt inte när man jämför med de två 16 åringarna, som om man ber om något, får vara glad om man ser någon form av rörelseenergi framåt inom de närmsta 15 minuterna…

Nej, lillen han kan han. Lugnt sitter han på golvet och snurrar håret mellan fingrarna, lite småtrött och läser i böckerna som ligger utspridda runt honom. Utmärkt, tänker mamman (som ALDRIG verkar lära sig) nu kan jag ju passa på att kasta in en tvättmaskin och hon smyger iväg genom köket till tvättstugan.
Efter vad som verkar som mindre än 3 minuter, så står 4 åringen bakom henne och ser så där lite lagom skyldig ut. Denna 4 åring är ingenting som sin lillebror, han är lugnet själv, hittar aldrig på hyss, utan är en liten filosof som gärna leker lugna lekar i timmar på sitt rum. Har ni gjort nåt bus? Frågar mamman. Neeeej, blir svaret.

En svag doft av schampo kommer smygandes genom luften. Har ni hällt ut mammas schampo frågar hon 4 åringen. Neeej, blir svaret. I samma ögonblick kommer en av familjens 2 Norska skogkatter förbispringandes. Detta är den vita och silverfärgade, pipinetta fröken Trixie. En riktig skönhet med fluffig päls och stor yvig svans, en riktig stolthet för sitt släkte.

Instinktivt följer mamman katten med blicken och inser att denna skönhet till katt plötsligt ser ut som en mörkgrå och ljust grön hög av slime… Schampo doften är nu intensiv och mamman inser att det där roliga barn schampot som hon köpte häromdagen är nog inte oöppnat längre…
Snabbt får hon fatt i katten och förflyttar sig med den nyfikna 4 åringen tassandes efter till badrummet. Där på botten av det tomma badkaret sitter den lilla 2 åringen med den numer tomma schampo flaskan och ögonen tindrar när han säger: Trixie tvätta håret!!!

Katten är fullkomligen indränkt i schampo och som vanligt när dessa incidenter händer är mamman ensam hemma och måste således lösa situationen själv. Men ett stadigt grepp om den lilla kattfröken sätts hon försiktigt ner i handfatet och mamman börjar med den allt annat än enkla proceduren att skölja ur en hel flaska schampo ur pälsen. Snart inser hon att detta kommer att ta år och dar och kommer därför på den brillianta idén att öka trycket på vattnet ur kranen.

Efter en liten stund får mamman en hint om hur parkarbetarna känner sig när någon rolighetsminister hällt en flaska diskmedel i stadens fontän… Skummet fullkomligen väller fram och det lilla handfatet har förvandlats till ett enormt skumbad av sällan skådad dignitet. Skummet rinner över kanterna och katten är allt annat än nöjd.

Där står hon, mamman, med en lätt hysterisk katt, skum rinnande ner för byxorna och golvet i badrummet ser ut som efter en brandövning, eller ett sånt där rave party med skum och hon undrar stilla vad meningen med allt detta är.

Då hörs det, ja eller det ekar i hela badrummet… Barnens underbara skratt, det bubblar ur dem bägge två och de förmedlar verkligen att detta är helt underbart roligt, alldeles i en klass för sig. Och mamman, hon skrattar hon med, även om hon mellan skrattsalvorna försöker förmedla för 2 åringen att man faktiskt inte får göra så med katten. Den enda som inte skrattar, det är nog just hon… Katten alltså…

Så här i efterhand kan jag inte låta bli att fundera på hur detta gått till. Jag menar om jag ska bada katten, så går det inte på några 3 minuter och jag hinner då absolut inte få in så mycket schampo i pälsen på katten. Dessutom är vi alltid 2 vuxna vid kattbad, det är allt annat än ett enmans jobb. Hur lyckades då han???

Två saker kan man konstatera: Det var ju bra av 2 åringen att välja ett milt barnschampo, kan intyga att katten, när den blivit torr igen, hade en fantastisk päls och luktade gott av äpple lång tid efteråt.
Det andra är att Natusan kids Alien Apple 2 in 1 schampo och balsam är otroligt drygt och borde räcka läääänge! One drop goes a long way.
Ska försöka lära minstingen det :)

Detta är den andra skogisen "Tarzan" , han har än så länge klarat sig undan tvångs schamponering av två åring...