Jobbets tunga baksida...

Första arbetsveckan på det nya året. Tja, vad ska man säga?! Vissa ärenden går framåt som de ska och andra rakt åt andra hållet :( Mitt jobb är verkligen att bollas mellan olika ytterligheter och det gäller att hänga med i svängarna. En del av vårt arbete är att bidra till en organisationsförändring vad det gäller synen och arbetsättet runt elever med framförallt neuropsykiatriska funktionshinder. Ibland undrar jag verkligen om vi någonsin kommer att nå dit... Ja, dagar som dessa gör jag verkligen det. Ibland möter man ett så kompakt motstånd till denna förändring att man nästan blir mörkrädd. I min yrkesroll har man inget mandat att genomdriva saker, man kan bara föreslå och föra dialog. När motparten stänger öronen och vrider och vänder det man sagt till något det inte alls är, så är dörren till förändring ganska så tvärlåst. Dessutom får man i sitt ämbetet ta mycket smällar från både ena och andra hållet, så det gäller att "vara sin skylt". Dvs. att inte låta det påverka sin egen individ, för det är ju egentligen inte den de slår på. Men... som ni säkert vet är det svårt och vissa dagar tar man helt enkelt bara åt sig vare sig man vill eller inte och de dagarna blir riktigt tunga! Man ifrågasätter sig sjäv och sin egen förmåga och kompetens...

Det svåra i att nå fram i vårt uppdrag är när vi möter fördomar och attityder som är svåra att förändra. Då handlar det också oftast om grupper och inte individer. Nu pratar jag inte elever utan vuxna.Där jag står, på låg och mellanstadiet så kan det i min värld aldrig vara elevernas "fel". Felet ligger i fel förväntningar, fel förutsättningar och fel bemötande från omvärlden. MIN bild av mitt uppdrag (och som jag också tror är ledningen i kommunens) är att jag jobbar med integration och INTE assimilation. Dvs. mitt jobb är INTE att ändra eleven så att den passar in i systemet, utan mitt jobb är att ändra systemet så att eleven passar in.

Tyvärr är detta inte vad en del av de som arbetar i skolans värld vill och tycker. Ibland blir det eleverna som skuldbeläggs och den ultimata lösningen ligger i att skriva in dem på någon annan "special skola". Detta gäller elever både med och utan diagnoser. Att miljön runt omkring dessa elever är allt annat än bra, att dessa elever ges helt felaktiga förväntningar och förutsättningar tar man inget ansvar för. Trots att detta skulle kunna korrigeras med enkla lösningar. Nej då, där är motståndet kompakt och de enkla lösningarna ifrågasätts in absurdum och snedtolkas till saker de inte är.

Just där och då, i det ärendet känner man sig väldigt ensam. Min lilla röst - utan mandat- är den som talar FÖR dessa elever. Jag är i detta deras röst, den som kan sätta ord på det som blivit fel och som de genom sitt beteende ger uttryck för. Men som ensam och utan mandat kan man inte bli annat än överkörd och gruppens antal och styrka vinner. De vuxna får som de vill, oavsett om det strider mot elevernas rättigheter och elevernas bästa eller inte.

Pedagogiken är en djungel och var och en blir salig på sin fason - visst! Men oavsett så måste väl ändå elevernas bästa komma i första rummet?! Det står till och med i läroplanerna att det åligger lärare att kontinuerligt utvärdera sin undervisning för att säkerställa att den är anpassad efter den elevgrupp man har. Hmm... ibland undrar jag om läroplaner och andra styrdokument verkligen är ett verktyg i verksamheten. Det känns som att en del har gjort helt egna lagar och regler och dessutom kan utöva dessa fritt utan tydlig ledning som säger motsatsen.

Ja ni, idag är jag allt annat än munter över skolans utveckling och väldigt, väldigt oroad över hur alla dessa barn som inte "passar in i mallen" kommer att ha det i den svenska skolan. Jag VET att det finns underbara pedagoger där ute och skolor som gör ett fantastiskt jobb, men det finns också pedagoger som gör helt tvärtom! Jag har en dröm och det är att VARENDA UNGE ska bemötas utifrån deras kunskapsnivå, utifrån deras förståelse och utifrån deras förutsättningar. Egentligen borde det inte vara en dröm, för det står faktiskt också i läroplanerna, men jag som befinner mig i skolans värld kan säga att bitvis på vissa platser är vi väldigt långt därifrån!

Ja ni, tungt fredagsfnul från ett för dagen tungt hjärta...

Men jag vet, det kommer bättre dagar och i vissa ärenden når jag fram och jag får glädjas med dessa. Men jag kan ändå inte släppa tanken på dessa barn som inte får det bemötande som de faktiskt har rätt till... Kanske ska man inte ha detta jobb om man är känslomänniska?!

Dagens låt: Patty Grifin; Rain: http://youtu.be/pFbjE7NFmUI