Borta (på) med vinden...

Veckorna flyger iväg som vanligt och snart är det höstlov. Ja, för de som har tillgång till ett sånt förstås. Själv besitter jag en semestertjänst och jobbar därför på höstlovet. Nitlott för en lärare kanske någon tänker nu – men icke!!! Det är så sjukt skönt att kunna gå hem när arbetstiden är slut utan krav på ”förtroendetid”, en tid som alltid drar över de timmar man är skyldig. Söndagar som går åt till planering och vardagskvällar som går åt till rättningar och föräldrasamtal. Nej, semestertjänst är guld värt och dessutom kan jag numer vara ledig när jag vill under pågående termin.

I veckan som var fick jag epitetet ”den försvinnande inkluderingspedagogen”… Jag var på en skola på landet, lite ”Amish – country” över det hela, eller kanske ”Lilla huset på prärien”. Ja, ni förstår, en sån där gammal skola med element som är 40 cm breda, valvade, breda gamla golvplankor med springor emellan, så där gammeldags rustikt som det bara kan bli i sådana gamla skolhus. Här har man valt att behålla den gamla stilen (kanske mest pga. bristande ekonomi), men det är mysigt ändå på något sätt. Under veckan fanns även takläggare på plats. Jag och en av mina kollegor var där i ett ärende och satt i ett litet grupprum tillsammans med en elev och hans assistent. Mitt i alltihop ringer en rektor mig på telefonen angående en krissituation som denne ville ha råd om. Jag går då ut i korridoren för att få tala ifred.  Efter ca 5 minuter ringer det in och korridoren fylls av livliga barn och jag hör ingenting av vad rektorn säger. Jag går således in i grupprummet igen och ger min kollega en  blick som säger, var ska jag ta vägen nu? Hon pekar på en dörr i änden av grupprummet och jag ser ett förvaringsrum för min inre blick. Samtidigt som jag pratar vidare med rektorn öppnar jag dörren och kliver in… Och FÖRSVINNER!!!

Det var inget förvaringsrum, utan en tidigare lärarbostad (någon gång på 30- talet eller så). Denna hade sedan dess fått stå och förfalla och var nu bara ett sönderfallet skal fullt av byggbråte, isolering, sågspån och gamla ledningar. Saken var den att den dessutom låg i etage, ca: 5 trappsteg ner från det plan grupprummet var på och trappen var sedan länge borttagen. Således föll jag bara rakt ner och landade i bråten med buller och brak.

De tre förvånade personerna i grupprummet (eleven, assistenten och min kollega) såg bara hur jag försvann och hör detta buller och några sekunder senare hur jag säger till rektorn i telefonen ” OJ!!!, Jag ramlade ner i ett hål” och hur jag sedan börjar asgarva. Assistenten smyger fram i dörren och tittar ner på mig där jag sitter och skrattandes försöker förklara för rektorn vad som hänt. När jag tittar upp i taket så ser jag tre takläggare som storögt sitter och tittar ner på mig där jag sitter i bråten och talar i telefonen. Satt kvar där i ca: 20 minuter och redde ut krissituationen tillsammans med rektorn och när jag sedan kravlandes klättrar upp ur rummet och möter min kollegas blick så slutar det hela med att hon ligger över bordet och skrattar så tårarna sprutar och jag jag gör likadant. Den stackars assistenten, som visste att det var ett hål, hade i samma sekund som jag öppnade dörren och klev in rest sig upp och hunnit säga ” Ja, men det är…” och sen försvann jag. Han hade inte riktigt vågat skratta först i skräck om att jag slagit ihjäl mig, men efteråt har vi skrattat gott åt det – hela veckan.

Jajjemensan, det är jag det – Cilla, inkluderingspedagog, försvinnande god!

Dagens låt: Är det lördag så är det: Bruno Mars; The Lazy song: http://youtu.be/fLexgOxsZu0