Jobbet tuffar på och ja, jag stortrivs verkligen både med arbetskamrater och uppgifter. Framför allt har jag verkligen fått bekräftelse på att jag har de kunskaper som behövs och det ”tänk” som är nödvändigt för att uppnå förändring och hitta lösningar. Det känns jätteskönt!!! Har däremot kommit på mig själv med att ha svårt att "kräva" saker som jag (eller vi i teamet) har rätt till. Som exempelvis bra stolar eller bra lyse. Jag tycker att det är jobbigt att behöva argumentera för detta och ber istället lite snällt, svansviftande sådär... Nu har vi iofs en väldigt bra chef som inte alls är oäven på något vis och vi får igenom det vi vill eftersom det inte är några omöjligheter vi ber om, men ändå?! Varför tycker jag just DET är så jobbigt? Kanske är det för att man liksom ber om saker som egentligen går att klara sig utan... Vi har ju stolar och lyse, om än inte just kontorsstolar och bra lyse. Äh, jag vet inte, men det har liksom slagit mig att jag tycker att detta är jobbigt, Hur ska det då gå i kommande löneförhandlingar???!!! Får man ha ett ombud?!
Tyvärr har jag ännu inte hamnat i balans vad det gäller energinivåer. Oftast är jag jättetrött när jag kommer hem på kvällarna och då läggs energin på barnen och ingenting annat. Summan av det blir således att städ, tvätt och annat får vänta tills helgen vilket inte alltid känns speciellt inspirerande… Hade dock någon form av energitopp i torsdags, kanske var det vädret, för jag fick för mig att bada min Golden när jag kom hem. Efter badet satte jag mig ute på soldäcket för att klippa hans klor. Plötsligt känner jag något på mitt ben och när jag tittar dit så satt det en groda på mitt smalben. Har inte tidigare haft någon åsikt om just grodor, jag bryr mig inte nämnvärt om det skuttar någon nere vid sjön, men nu… Från ingenstans kommer detta primalskrik i ren dödsångest, samma som vid musen inomhus i somras. Jag sparkar till med benet vilket resulterar i att grodan bara byter ben och landar på mitt andra. Ännu ett primalskrik i ren dödsångest, kastar mig upp och in i famnen på min man som står 2 meter bakom. Där börjar jag förtvivlat gråta och stammar det var en groda, det var en groda… Min man har väldigt svårt att hålla sig för skratt och även sessan och Kloker och själv känner jag mig lite smådum där jag står och gråter över en sketen liten groda. Men reaktionen var rent reflexmässig och ingenting jag kunde påverka. Nu VET jag i varje fall att min relation till grodor inte är den bästa…
I helgen har Kloker sin lillasyster här på besök. Igår gick de på utflykt till en strand ca: 5 km bort och grillade och gjorde Pinnbröd. Sjäv läste jag lite facklitteratur som jag behöver i jobbet, samt tittade på film och mös lite. Ja,jo, någon tvättmaskin blev det ju också förstås och en dans med min vän dammsugaren. Eftersom vädret håller i sig så blev det även lite pyssel utomhus. Mycket har vi redan klarat av, men hos oss känns det ibland som att man aldrig riktigt blir färdig. Det finns alltid något mer att göra!
Jo förresten, vi har jätteproblem med våran mail som är kopplad till vår stationära dator. Så om ni har mailat de sista 2 veckorna så får ni ha lite tålamod. Än har vi inte fått ordning på den och vem vet när det blir?!
Idag är det körningar som står på schemat *suck* Eftersom jag kör så mycket i jobbet så känns det lite motigt att behöva göra det på sin lediga tid också. Klokers syster ska fraktas till bussen som går ifrån den stora staden 5 mil bort och sessan har Cheerleeding i den lilla staden 1,5 mil bort senare ikväll. Mannen jobbar förstås, så logistiken denna helg ligger på mitt ansvar, ja och barnen och allt annat också förstås ;) Trolla med knäna för att få tillvaron att gå ihop är vi sjukt bra på i denna familj!
Dagens låt: Paul Mc Cartney; We all stand together http://youtu.be/0auCDOERZyE
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar