Alla är inte fascinerande...

Jobbig jobbvecka borgar för seg helg... Japp så är det minsann och trökvädret bidrar det med! Har verkligen känt mig helt ur form denna vecka och turbulensen på jobbet har nått märkliga nivåer. Det är just nu hur många direktiv i luften som helst och ingen som egentligen har bollen eller kollen!? Själv känner jag mig bara allmänt överkörd och tömd på energi och arbetsglädje. På måndag kliver på vår begäran huvudskyddsombudet in i denna "soppa" och vi hoppas därmed att det åtminstone slutar snurra så förskräckligt och att någon tar greppet över att kolla vad som är vad och hur vi ska reda ut detta. Tror i ärlighetens namn att detta bara kan hända på en kommunal arbetsplats med luddiga direktiv och en otydlig ledning.

Men, världens bästa man finns här hemma och plockar upp resterna av sin trasiga fru efter jobbdagarna i detta kaos. Utan honom tror jag att jag hade varit sjukskriven vid detta laget! Men han hjälper mig att reda i det som går och ser till att jag lyssnar till min inre röst och hittar strategier i detta som gör att jag orkar stå kvar och genomföra mitt jobb. För mitt jobb, det som är ute på skolorna och mot eleverna, ÄLSKAR jag fortfarande, det är det inre arbetet på min centrala avdelning som är helt fucked up just nu! Det kan jag absolut vara utan, så den kommande strategin blir att begrava mig i jobbet och befinna mig så lite som möjligt på kontoret, tills någon tar tag i detta och arbetar för att finna en lösning.

Mänskligheten är fascinerande, men det finns också en och annan person som är något helt annat än fascinerande... Att förhålla sig till dessa personer är så galet svårt och man tror ibland att det måste vara "Dolda kameran" eller nåt, för så här galen kan verkligheten bara inte vara! Men... JO, DET KAN DEN!!!

Nästa helg ska jag och mannen på egen weekend och det känns fantastiskt lägligt. Det kunde inte ha kommit vid ett mer passande tillfälle! Time out från tillvaron känns välbehövligt just nu :)

Lämnade in BMW:n för att få min backsensor fixad, samt för att få starkare lampor i helljusen. Hade gjort upp om att jag skulle få en lånebil under dagen och sist jag var där fick jag någon form av "Glaskuvös" där AC:n var trasig och det var sommar och gassande sol... Kul?! NOT!!! Därför hade jag med överdriven tydlighet gjort klart att det skulle vara en BRA och VETTIG lånebil och absolut ingen "pundargurka". Kommer dit på morgonen och säger mitt ärende. Lämnar in bilnyckeln och killen säger tack och är på väg att gå. Eh... jag skulle få en lånebil säger jag då, varpå killen ser totalt överraskad ut. Oj, då, säger han sen... eh... chefen har tagit den vi brukar låna ut... Jaha, säger jag, men hur ska jag ta mig till jobbet tänker du då? Killen ringer i panik till sin chef och jag står och tittar på killen medan detta pågår. Chefen, som inte har någon som helst lust att kliva ur sängen för att levera den bil han lovat att låna ut, försöker då att få killen att låna ut sin privata bil till mig. Men när killen stammande säger till chefen att han kör "kärringens gamla Audi" och ser min blick som utan tveksamhet förmedlar "NO BLOODY WAY!!!" så erbjuder han sig att åka hem till chefen och hämta bilen. Efter mycket om och med sitter jag i en liten Toyota med sjukt mycket reklam på, där texten "Nemas problemas" lyser som en stråklastare på alla jag möter... tacka vet jag MIN bil!!!

Orken tryter...

Okej, var väl inte så pigg som jag faktiskt trodde :( Det värsta av förkylningen har nu lagt sig, men energidepåerna är på noll känns det som... Befinner mig i någon slags "rycka på axeln" läge, där inget känns speciellt roligt eller energigivande. Upplever mest att alla bara äter min energi just nu :)
Men det blir väl en sån negativ rull när man inte är i form, det blir mer märkbart när den yttepytte mängd energi som man trots allt har i reservdepån äts av andra. Man behöver den ju själv!

När jag åkte till jobbet igår morse (vilket jag vanligtvis tycker om att göra i och med att jag älskar att köra bil) så kändes det bara som en transportsträcka från punkt A till B. Kör ju "lite" fort också bitvis, där det är dubbelfiligt och "tjohoo väg". Igår när jag körde X antal km (törs pgs av mna föräldrar inte skriva det exakta km antalet) blev jag omkörd på insidan av en annan BMW som sick sackade mellan bilar och som ville tagga igång det hela. Vanligvis hade jag nappat på det alla dagar i veckan, men igår tänkte jag bara "vilken idiot!". Klokt tänker nog många, och ja, det är det absolut på ett sätt, men det säger mycket om min egen form just nu...

Skulle vara dödligt skönt att bara stanna hemma och dra täcket över huvudet, men jag har åtaganden på jobbet och i och med att jag arbetar med människor så är det inte så lätt att bara strunta i att gå dit, tror det är de flesta personers dilemma som arbetar med människor. Önskar att dygnet hade fler timmar, att energin kom tillbaka och att något galet positivt kunde hända, en riktig kick sådär :) Inte blev det ju bättre av att jag blev väckt av en katt som ville gå ut klockan 03 i natt heller...

Skojade med mannen när jag kom hem härom dagen. Då stod det 2 nya värsting husbilar parkerade nere vid sjön, så jag klev in och talade om för mannen att jag minsann var jättebesviken. Han såg uppriktigt orolig ut och undrade såklart vad det var. Jo, svarade jag; du har ju alltid sagt att om du vinner galet mycket pengar så skulle du inte berätta det utan bara överraska mig med något fantastiskt som jag alltid velat ha. Jag vill INTE ha 2 husbilar, det var ju en BMW X6 jag ville ha... Vi skrattade gott åt det en stund (jag är absolut INTE husvagns och husbils människa!!!). Det var grannen som hade besök och de hade raddat upp sina husbilar nere vid vår badplats. Snygga för att vara husbilar, absolut, nästan lite space:iga sådär och en var grafitgrå metallic i 2 olika nyanser. Jättesnyggt, men någon husbil blir det som sagt INTE för min del!

Ja, ja, vad är väl en bal på slottet?! Dags att ta tag i dagen hur tråkig och grå och energilös den än må vara...

Lyssna gärna på dagens låt. Det är som sagt en av mina stora söner ( Butter) som sjunger och spelar en låt av Chinchillaz. Stolt, stolt, stolt :)))

** STOLT**

Butter sjunger och spelar :)))) (Dagens låt)

Japp, så var det dags...

Förkylningens tider är här. Har dagen till ära ingen röst, så det är väl kanske tur att jag ändå skulle vara hemma med Kloker och Ärtan idag. Mannen är med ”grabbgänget” i Göteborg denna helg, så någon ompyssling av sjuk fru kommer således inte att ske… Fick till och med lov att sjukanmäla minstingarna idag i och med att jag absolut inte var i form att köra bilen in till stan. Yrslig och eländig i morse. Givetvis ringde en av lärarna och dubbelkollade (hon hade inte hunnit kolla i datorn på morgonen) och jag fick verkligen anstränga mig för att få fram hörbara ljud i telefonen. Men, jag inbillar mig att jag låter värre än vad jag är sjuk J  Fast jag har ändå varit på jobbet hela veckan, febrig och eländig. I onsdags när jag kom hem från Uppsala var jag näst intill svimfärdig. Korkat, eller hur?! Men det har liksom inte varit läge att ligga hemma och vara sjuk denna vecka. Men sjuk har jag varit; man behöver bara titta på min bil, som för stunden är halvskitig!!! Den brukar annars alltid vara spotless, men denna vecka har den fått stå åt sidan *stackare*. Ska putsa till honom på söndag om orken är tillbaka då.

Jobbet har varit relativt turbulent de sista veckorna. I och med en ny medarbetare så har saker liksom kommit till sin spets. Svårt att teama ihop flera väldigt personstarka individer i en och samma grupp. När vi dessutom inte når varandra i dialogen så blir det rätt omöjligt faktiskt. Vi hade trots det ett bra samtal i teamet igår, där chefen var med, och rensade luften rejält. Ska bli spännande att se var det tar vägen efter detta. Relationer är spännande och hur personkemier fungerar, eller inte…

Fixade första inlämningsuppgiften i den masterkurs jag läser nu. Känns skönt. Det är ju alltid svårt att veta hur de vill ha det när det är nya kurser och nya handledare, men det var inga som helst problem. Ibland önskar jag att jag hade mycket mer tid till reflektion över det vi läser, men med jobb, familj och annat vid sidan av, så får studierna kanske inte alltid den tid de förtjänar. Måste plugga lite i helgen eftersom jag ”tappar” en hel helg om 2 veckor när jag och mannen ska på egen weekend. Så framförhållning är VIKTIGT!

Vad det gäller pappas fru så har buden gått fram och tillbaka, men om jag förstått det hela rätt nu, så blev hon aldrig opererad på Sahlgrenska för någon vecka sedan. De har ändå gjort bedömingen att hon kommer att bli bättre och redan nu har min far sett klara förbättringar. Till helgen är det sagt att hon dessutom ska kunna flytta ifrån den akuta salen  med dygnet runt övervakning på IVA, till en allmän sal på IVA istället. Vi håller tummarna för att det nu har vänt och fortsätter att gå framåt hela vägen istället.

Känner mig rastlös dagen till ära. En kanonfin höstdag är det och det finns mängder av saker jag skulle kunna göra, men i och med förkylningen så tryter orken men den mentala delen av mig vill ändå få saker gjorda. RUT var är du??!!! Ja lite ROT skulle inte heller skada, har massor av sjukt bra idéer för huset J

Kanske blir det dags att tända i täljstensugnen för första gången i höst nu i helgen. Känns som ett lagom och lämpligt projekt för en förkyld mamsing.  Och… det finns inte mycket som har högre mysfaktor i höstmörkret.

Tiden

Befinner mig för stunden på den soliga Västkusten, man anledningen är allt annat än solig! Läkarna hade berättat för min pappa i torsdags em att hans fru inte kommer att kunna leva utan respirator samt att hennes lungor höll på att lägga ner och när de gör det finns inget mer att göra... Morgonen efter var jag här för att stötta min far under denna märkliga process.

Mötte upp pappas frus dotter och son och de gick tillsammans med pappa upp på intensivvårdsavdelningen. Policyn är endast två anhöriga i rummet åt gången och eftersom jag är "släkt i släkt" så valde jag naturligtvis att stanna utanför. Några timmar senare har det kommit nya bud; efter konsultation med Sahlgrenska så säger man nu att OM det är på ena sättet med lungorna så kanske Sahlgrenska kan rätta till det med en operation, men OM det är på andra sättet finns det inget man kan göra. Svaret om hur det var skulle vi få under eftermiddagen.

Timmarna går och går, men ingen hör av sig. Till slut ringer min far dit och frågar och får DÅ veta att svaret kommer inte förrän i början på nästa vecka tidigast...

Får man verkligen hantera anhöriga så här? Det är ju rena känslomässiga berg och dalbanan! I min värld borde man från början sagt att man skulle undersöka lungorna och att man sedan informerar hur det står till först när man verkligen VET det!!! I torsdags och fredags var hennes dagar räknade och hjärnan arbetade med att finna någon form av acceptens för det, men sen finns plötsligt ett "kanske" med och hoppet tänds på nytt...

Tankarna har ändå fastnat i en inre monolog om tid. Vilket märkligt tillstånd att ha sin tid begränsad. Visserligen har vi väl alla det, men just det där med att inte hinna leva klart... Hur hanterar man det? Vill man veta eller vill man leva i ovisshet och tro på ett tillfrisknande in i det sista, eller vet man ändå innerst inne?!

Här och nu är det som existerar och jag är själv väldigt mycket för att leva i nuet. En person frågade mig för någon vecka sedan om jag hade en tro och en själ. En specifik tro kan jag inte tillskriva mig men någon form av själ har väl alla och i min uppfattning är det ett ord för den inre personen, den där delen som man ibland kan nå hos vissa personer, som sedan kommer att betyda något särskilt, något mer...

Samma person frågade om vad jag trodde skulle hända när jag dog. Jag vet faktiskt inte. Egentligen tror jag nog att det liksom bara är slut där, men samtidigt skulle det vara skithäftigt om det fortsatte i någon form. Men det är väl det som är grejen med att leva mycket i nuet, att allt det där får inte så mycket tid och energi. Det är här och nu jag kan göra en skillnad, även om vissa delar av det jag gör idag kan har verkan långt framöver...

Av allt det som händer just nu så har jag blivit ännu mer övertygad om att leva i nuet är rätt för mig. Att njuta här och nu och ta vara på allt det som sker och våga se de fönster och dörrar som öppnas och att alltid göra val. Som någon klok person har sagt; valet kanske inte alltid blir det bästa, men att välja är rätt!

Aspekter av livet

Jaha, så var den kalla starten på morgonen här, så där lite rått och fuktigt, men ändå friskt. Hade skaljackan på mig till jobbet för första gången i torsdags… Men, men det är väl liksom oundvikligt.

I fredags var jag ”ledig”, socialtjänsten från Klokers hemkommun kom hit och gjorde en avstämning i hur det går för henne i arbetet med att ta hand om lilla Ärtan. Som jag sagt tidigare så går kärleken till lilla Ärtan inte att ta miste på och själva ”ta hand om” biten med blöjor, matning, hygien och annat fungerar ”bra”. Men det tar liksom upp HELA dan, så ingenting annat blir gjort, och då är ju steget fortfarande långt till att kunna bo själv och fixa allt det ”andra” såsom att handla, städa, diska, tvätta, laga mat, fixa ekonomin och planera allt med den, hinna med att sköta egen hygien, ta sig till och från allt som är inbokat, göra sociala saker med ärtan typ öppen förskola, babyrytmik och annat OCH fixa att ta hand om Ärtan, som idag tar upp HELA dagen. Idag står ju vi för allt det där ”andra” och att underlätta för att vissa saker ska kunna gå att genomföra, men målet är att hon ska kunna bo själv och klara det själv, så saker och ting måste tränas in och effektiviseras för att det ska kunna bli så i framtiden.

Jobbet rullar på och för stunden *peppar, peppar* så känns arbetsbelastningen balanserad. Tycker fortfarande att det är lilla julafton att få ett nytt ärende. Det är som att öppna ett paket och att få utforska vad det innehåller. Tror absolut att nyfikenhet, positivitet och en stor vilja och engagemang till att hjälpa är viktiga nycklar i mitt jobb.

Nästa vecka har jag Uppsala studier 2 eftermiddagar också, tisdag och onsdag. Tyvärr har vår litteratur inte hunnit komma än, men en av böckerna hade jag sedan innan, så jag och min kollega samsas om den just nu J Hon läser inte lika fort, så hon har den under helgen och jag får turboläsa på måndag istället… Allt löser sig liksom.

Eftersom vi nu har fått en nya kollega i teamet så påbörjas en ny grupprocess. Detta är intressant, men bitvis också lite jobbigt och påfrestande. Vi har ju jobbat in vår funktion under 2 års tid och har stor erfarenhet av just vårt jobb och den kommun vi arbetar i. Då blir det lite jobbigt när det kommer en ny person som i ruta ett vill göra om och förändra, utan att ens ha provat på att arbeta utifrån våra stukturer eller ha lärt känna den kommun den ska arbeta i. Visst allt går alltid att förbättra och ständig utveckling behöver vi alla och nya kollegan kommer säkert att ha mycket bra att tillföra teamet, men det finns bra och mindre bra sätt att verka som ny anställd i ett team… Detta löser sig säkert med tiden, men visst är det intressant hur mycket en ny individ kan påverka i ett gruppsammanhang. Jag håller mest tand för tunga och tänker att det kanske är lite nervositet eller något inbyggt mönster av att markera sin position som styr. Men, men jag går efter Stampes kloka mors teori: Har du inget snällt att säga, så säg ingenting alls! Därför är jag mest tyst när nya kollegan drar igång i sina ”här ska ändras” utläggningar =P Då är det också skönt att jag har mycket tid att göra ute på skolorna och slipper sitta så mycket på kontoret…

Något av det värsta jag vet är när vuxna skyller på oskyldiga barn. I min värld är det ett stort fett NO NO!!! Har funderat mycket på vad som driver dessa personer till att slå så himla lågt för att skydda sig själv… Det är ju så ynkligt och fegt och att de dessutom inte har vett att skämmas gör ju det hela mer skrämmande. Och är personen ifråga själv förälder så blir det ofattbart… Nåt allvarligt fel är det ju och man kan inte mer än hopas på att de antingen går på en sjujäkla näsbränna som får dem att tänka om eller att de faktiskt tar det ynka lilla förnuft de besitter till fånga och inser att de är helt galet ute och söker hjälp för att rätta till det galet sneda mönster de byggt upp. Själv ser jag mer eller mindre rött när detta sker och det tar absolut fram Tigern i mig :)

Vad gäller pappas fru så är det väl lite sisådär. Känslan är att hon själv tappat geisten lite och är inte alltid så motiverad till träning och att äta ordentligt. Detta gör att det inte går framåt så mycket just nu. Själv tycker jag inte att det är så konstigt egentligen. Hon skulle göra en ”rutinoperation” som skulle ta ett par timmar och sedan skulle hon vara kvar på sjukhuset några dagar och vara hemma till helgen. Det var över 2 månader sedan… Måste vara lätt att i hennes situation blir håglös och ge upp hoppet om att detta någonsin kommer att bli bra. Depression borde vara ett lätt tillstånd att hamna i. Om man innan varit fullt frisk och levt livet fullt ut och nu är helt beroende av vårdpersonal dygnet runt, vad gör det med självkänslan?! Ja, vi kan inte annat än hoppas att hon drabbas av lite ”djävlar anamma” och förstår att mat och träning är viktiga delar i att bli bättre och att hon ställer sig mer positiv till det så att det går framåt lite mer.