Aspekter av livet

Jaha, så var den kalla starten på morgonen här, så där lite rått och fuktigt, men ändå friskt. Hade skaljackan på mig till jobbet för första gången i torsdags… Men, men det är väl liksom oundvikligt.

I fredags var jag ”ledig”, socialtjänsten från Klokers hemkommun kom hit och gjorde en avstämning i hur det går för henne i arbetet med att ta hand om lilla Ärtan. Som jag sagt tidigare så går kärleken till lilla Ärtan inte att ta miste på och själva ”ta hand om” biten med blöjor, matning, hygien och annat fungerar ”bra”. Men det tar liksom upp HELA dan, så ingenting annat blir gjort, och då är ju steget fortfarande långt till att kunna bo själv och fixa allt det ”andra” såsom att handla, städa, diska, tvätta, laga mat, fixa ekonomin och planera allt med den, hinna med att sköta egen hygien, ta sig till och från allt som är inbokat, göra sociala saker med ärtan typ öppen förskola, babyrytmik och annat OCH fixa att ta hand om Ärtan, som idag tar upp HELA dagen. Idag står ju vi för allt det där ”andra” och att underlätta för att vissa saker ska kunna gå att genomföra, men målet är att hon ska kunna bo själv och klara det själv, så saker och ting måste tränas in och effektiviseras för att det ska kunna bli så i framtiden.

Jobbet rullar på och för stunden *peppar, peppar* så känns arbetsbelastningen balanserad. Tycker fortfarande att det är lilla julafton att få ett nytt ärende. Det är som att öppna ett paket och att få utforska vad det innehåller. Tror absolut att nyfikenhet, positivitet och en stor vilja och engagemang till att hjälpa är viktiga nycklar i mitt jobb.

Nästa vecka har jag Uppsala studier 2 eftermiddagar också, tisdag och onsdag. Tyvärr har vår litteratur inte hunnit komma än, men en av böckerna hade jag sedan innan, så jag och min kollega samsas om den just nu J Hon läser inte lika fort, så hon har den under helgen och jag får turboläsa på måndag istället… Allt löser sig liksom.

Eftersom vi nu har fått en nya kollega i teamet så påbörjas en ny grupprocess. Detta är intressant, men bitvis också lite jobbigt och påfrestande. Vi har ju jobbat in vår funktion under 2 års tid och har stor erfarenhet av just vårt jobb och den kommun vi arbetar i. Då blir det lite jobbigt när det kommer en ny person som i ruta ett vill göra om och förändra, utan att ens ha provat på att arbeta utifrån våra stukturer eller ha lärt känna den kommun den ska arbeta i. Visst allt går alltid att förbättra och ständig utveckling behöver vi alla och nya kollegan kommer säkert att ha mycket bra att tillföra teamet, men det finns bra och mindre bra sätt att verka som ny anställd i ett team… Detta löser sig säkert med tiden, men visst är det intressant hur mycket en ny individ kan påverka i ett gruppsammanhang. Jag håller mest tand för tunga och tänker att det kanske är lite nervositet eller något inbyggt mönster av att markera sin position som styr. Men, men jag går efter Stampes kloka mors teori: Har du inget snällt att säga, så säg ingenting alls! Därför är jag mest tyst när nya kollegan drar igång i sina ”här ska ändras” utläggningar =P Då är det också skönt att jag har mycket tid att göra ute på skolorna och slipper sitta så mycket på kontoret…

Något av det värsta jag vet är när vuxna skyller på oskyldiga barn. I min värld är det ett stort fett NO NO!!! Har funderat mycket på vad som driver dessa personer till att slå så himla lågt för att skydda sig själv… Det är ju så ynkligt och fegt och att de dessutom inte har vett att skämmas gör ju det hela mer skrämmande. Och är personen ifråga själv förälder så blir det ofattbart… Nåt allvarligt fel är det ju och man kan inte mer än hopas på att de antingen går på en sjujäkla näsbränna som får dem att tänka om eller att de faktiskt tar det ynka lilla förnuft de besitter till fånga och inser att de är helt galet ute och söker hjälp för att rätta till det galet sneda mönster de byggt upp. Själv ser jag mer eller mindre rött när detta sker och det tar absolut fram Tigern i mig :)

Vad gäller pappas fru så är det väl lite sisådär. Känslan är att hon själv tappat geisten lite och är inte alltid så motiverad till träning och att äta ordentligt. Detta gör att det inte går framåt så mycket just nu. Själv tycker jag inte att det är så konstigt egentligen. Hon skulle göra en ”rutinoperation” som skulle ta ett par timmar och sedan skulle hon vara kvar på sjukhuset några dagar och vara hemma till helgen. Det var över 2 månader sedan… Måste vara lätt att i hennes situation blir håglös och ge upp hoppet om att detta någonsin kommer att bli bra. Depression borde vara ett lätt tillstånd att hamna i. Om man innan varit fullt frisk och levt livet fullt ut och nu är helt beroende av vårdpersonal dygnet runt, vad gör det med självkänslan?! Ja, vi kan inte annat än hoppas att hon drabbas av lite ”djävlar anamma” och förstår att mat och träning är viktiga delar i att bli bättre och att hon ställer sig mer positiv till det så att det går framåt lite mer.