Tiden

Befinner mig för stunden på den soliga Västkusten, man anledningen är allt annat än solig! Läkarna hade berättat för min pappa i torsdags em att hans fru inte kommer att kunna leva utan respirator samt att hennes lungor höll på att lägga ner och när de gör det finns inget mer att göra... Morgonen efter var jag här för att stötta min far under denna märkliga process.

Mötte upp pappas frus dotter och son och de gick tillsammans med pappa upp på intensivvårdsavdelningen. Policyn är endast två anhöriga i rummet åt gången och eftersom jag är "släkt i släkt" så valde jag naturligtvis att stanna utanför. Några timmar senare har det kommit nya bud; efter konsultation med Sahlgrenska så säger man nu att OM det är på ena sättet med lungorna så kanske Sahlgrenska kan rätta till det med en operation, men OM det är på andra sättet finns det inget man kan göra. Svaret om hur det var skulle vi få under eftermiddagen.

Timmarna går och går, men ingen hör av sig. Till slut ringer min far dit och frågar och får DÅ veta att svaret kommer inte förrän i början på nästa vecka tidigast...

Får man verkligen hantera anhöriga så här? Det är ju rena känslomässiga berg och dalbanan! I min värld borde man från början sagt att man skulle undersöka lungorna och att man sedan informerar hur det står till först när man verkligen VET det!!! I torsdags och fredags var hennes dagar räknade och hjärnan arbetade med att finna någon form av acceptens för det, men sen finns plötsligt ett "kanske" med och hoppet tänds på nytt...

Tankarna har ändå fastnat i en inre monolog om tid. Vilket märkligt tillstånd att ha sin tid begränsad. Visserligen har vi väl alla det, men just det där med att inte hinna leva klart... Hur hanterar man det? Vill man veta eller vill man leva i ovisshet och tro på ett tillfrisknande in i det sista, eller vet man ändå innerst inne?!

Här och nu är det som existerar och jag är själv väldigt mycket för att leva i nuet. En person frågade mig för någon vecka sedan om jag hade en tro och en själ. En specifik tro kan jag inte tillskriva mig men någon form av själ har väl alla och i min uppfattning är det ett ord för den inre personen, den där delen som man ibland kan nå hos vissa personer, som sedan kommer att betyda något särskilt, något mer...

Samma person frågade om vad jag trodde skulle hända när jag dog. Jag vet faktiskt inte. Egentligen tror jag nog att det liksom bara är slut där, men samtidigt skulle det vara skithäftigt om det fortsatte i någon form. Men det är väl det som är grejen med att leva mycket i nuet, att allt det där får inte så mycket tid och energi. Det är här och nu jag kan göra en skillnad, även om vissa delar av det jag gör idag kan har verkan långt framöver...

Av allt det som händer just nu så har jag blivit ännu mer övertygad om att leva i nuet är rätt för mig. Att njuta här och nu och ta vara på allt det som sker och våga se de fönster och dörrar som öppnas och att alltid göra val. Som någon klok person har sagt; valet kanske inte alltid blir det bästa, men att välja är rätt!