Men hjälp!!!

Ja du, vad ska man säga… Jag skulle vilja utbilda mig till en sån som åker runt inkognito på anställningsintervjuer och sedan skickar en utredning till arbetsplatsen i fråga och i DETALJ redogör för alla galenskaper de har att komma med. Har nog inte varit med om en konstigare anställningsintervju än den jag var på idag. Kan för stunden inte redogöra för alla knäppheter jag var med om, men lovar att göra det när jag har rott i land en fast tjänst på EN ANNAN skola. (Man vet ju inte om någon läser detta och om skolornas personal talar med varandra, vill ju inte bränna broar i detta skede ;) Undermeningen i intervjun var i alla fall att ta reda på om jag var den de ville ha, alltså inte den som de egentligen skulle behöva, utan en liten nickedocka som aldrig skulle ifrågasätta eller vilja utveckla verksamheten på något som helst sätt. Men hjälp är det enda jag kan säga om det! Det fanns absolut en rädsla för att få in en stark person med åsikter (som dessutom är väl underbyggda och svåra att argumentera mot) och med facit i hand så insåg nog både de och jag att jag inte var den person de ville ha där. De ville i lugn och ro jobba vidare som de gjort de senaste 10- 20 åren och ha samma upplägg termin efter termin, vecka efter vecka hur undermåligt och uruselt det än må vara. Att 200 barn med utländsk härkomst skulle kunna ha en individ som man borde ta hänsyn till kom inte fram någonstans, det var mer en ”vi och de” känsla där dessa barn anvädes som en ursäkt till att man inte behövde utveckla verksamheten ”det är ändå ingen idé med dessa barn”. Men HALLÅ!!!!!! Genom att säga så har DE satt förutsättningarna för vad dessa barn kan uppnå och dessutom buntat ihop dem och gett dem en och samma personlighet och individ. Jag kan inte bli annat än ledsen, uppgiven och bestört över att detta är vad skolan har att erbjuda idag 2011! Var finns min skola? Den som är öppen, flexibel, utvecklingsbar, nyfiken och full av iver och glädje och som ser och tar tillvara på varenda liten person och individ? Finns den ens…

Nej, detta var antiklimax på högsta nivå och jag börjar förstå att min seminariehandledare från delkurs 1 denna termin nog hade rätt i sin vision om att jag aldrig skulle kunna bli någon som bara hankar mig fram i skolan, utan att jag om 10 år är skolledare och antagligen har öppnat en egen friskola med handplockad personal där han ville sätta sina barnbarn. Jag är inte ämnad för att bara tiga och falla in i ledet i en undermålig skola. Var finns de som jag, som brinner för förändring och en bättre skola för alla, vi som inte bara går dit för en lång ledighet på sommaren och en pissig lön. Var finns alla de som vill framåt och som brinner för barnen och deras rättigheter och som ser läraryrket som något att leva upp till? Är detta vad den Svenska skolan har att erbjuda så kan jag inte bli annat än mörkrädd!!! Var är vi på väg? Funderar allvarligt över om jag någonsin kommer att hitta en tjänst som passar mig *suck*.

Dagens låt: Whitney Houston; The greatest love of all http://youtu.be/Wf-XbASO1Ss