Livet går vidare...

Ja, det gör det trots saknad och många tårar nu på morgonen när man inte mötte Dickens som vanligt utanför toalettdörren, där han annars väntade varje morgon på mig för att få sin frukost när jag väl kom till köket. Det kunde enligt honom aldrig gå fort nog liksom ;) Det är som sagt ofattbart tomt, trots att vi har andra katter i huset, men alla har SIN personlighet och Dickens var väldigt speciell och sen hade han ju varit hos oss i 15 år.

Det var egentligen aldrig meningen att jag skulle ha Dickens. Det var en kompis till mig som skulle åka till Stockholm och hämta en kattunge och ville ha resesällskap, så jag följde med. Väl där höll min kompis länge på med att välja mellan de 2 honorna i kullen och jag stod och väntade i hallen. Då dök han upp den lilla Dickens (som han inte hette då förstås) och satte sig på mina fötter och satt där och tittade upp på mig. Ja, han bara satt och satt och tittade på mig och ägarinnan till kattungarna skrattade och sa ”jag ser att någon har valt dig, DET händer inte ofta det, men det sägs att det är magiskt när det händer, jag tror minsann att du också ska ha en katt med dig hem idag”. Jag trodde det var ett säljknep (vilket det kanske också var…) så jag nekade bestämt och sa att jag skulle inte ha någon katt. Men Dickens satt kvar där han satt och vägrade flytta på sig och det blev så att han följde med hem. Och vilken tur det var, för en mer klok och underbar katt får man leta efter… Han valde verkligen MIG och var MIN katt under alla dessa år. Andra kunde ropa på honom för att få in honom på kvällen, men han syntes inte ens till, men ropade jag så kom han alltid.

De sista månaderna ville han ha mer närhet än tidigare och låg ofta i mitt knä i soffan, eller på ryggstödet bakom. Han kom när vi var ute och ville ”hänga på axeln”, en liten egenhet han hade där han älskade att hänga så som man håller en liten bebis som ska rapas :) Ja, och så började han sova på min huvudkudde igen istället för nere vid fötterna och han ville gärna hålla en tass på mitt huvud som att försäkra sig om att jag fanns där.

Dickens hade ett underbart kattliv och det är jag så glad över att jag kunde ge honom, men jag önskar att han fått vara frisk och levt många år till, nu blev det ju tyvärr inte så…

I övrigt tuffar livet på som vanligt med plugg och familj. Våren härjar för fullt och med den kommer pollenallergin som min man är VÄLDIGT drabbad av i år. Även de två småkillarna misstänker vi är drabbade då de snorar och hostar nåt förskräckligt framför allt nattetid. Mina ögon har igår och idag känts väldigt torra och ”svidiga”, men det beror nog mer på alla tårar över Dickens än pollenallergi.

Idag är det 15 dagar kvar tills vi åker till Turkiet. Bönar och ber att lågtrycket där nere viker hädan och öppnar upp för solen och värmen!!! Idag är det faktiskt lite molnigt här och bara 12 grader varmt. Man blir snabbt bortskämd med sol och värme…

En annan intressant nyhet är att Kanadagässen varit osynliga i 2 dagar nu… Hmm… betyder det att de flyttat eller att de ruvar på ägg?!

Idag ska jag faktiskt bara dega och ta det lugnt. Känner mig helt slut och däckad och har kronisk huvudvärk, så det blir till att lyssna på kroppen och bara ta det lugnt!

Dagens låt: Fortsätter med gårdagens...