Rainbowroom-by-Cilla: Livets olika verkligheter...

Jag får börja med att ursäkta för klen uppdatering. Ibland räcker tiden inte bara till helt enkelt.

Veckan har varit bra, men lite intensiv. Fick tillbaka min slutuppgift för delkurs 1 med högsta officiella betyg – de ni! Känns JÄTTEBRA!!! Nu pratar vi alltså om avancerad nivå på högskolan, fd. D - nivå, så högt upp som man kan komma liksom... Nu får vi se vad slutbetyget på kursen blir, det är betygskonferens nästa vecka och sedan vet jag inte hur lång tid det tar innan vi studenter får reda på vad man kommit fram till. Väntar med spänning på det.

Denna andra delkurs består bara av examensarbetet. Jag har nu också fått en studiekamrat att dela arbetet med och vi ska skriva tillsammans. Känns skönt med tanke på att jag är ganska så studietrött, men också att 4 förmiddagar i veckan är jag ju och arbetar med de asylsökande barnen, så all den tiden går bort. Men nu är vi två och bördan har således minskat en del. Det är en tjej som jag läst tillsammans med i olika kurser i tre terminer nu, så vi känner varandra riktigt bra och tänker väldigt lika. Det blir nog riktigt bra detta :)

Har engagerat mig lite extra i en av mina asylsökande barns familjer. Det är en ensamstående mamma med 2 barn som kom hit strax innan jul. En helt fantastisk ödmjuk och underbar ung kvinna. Hon har ingen släkt kvar i livet och känner heller inte många i detta nya land. Hon bor i en liten lägenhet med ett köksbord, samt 2 trasiga soffor och en tv + sängar i ett litet samhälle i närheten. Men hon är så STOLT över sitt hem och så otroligt tacksam för allt hon har fått och tacksam för livet. Hon berör mig enormt och man får verkligen ett helt annat perspektiv till livet när man umgås med henne. (Bilderna nedan är självklart INTE mamman och barnen, utan lånade bilder från internet)

Hon fick lov att lämna sitt land eftersom hon enligt landet hade ”fel” religion och hade man det så fängslades eller misshandlades man om de kom på en med att utöva sin religion. (Hon är Kristen protestant). Pappan till det äldsta barnet lämnade henne redan när hon var gravid och hotade med att ange henne som protestant. Hon flydde då till ett närliggande land och bodde där under många år och arbetade som hemhjälp åt en europeisk familj. Hon fick sitt andra barn under ungefär samma omständighteter så någon pappa finns inte där heller. För ett år sedan återvände hon till sitt ursprungsland för att hitta sin pappa, den enda släkting hon hade kvar i livet, men fick då reda på att han dött. Den äldsta sonens släkt fick reda på att hon var i landet, letade reda på henne och misshandlade henne och den yngsta sonen som då var 9 månader. Sedan angav de henne som Protestant, men hon lyckades i sista stund fly ut ur landet igen. Hon berättade att om polisen hade fått tag på henne då så hade de skjutit både henne och barnen!!!

Hon tog alla pengar hon tjänat hos den europeiska familjen och gav de till en man som tog med henne till ”något europeiskt land”, men sen fick hon klara sig själv. Hon hamnade i Sverige och här sitter hon utan egentligen någonting, helt ensam i världen med sina 2 små barn och är så otroligt tacksam, men mår också väldigt dåligt över att hon inte vet om hon får stanna i Sverige eller blir tillbaka skickad till sitt ursprungsland.

Vi var hem till henne igår med 2 stora kartonger med leksaker till barnen och en blomma och ljuslyktor till henne och hon var så glad så hon grät. Hon sa att ”nu vet jag att Gud har sett mig och välsignat mig, han har sänt dig till mig”. ”You are my sister and you are in my heart” sade hon också flera gånger och hon visste inte hur väl hon ville. Jag har känt henne i några veckor nu och hon har ALDRIG bett om något. Detta är en otroligt stark och fantastiskt godhjärtad och tacksam person och väldigt, väldigt modig. Jag önskar verkligen att alla vi som sitter här i våra dyra villor och har jobb och lever gott i trygga Sverige fick lära känna en av dessa personer. Det krävs så väldigt lite för att hjälpa någon och man får 1000 gånger tillbaks! Sen till alla er som har bilden och åsikten om att alla invandrare kommer hit och ”lever gott” på systemet och får allt serverat på silverfat, till er vill jag bara säga: WAKE UP!!!

Hennes äldsta pojke har även varit med hem hit och lekt med våra barn och förälskade sig totalt i vår Australian Shepherd för hans högsta önskan är att få en egen hund. Med leksakerna vi lämnade igår följde en mjukishund som var en svart/vit Bordercollie. Den döpte han genast till Mirus efter vår hund :)

Ja, om hon känner att ”Gud har sett henne och välsignat henne” så har han i så fall sett mig också, för jag är otroligt glad och tacksam över att fått lära känna henne med, ja det är vi alla i vår familj för vi är alla lika berörda och tacksamma för att vi fått lära känna henne och hennes barn. Vi kommer att hjälpa henne och barnen med det vi kan och finnas där för dem. Om 2 helger ska de komma hem hit och äta middag och leka och umgås med oss igen och fram till dess träffar jag äldsta pojken i skolan dagligen och mamman med. På fredagar tar jag med mig pojken efter skolan och skjutsar honom till den lilla staden som ligger 3 mil bort. Detta för att han annars inte skulle kunna gå i skolan den dagen.

Nu hoppas vi med allt vi har att hon och barnen får uppehållstillstånd och att de kan leva sitt liv i trygghet och få ett underbart bra och lyckligt liv, för det förtjänar de verkligen!

Livet är och förblir fantastiskt om man bara vågar ta del av det och bemöta andra människor med ett öppet sinne och man måste kunna ge av sig själv!