Barn pedagog eller pedagogiskt barn?!

Blev så rörd över min 5 åriga filosofs underbara pedagogiska egenskaper i morse. Han älskar nämligen att spela Wii och är exceptionellt duktig på det för sin ålder kan jag berätta, utan att för den skull göra det för att skryta. Det är bara ett krasst konstaterande! Han har låst upp hela Mario Kart på egen hand och spelar så gott som alla spel utan problem. Just nu är det Super Mario Galaxy 2 som gäller.

Men… så har vi ju den där lillprinsen på 3 år som gärna också vill vara med, men som inte riktig kan spela än och som mest förstör för Filosofen. Men Wii spelet är ALLAS så man kan inte gärna mota bort den där lille.

Så i morse hör jag hur de spelar bägge två och lillprins riktigt jublar över hur bra det går. Detta krävde genast en närmare undersökning. Och, mycket riktigt där sitter Lillprins med ”remoten” i högsta hugg och på tv:n far Super Mario fram som aldrig förr och fixar allt som kommer i hans väg. Filosofen kommenterar hur duktig han är och om det mot all förmodan går mindre bra så säger han ”Det gör inget” Hmm…

I ögonvrån ser jag hur Filosofen har en remote han med och spelar men på skärmen finns bara en gubbe. Således har Filosofen fått Lillprins att tro att det är han som spelar när det egentligen är Filosofen som gör det. På så sätt kan Filosofen styra spelet ostört medan lillebror spelar han med och är jättenöjd :)

Är inte det supersmart och helt underbart så säg?!

Men så är Filosofen verkligen världens snällaste storebror också. Här kämpar han med att få upp lillebror på startrampen till linbanan när vi var i lekparken härom dagen:

Skam den som ger sig :)

Dagens låt: Pontus och Amerikanerna; Min bror och jag http://www.youtube.com/watch?v=tx9irFJ1KZU