Rainbowroom-by-Cilla: Stolt MES- förälder!!!

Trött känns bara som förnamnet…

20 stycken söta men intensiva 6 åringar är ju en sak, men att bara ”gå bredvid” är inte riktigt min grej, hur trååååååkigt som helst. Men, man lär ju visa sig från den ödmjuka sidan och ligga lågt i början och visa sig intresserad av vad de andra gör. Och visst, mycket av det är intressant och bra, men absolut inte NYTT för mig som arbetat som lärare länge. Därav tröttheten, vet inte hur många gånger jag tittat på klockan dessa dagar och jag som vanligtvis aldrig gör det :)

Men, det blir bättre nästa vecka när jag själv får ansvara för en del lektioner. Alltid kan man lära sig något nytt, så ”praktiken” är allt annat än bortkastad!

Lillprins har fört dagisprotesten till en ny nivå denna vecka, han gråter FÖRTVIVLAT vid lämning. Känns riktigt superjobbigt. Dagispersonalen vill ju förstås att man kör den hårda linjen och klämkäckt lämnar över det skrikande, panikslagna, fastklamrande barnet till en fröken och med ett leende säga ”Hej då, mamma går nu, vi ses kl XX när mamma kommer och hämtar dig” och sen iskallt bara vända om och gå. Funkar inte riktigt för mig… Kan bara inte för min värld få in i min (kanske aningen trånga?) hjärna att detta på något sätt ska få lillprins att känna sig tryggare och dessutom uppleva dagis som roligare. Om någon därute vet svaret på denna fråga får ni mer än gärna delge mig den! Ja, jag förstår att det inte hjälper att ”dra ut på” lämningarna, men det är ju egentligen inte lämningen som är problemet, pudelns kärna är ju att han tycker dagis är tråkigt och att han inte vill gå dit!

Vårt dagis har dessutom den (mindre) brillianta lösningen att vara ett heldagis, dvs 26 barn i ålder 0-5 år. Vanliga syskongrupper brukar ju sträcka sig från 3-5 för att de riktigt små barnen kräver så otroligt mycket från pedagogerna att de större barnen får klara sig själva i stor utsträckning. Kanske är det just DET som är problemet? Vår Lillprins är dessutom väldigt duktig för att vara bara 3 år och många tror att han är 4 eller 5 istället. Men han är trots allt bara en liten 3 åring… Han kan inte själv riktigt förklara vad det är som gör dagis ”tråkigt”, han säger bara bestämt att han inte vill gå dit! Ingen lätt situation direkt…

En personal var tydligen utvald idag att tala om på ett fint sätt att vi föräldrar behöver vara ”mer bestämda” vid lämningen och om vi tänker vara kvar en stund (vilket med all tydlighet helst inte var önskvärt)med barnet så vill de veta hur länge (och här lades exemplet en kvart till) och NÄR de ska ta över?! Hmm… Lillprins börjar helt oväntat panikgråta i måndags när mannen lämnade enligt dagis två alternativ borde han då:

A. Hurtigt och glatt lämnat och bara gått trots lillkillens intensiva protester.

B. Vänt och talat om för personalen att om exakt 17 minuter (vilket då ändå är att dra över 2 minuter över den rekommenderade kvarten) är lillprins glad och i form igen och jag kan då gå och ni ta över.

Själva gick vi på det tydligen väldigt oönskade alternativ C. Mannen vände direkt, lyfte upp lillprins, frågade vad som var fel och talade om att han skulle stanna kvar till det kändes okej för lillprins att han gick. Det tog mer än 17 minuter kan tilläggas :) I tisdags gick det lite fortare och idag var det mormor som lämnade och då blev det bara lite gråt, men så var det inte mamma eller pappa som lämnade heller och dessutom lovade mormor en rolig överraskning när han kom hem. Dagis hade ändå tolkat denna lämning som ”lyckad” med motivationen att ”mormor var mer bestämd”.

Ja, vad ska man säga?! Skratta eller gråta?! Stå på sig eller kompromissa!? Gå på sin magkänsla…

Tyvärr faller det åt det sista alternativet, ja, tyvärr för dagis del så alltså. Jag vill lyssna på mina barn och förmedla att jag ser och bryr mig. Och min magkänsla säger mig att det ligger något annat i detta än separationsångest. Om det då innebär att jag är en mes till förälder som inte kan vara ”bestämd” ja, då bär jag den titeln med STOLTHET!!! *ching- ching*