Inredningsarkitekt, fast tvärt om!

Att ha alla tre småbusarna hemma hela dagarna har sitt pris. Det priset betalas av mammans tålamod! Huset är som belägrat av tre små inredningsarkitekter, fast tvärtom – inrednings marodörer! Mamman plockar och plockar, men det är likt att skotta medan det fortfarande snöar, det tar aldrig slut. *pust, suck och stön* På sätt och vis är det ju prov på en enorm kreativitet att hitta alla dessa sätt att vända upp och ner på huset på. Dessutom visar det även på uthållighet (de ligger steget före mamman hela tiden) och känsla för punktlighet (alltid när mamman inte ser). Borde således vara jättestolt över mina kreativa, uthålliga, punktliga barn *sträcker på mig*

Lillprins visar även på en annan sida av mångkonstnärsskap. Han har nämligen fått för sig att allt (och jag menar ALLT) måste sägas med en röst som om man befinner sig på en Speedway tävling. Dvs. det måste skrikas ut för att på något sätt gå fram till personen bredvid. Ovanpå det är han ett skolboksexempel på 2 års trots, där han varvar tillvaron mellan att vara tokarg och helt förtvivlat ledsen, och har dessutom en underbart unik förmåga att tjata ihjäl sin omgivning. Inte illa pinkat det heller må jag säga, det blir nog nåt stort av den pojken när han blir stor! *sträcker på mig igen*

Att mannen befinner sig på jobbet otaliga dagar i sträck bidrar ju också till att mamman noterar en del andra egenskaper hos sig själv och den närmsta omgivningen: Kronisk trötthet, bristande tålamod, kronisk tidsbrist, total avsaknad av egentid, obefintlig tid till att fixa till sig själv i presentabelt skick, för litet hus, för få Au pairer, var f-n är städerskan?, för litet knä, för få armar och för liten hjärna. Hmm… är det kanske därför som mannen jobbar så mycket?! (ingen tillräckligt stor ”aha” upplevelse för att skriva en bok om…)

En annan magisk händelse som inträffar VARJE GÅNG är att så fort mamman håller i en telefon så börjar barnen bråka, eller behöver akut hjälp med något. För lillprins del räcker det med ett ”litet” 2 års trots anfall för att inte ens en Speedway tävlings röst skulle kunna förmedla något som helst hörbart telefonledes. Detta var VÄLDIGT TYDLIGT när olika snälla personer ringde för att försöka förklara mitt omöjliga mattetal. Ja, mindre omöjligt blev det ju inte när man bara hörde: ”du tar *whoääääääääääää* och sen delar det med *whoääääääääääääää* och då *whoääääääääääää* genom *whoääääääääää* så blir det rätt!, Du måste komma ihåg att tänka *whoääääääääää* så får du ju automatiskt fram *whoäääääää*”

Och det som gör det hela ännu lite mer magiskt är att den lilla 2 års trotsaren, som vanligtvis gladeligen tar en helt annan väg än mamman utomhus, följer mamman likt en magnet när hon har en telefon i handen. Pratar, skriker, tjatar och låter gör han hela tiden. Spelar ingen roll hur många gånger hon byter rum.

Matematik och 2 års trots är inte kompatibelt, den matematiska uträkningen har jag i vart fall klurat ut och den är med garanti 100 % rätt! Har förresten fått 3 olika svar från 3 olika personer på min matte uppgift… Hjälp eller stjälp? ”Vem ska jag tro på, tro på, tro på när…” *sjunger* Tänk om sluttentan kunde bestå av Taipei istället, då skulle jag i vart fall ha en sportslig chans…

Men det är jobbigt att ha två års trots, så mycket jobbigare för honom än för mig. Hur ska han kunna förstå var alla starka känslor kommer ifrån helt plötsligt. *pluppen* Och SJÄLVKLART har han stunder när han är helt underbart ljuvlig också, som nu på morgonen när han ville vara en liten ekorre och talade om för ekorrmamman att han älskade henne si så där en 15 gånger. Just där och då känns trotset väldigt långt borta :)

Idioter som skickar syskon till magsjuka barn till skolan borde det vara skottpengar på! Antar att det är dagar som dessa de försöker undvika…

Filosofen sa en riktig härlig kommentar idag på morgonen; jag frågade om han ville ha varm eller kall O´boy. Filosofen svarade då: Skön!

Dagens låt: Di leva: Vem ska jag tro på http://www.youtube.com/watch?v=jrGOv7jkOko