Bitvis...
Det blev återigen på tapeten med teknikens framfart och dess för och nackdelar i SVT:s Debatt häromdagen och detta med fosterdiagnostik. Ja, nu kan man med hög frekvens hitta avvikelser hos foster tidigt i graviditeten och därmed kan föräldrarna välja att avbryta graviditeten. Rätt eller fel?
För mig finns bara ett svar på den frågan för egen del och det är FEL!!! För oss hade det ALDRIG varit ett alternativ och det var vi bägge överens om innan barnen blivit till. Kanske är det för att vi bägge jobbar med barn och ungdomar med olika funktionshinder som vi har en annan åsikt, för jag är övertygad om att det mesta som driver människor till det motsatta beslutet är just okunskap! Nu när jag läst om och träffat föräldrar till barn med exempelvis Downs syndrom, så säger samtliga att det blivit över förväntan och att de aldrig skulle valt en annorlunda lösning om de vetat det de vet idag. För de flesta av dessa föräldrar var ju detta helt oväntat och hittades inte med fosterdiagnostiken utan blev ett faktum först utanför magen. But never the less, samhällets syn på detta färgar ju framför allt de nyblivande föräldrarna med lite kunskap i ämnet. I och med mer avancerad fosterdiagnostik så förmedlar samhället indirekt att man ska vara ”rädd för” dessa avvikelser och att man ”bör” leta efter dem, så att man kan få valet till ett friskt barn och valet att välja bort det som i samhällets ögon ”inte är dugligt”.
Den fråga vi alla måste ställa oss är: bara för att tekniken har gjort det möjligt, innebär det då att det är etiskt riktigt? Är dessa människor mindre värda? Har vi rätt att ”leka Gud” och välja vem som ska få leva eller inte? Är inte detta också en form av ”dödsstraff”? Eller tänk så här; att din friska 3 åring är med om en olycka och får en hjärnskada, skulle du då välja bort honom? Var i ligger skillnaden, jo, i valet, men jag LOVAR att om du fick välja om igen, så skulle du välja samma lilla treåring trots att du vet utgången, för allt handlar egentligen om en enda liten sak: KÄRLEK!!!
Visst jag kanske drar det till sin spets, men det är ju också bevisat vid ett flertal tillfällen att fosterdiagnostiken har visat FEL!!! Föräldrar som fått reda på att deras barn är gravt handikappat och som valt att behålla det ändå och när barnet förds så visar det sig att skadan är knappt märkbar. Eller föräldrar som fått reda på olika kromosomfel och hjärnskador som skulle kunna vara grava, men som vid födelsen visat sig innebära en tå eller ett finger mindre… Hur vet vi vad vi egentligen ”väljer bort”?
Det som vi skapat ur kärlek kan det verkligen vara något som vi vill välja bort, oavsett vad det för med sig in i livet? Vad är vi så himla rädda för? Varför ska det vara så svårt att kunna se och förstå att man kan känna samma kärlek för ett barn med handikapp som för ett som inte har det? Varför ska det vara just "avvikande", vilket otroligt negativt ord, varför inte säga: Du kommer liksom alla andra föräldrar att få ett UNIKT barn med förutsättningar som är just UNIKA för detta barn? Varför ska det vara så svårt att se MÖJLIGHETER istället för problem?
När en mamma har förlossningsrädsla så läggs massor av tid och energi på att UTBILDA mamman om just förlossningen, för att mamman på så sätt ska känna sig tryggare och klara av det bättre. Varför inte lägga samma mängd tid och energi på att UTBILDA blivande föräldrar till barn med olika former av handikapp, så att de åtminstone VET vad de baserar sitt beslut på och att det då är FAKTA och inte fördomar...
Samhället motsäger ju sig självt på samtliga punkter egentligen. Vi står för ”en skola för alla” där alla barn oavsett handikapp ska kunna gå i samma klass i samma skola, för ALLA ÄR LIKA MYCKET VÄRDA! Vi bråkar på andra länder som inte står för barns lika rättigheter och ojar oss över fasor och misärer vi läser om i media, men det som sker dagligen på våra mödravårdskliniker, det blundar vi för och tycker är helt okej.
Jag är absolut ingen abortmotståndare, det måste få vara varje enskilds persons personliga val och det har ingen annan rätt att döma, jag kan ju aldrig veta den personens orsaker till sitt val och det finns tillfällen då till och med jag kan ha en förståelse, (och då tänker jag extrema situationer som våldtäkt och dyl...)men det jag är emot är samhällets vinkling av detta med just foster avvikelser. Barn med funktionshinder är en belastning, framförallt ekonomiskt i samhällets ögon. Är detta egentligen inte bara en förlängning av det som försvann 1976, nämligen det att läkarna fick råda föräldrar som fått ett barn med utvecklingsstörning eller handikapp att lämna bort sitt barn. Som sagt från och med 1976 får läkarkåren inte göra det längre… med FÖDDA barn, men nu gör man det med de ofödda istället. Var i ligger skillnaden???!!!
Dagens låt: En helt underbar sång av Lasse Kronér tillägnad hans dotter och se ett barn med till exempel Downs syndrom, Celebral Pares eller ett barn som är rullstolsbundet framför er när ni hör den och känn hur varje litet ord stämmer, jag kan känna det till 100 %, för denna sång passar ALLA barn på samma sätt som LIVET passar ALLA barn, det är bara VI som sätter gränserna... Är dessa små fötter verkligen olika värda beroende på vems kropp de tillhör?http://www.youtube.com/watch?v=MypDdRMpKHo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar