En låååååång dag...

Gårdagen var verkligen TOO much! Bara det att det är onsdag morgon räcker. Mannen jobbar vilket innebär att jag är solokvist om att få iväg allt småbus till skola och dagis. En otroligt stressprövande uppgift. Dessutom var jag tvungen att mobilisera extra tidigt eftersom jag hade ett seminarium som började kl. 9 och var tvungen att köpa lim och snöre innan. Ja, om man bor 1,5 mil från stan åker man inte fram och tillbaks om man inte måste och absolut inte om man är så tidspressad som jag är just nu.

Lillprins körde det vanliga ”racet” med ”vill inte” och jag var genomsvettig innan jag ens kommit ut i bilen. Barnen bråkade som vanligt hela vägen ner. Järnaffären hade öppet och hade till min stora förvåning BÅDE lim och snöre. (med min normala tur så borde de varit slut hos tillverkaren eller nåt).

In på dagis där man informerar om att man är på väg UT!?Förra onsdagen när jag lämnade hade jag fått på barnen full mundering hemma för att få reda på att de skulle vara INNE när jag kom fram, för det var de ALLTID på onsdagar eftersom de har rytmik då. Men, givetvis inte nu, när jag var super tidspressad. På med munderingen i dagis hallen, 16 kramar och 1000 pussar senare sitter jag i bilen med en stresspuls på 220.

Hem och in på nätet 19 minuter försenad. Hittar inte på mina kurskamrater. De är puts väck! Kopplar ur mig och går och ser om jag sett fel tid i schemat, men inser då att de är i ett samtalsrum och inte ett studentrum (2 skilda ställen att leta på). In igen och hittar på dem.

Avslutat seminarium och en timme senare ska jag hugga in i matte föreläsningen, ska bara skriva ut underlaget (på 24 sidor) först, men inser då att ALLT skrivar papper är slut. Ligger garanterat med vackra barnskapelser på i målarskåpet i köket. *suck*

Hugger tag i att göra klar trädhuset istället. Det tar tiiiiid för limeländet att torka och det gör att jag kan bara jobba med en sida i taget eftersom huset måste ligga platt tills limmet torkat. Bitvis måste jag också hålla fast stenar och annat elände tills det har torkat fast.

Ut i skogen för fotografering. Håller på att snubbla och falla platt över min skapelse men räddar upp det i sista sekunden. (puls 320) Flingan (katten) vill givetvis vara med och hoppar vid ett obevakat ögonblick upp på huset, som turligt nog håller för hennes inte så diskreta tyngd *phu*

Tillbaks in och redigera bilderna och få in dem i min Power Point.

Sen till hämtning (vill alltid vara helt 5 minuter tidig, nu kom jag prick, alltså SEN i min mening). Sessan har 820 kastanjer med sig, orkar inte bry mig, vad spelar det för roll om vi får plocka kastanjer ur bilen tills döddagar? En bagatell i det stora hela just nu.

Dagis, in och hämta lillprins andra skor för han har av någon förunderlig anledning fodrade allväderstövlar på sig i solen och den 12 gradiga luften?! Ut igen, igenom grinden med alla tre barn, halvvägs till parkeringen, då ropar en fröken att Filosofen haft en ”olycka” idag och att det ligger en påse med blöta kläder på hans plats. Hon kunde ju nämnt det liiiite tidigare, när jag ändå var in och hämtade skorna, men icke! Sessan tar med pojkarna till bilen, jag joggar in efter påsen. Tar 30 sekunder, kommer ut och fröknarna förmedlar att det nu är katastrof borta vid bilen, barn som gråter och annat. *STRESS*

En tokkissnödig Filosof hjälps bakom bilen samtidigt som en gråtande lillprins, som hävdar att slagit knät i huvudet när han skulle öppna bildörren (?!?), tröstas verbalt och sessan får onda ögat för att hon inte ska skynda sig att bli först in i bilen, bara för att reta igång småbröderna.

På väg hem, med lösning ”take away mat” i huvudet, då ringer Butter och är helt förtvivlad. Han har fått tokmigrän och befinner sig nu i grannstaden 1,5 mil åt andra hållet. Åker givetvis dit för att hämta honom och som om det inte räcker med en bil full med barn som bråkar så är det givetvis vägarbete HELA sträckan (bygger mitträcken) och 20 – 50 km/ h som gäller. *super duper suck*

Mc D får småbuset att bete sig ”okej” men nästan väl framme så plingar bensinlampan till. 7 mil kvar till tom tank. Om man bor på landet så chansar man inte. Svänger runt, åker tillbaks till början av staden och tankar. Mc D i den lilla staden måste vara Sveriges SÄMSTA!!! Fick vänta i 10 minuter på 3 vanliga sketna Happy meal, inte ens med special beställning. URUSELT!

Hade förbeställt Kebab från favvo stället och de skulle varit klara sedan 5 minuter när jag kom dit, men då var minsann bara EN klar. Står där och väntar i närmare 15 minuter och ser genom fönstret hur den stackars migrändrabbade tonåringen LIDER i bilen full av bråkande barn. *stress*

Äntligen klara, men bara 4 såser. Säger uppgivet att det ska vara 5 såser. Då säger människan att på MIN kebab (med bröd) så har de redan lagt på såsen. Jag talade VÄLDIGT TYDLIGT om att ALLA såser skulle vara bredvid och FRAMFÖR ALLT i den med bröd. Ja, det säger sig själv att om man häller i såsen på en gång så är brödet en tvättsvamp när man är hemma och ska äta den 1,5 mil senare.

Här brister min tillvaro, detta var droppen som fick bägaren att rinna över. Känner hur gråten stockar sig i halsen och tårarna stiger i ögonen när jag säger: det gör inget, ge mig maten bara! Den stackars pizzabagaren envisades med att göra en ny och vägrade släppa iväg mig innan han rättat till felet. Om han bara vetat att det egentligen handlade om så mycket mer än en sketen kebab… Orkade inte argumentera utan stod kvar och kom därifrån med 2 kebab i bröd, varav en som skulle snart vara tvättsvamp.

Hur jag tog mig hem vet jag inte, men inser idag att köra bil borde vara off limit för en stressad Cilla. Barnen tog över middagsbordet som vanligt och efter 15 minuter hade jag ännu inte hunnit ta en endaste liten tugga på min kebab. När jag väl fick chans att göra det så säger Filosofen” jag måste gå på toa och göra ”the big thing”. (innebär att mamman måste torka). Kebaben lämnades åt sitt öde och mamman gav upp för dagen.

Ja, vad ska man säga?! 3 veckor kvar och jag hoppas verkligen att jag håller hela vägen, men nu börjar det kännas VÄLDIGT mycket… Jag är ju bara mänsklig trots allt.

Dagens låt: Tillägnad LIVET just nu (och INTE min man eller något annat), bara "tillvaron" liksom: Barbara Mandrell; I´m not your superwoman http://www.youtube.com/watch?v=N63tt0-_J3M