Förtroenden

Igår satt jag och Kloker själva framför tv:n och småpratade på kvällen. Ett sånt där härligt samtal som bara ledde framåt på nåt sätt. Kloker har ju inte bott här så länge, snart 10 månader, och som med alla människor, så tar allt tid. Det gäller ju att skynda långsamt och att försöka lära känna individen ifråga.

Jag i min lärarroll (och även i mångt och mycket som privatperson)lever alltid enligt teorin: ”vem är du och vem VILL du vara i relation till mig?” Har ju arbetat en del år med barn som varit placerade på HVB hem och där jag faktiskt inte velat läsa journalerna (bara den medicinska biten och den delen om eventuella farliga beteenden). I övrigt så tror jag jättemycket på att de allra flesta förtjänar en andra chans och när det kommer till barn och ungdomar så är det ABSOLUT så. Men hur ska man kunna få den om man hela tiden måste bära med sig och visa upp den man tidigare varit? Som fri och vuxen gör man ju inte det. Visst man har det med sig i bagaget, men man behöver aldrig visa och berätta om man inte vill. Jag är den jag är idag, visserligen formad av mina erfarenheter, men den du lär känna är ju mig idag.

Risken med att läsa journaler är ju att man blir färgad, omedvetet eller inte och att det ligger där i bakhuvudet och gör att man läser in vissa saker som man kanske hade tolkat på ett helt annat sätt annars. Visst är journaler viktiga och bra i många fall, men ALLT kanske man inte måste veta?

Ett klassiskt exempel på en journal som är partiskt (och i mitt tycke felaktigt) skriven är en kille som kom till HVB hemmet jag jobbade på. Killen var jättestor och lång och enligt de som läst journalen hade han försökt strypa sin förra fröken i skolan. Detta genomsyrade ALLT kring denna pojke. Senare visade sig killen vara en riktig nallebjörn, helt ofarlig och en av de snällaste, gulligaste killarna vi haft på stället. ”Strypförsöket” var att han blivit mobbad i sin klass och vid ett tillfälle blivit trängd in i ett hörn av en oförstående lärare i skolan och när han trängde sig förbi för att komma därifrån (för han ville inte gråta inför hela klassen)så hade han råkat trycka till fröken med armen över halsen (när han knuffade henne åt sidan), helt omedvetet och olyckligt i sin ilska och ledsamhet. Hur detta sedan blev ”strypförsök” i journalen, det kan bara den oförstående lärarinnan svara på… Alla vi som lärde känna denna kille insåg att hela händelsen ALDRIG kunnat vara ett ”strypförsök”. Självklart hade detta varit relevant information om det hade varit sant... I varje möte med en ny människa har man ju en chans att välja att vara ett bättre ”jag” och alla relationer är ju unika. Jag är inte samma person i alla relationer och därför blir ju inte journaler alla gånger opartiska. De skrivs ju utifrån olika personers relation till en individ.

Nu har man ju i mitt fall inte alltid möjlighet att värja sig från fakta och många gånger när jag gjort det har jag blivit kallad ”oprofessionell” med motiveringen att det är just oprofessionellt att inte kunna bortse från den fakta man tagit del av. Den tolkningen får ju stå för dem som sagt den. Jag kan välja bortse från fakta till en viss del, men jag tror att den färgar en omedvetet ändå och att det därför tar längre tid att se den ”nya” individen. Däremot så finns det ju fall där det är av yttersta vikt att ha all fakta, men det gäller långt ifrån alla.

Om jag inte tar del av all ”ofarlig fakta” så möter jag ju individen mer som ett Tabula rasa, dvs ett oskrivet blad. Detta ger ju personen mycket större frihet att kunna ändra sin person och att välja samt våga vara någon annan. Om jag visste att en person jag inte känner vet ALLT om mig, så självklart skulle det påverka hur jag väljer att vara i relation till den personen.
Men… om jag själv får välja att berätta saker när det passar mig, när jag känner FÖRTROENDE för någon, då avväpnas ju det hela och vad än det må gälla behöver inte längre beskriva mig som person. Det kan i mycket större utsträckning vara ett bevis för hur mycket jag ändrat mig eller bara vara en väldigt modig och värdefull handling där man faktiskt törs stå för den man är och visa på hur man känner och tänker och blotta sig för någon, för det är ju faktiskt det man gör med ett förtroende. Det är ju att ta en riktig risk att ge någon ett förtroende och man kan ju bara hoppas att personen man gett det till är så trygg och pålitlig som man tror.

Gårdagens förtroenden gjorde mig alldeles varm inombords… Det var så härligt att få det förtroendet att känna att Kloker faktiskt känner sig trygg och litar på mig. Att hon ger mig en inblick i hur det är att vara Kloker och hur det har varit. Genom att våga göra det så ger hon sig själv också mycket större möjligheter att påverka saker genom att vi förstår och vet hur hon tänker.

Och hon kan känna sig trygg. Förtroendet kommer INTE att missbrukas utan leda till nya härliga, vinnande höjder i Klokers utveckling och liv! Jag är SÅ glad att vi hängde kvar när det stormade i maj och att vi la så mycket tid och energi på henne då. Detta känns som en stor belöning som är mer än tillräcklig för att orka ro förhoppningsvis hela vägen fram.

Oh, the inexpressible comfort of feeling safe with a friend; having neither to weigh thoughts nor measure words, but to pour them all out, just as they are, chaff and grain together, knowing that a faithful hand will take and sift them, keep what is worth keeping, and then, with the breath of kindness, blow the rest away.

George Eliot

Dagens låt: Helen Sjöholm; Gabriellas sång http://www.youtube.com/watch?v=ridUqEFixQ0