GULD

Läser en så underbart bra bok just nu. Den ingår i studentlitteraturen, men den är som en så där härligt, underbar skönlitterär upplevelse. En bok som inte bara lärare och specialpedagoger skulle behöva läsa, utan alla som är föräldrar. Boken heter Samverkan för barn som behöver och är skriven av Inga Andersson.

Inga har en helt fantastik bild av hur man kan jobba med barn och ett synsätt som är så härligt. Till exempel så säger hon att ”det finns inga elever med skolproblem, det finns bara skolor med elevproblem”. Så sant, barnen väljer ju inte skolmiljön, de blir dit placerade och Sveriges skollag säger att vi ska ha en skola för alla dvs. en skola som tar hänsyn till varje enskild elev och dess förutsättningar. Således är det ju skolmiljön det är fel på om eleven har problem…

Vidare så fick jag lite upprättelse i hennes bok. Hon anser att man behöver absolut inte veta allt om barns historik, för då är det svårt att förhålla sig neutral (vilket man egentligen inte kan vara som lärare, men man kan försöka ha det hållningssättet så långt det går) i mötet med den nya individen. Allt man vet färgar en omedvetet eller ej och för att ge barnet en ärlig chans, så ska man egentligen veta så lite som möjligt, för då ser man möjligheter istället för problem.

"Det förflutna är som en tung ryggsäck som många elever får bära med sig under hela skoltiden. Det är inte lätt för en elev att bli rentvättad när han väl har smutsat ner sig eller att få fler chanser när han sumpat några. De negativa förväntningarna styr och påverkar starkt hans chanser att förändra sitt beteende till det positiva (...) Ta fram positiva egenskaper hos eleven- vad är han/hon bra på. Vilka tillgångar har eleven (...) Titta på möjligheterna (...) Det bästa är att veta så lite som möjligt från början. "

När jag började som lärare på HVB hemmet jag jobbade på så ville jag inte läsa barnens journaler, bara den medicinska biten om eventuell epilepsi eller allergier och sånt. I övrigt ville jag jobba enligt teorin ”Vem vill du vara i relation till mig” i mötet med barnet. Jag ansåg att barnet måste få en chans att välja att vara vem den vill och inte förföljas av det som varit.
Oprofessionell blev jag då kallad av både kolleger och ledning, men jag höll fast vid min åsikt och har mött helt fantastiskt underbara barn och skapat många härliga relationer genom detta förhållningssätt. Det kändes jätteskönt att läsa att Inga Andersson är av samma åsikt!

Hela boken är full av dessa ”sanningar” och man går från klarhet till klarhet när man läser den och blir bara så där varm och glad inombords och känner en framtidstro inför jobbet som pedagog trots alla nedskärningar.

Hon har med en liten vers av Povel Ramel i boken som jag tycker är så talande:

FÖR DUM

Dom tyckte att jag var för dum
För dum att vistas uti rum
I hjärnans inre rum
Där vindlingarna går krum
Hos mig rådde bara vaccum

Men i skolan där jag förr satt stum
Och inte hade minsta hum
Nu leder jag kollegium
Så jag var inte alls så dum

Den säger en hel del, eller hur?!

Idag ska jag plugga på och senare ska jag tillaga denna korg av skogens guld som lilla mamsen kom med:

Inte helt fel det heller…
Dagens låt: George Michael ; Kissing a fool http://www.youtube.com/watch?v=gUWysIyBVe8