Dröm och verklighet

Är inne i en period av intensiva drömmar, surrealistiska för det mesta, men i natt var den ovanligt verklig.

Drömde att jag var och hälsade på mina 2 (?) barn hos deras fosterfamilj. Det var Butter som var placerad där och sedan en 1,5 årig version av mig själv (?!?). Fast i drömmen var det min dotter.
Butter var mest tyst och inbunden men den lilla versionen av mig själv var smutsig och full med äckliga vätskefyllda blåsor över hela kroppen. Håret var inte tvättat på år och dar och såg mest ut som rödblont svinto. Hon var endast iklädd en halvtrasig genomblöt blöja och hängde om halsen på mig som en liten apa och vägrade släppa greppet.

Jag försökte kommunicera med fosterföräldrarna men de var bara iskalla och när jag påpekade den lilla flickans misär så hänvisade de till att det var mitt eget fel att hon hamnat här. Tydligen var jag före detta narkoman eller nåt…

Till slut blev jag så arg att jag stod och pickade fostermamman med pekfingret i bröstkorgen HÅRT och talade om att alla barn, oavsett vem de var barn till, förtjänar så mycket bättre än detta och att jag vägrade lämna kvar mina barn i detta hus. En socialsekreterare stod i köket med oss och började faktiskt ifrågasätta fostermamman efter en stund.

Sen vaknade jag av att gammelkatten ville ut, så hur det gick, det fick jag aldrig veta. Men jag hade en stor klump i magen en lång stund efteråt och maktlöshets känslan satt kvar länge. Tack och lov att jag är så lyckligt lottad att jag kunde snosa in mig hos lillprins som låg och sov bredvid, så där härligt mjuk, gosig, varm och trygg som alla barn borde få vara.

Tror att denna dröm kommer av att en väldigt kär vän till mig är engagerad i ämnet och har precis påbörjat ett samarbete med föreningen ”Stulen barndom”. Hon har kontakt med flera trasiga unga människor som farit runt i olika familjehem och på olika institutioner. Otroligt sorgliga och bitvis riktigt hemska berättelser som dessa individer bär på. ( Hennes hemsida ”Internatet”, finns länkad här på sidan) Det hemskaste av allt är att dessa individer varit omgivna av mängder av vuxna människor, men INGEN har velat lyssna och hjälpa dem. En person som hon haft mycket kontakt med har varit utsatt för så hemska saker i sitt liv att det skär i själen att höra hans berättelse. Men något av det mest tragiska är när han säger: XX var i och för sig snäll, men han stod ändå bara och tittade på när de andra kränkte och plågade mig. XX gjorde aldrig något för att hjälpa mig.

XX syftar till en personal på ett HVB hem och ”de andra” är också personal.
I min värld är XX inte mer värd än ”de andra”. Den som tiger samtycker! Och att vara "snäll" ena sekunden och att sedan se på och inte ingripa, det är att smeka med vänster hand för att sedan slå med den högra! Sjukt!!!

Dags att återknyta till det citat jag hade i mitt fösta inlägg på bloggen: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad…” (MLK)

Dagens låt: En favorit i repris :) http://www.youtube.com/watch?v=RS4wljFuh3Y