Skolan, barn och föräldrar

Gårdagen bestod av 100% barnmys. Har redan innan studierna började bestämt att onsdagar är "mamma – barn mys dagen". Mannen jobbar alltid då, så då får småbuset vara lediga från dagis (sen när de väl börjat alltså) och vi bara myser och jag är bara mamma och inte student den dagen. När sessiluringen slutar skolan så ska vi antingen gå på kondis i stan, köpa med fika hem eller baka något smaskigt tillsammans allihop. Och… igår var det verkligen så. Visserligen bestämde sessan sig för att ha ont i magen när vi väl kom till skolan på morgonen och detta berodde inte på att hon visste om mamma- barn mys dagen, för det gjorde hon inte. Så hon var hemma hela dagen och mös hon med och ont i magen, det hade hon inte en endaste gång. Nej, det var något annat och känslan var att det hade med skolan att göra... Försökte luska lite, men sessan är en sån där tjej som fnular en hel del och saker måste liksom få mogna fram innan hon berättar något. Detta hindrar ju på inget vis att man försöker hitta lösningar ändå.

Försökte kommunicera med fröken i dörren, där och då på morgonen, och ”hinta” om att det var något annat, men kan inte påstå att jag fick någon särdeles bra respons. Hon pratade på om magsjuka och när jag ”hintade” igen så sa hon bara att om det är något så kan du säga det till mamma så kan hon berätta det för mig sen. That was it liksom…

Själv hade jag, i rollen som lärare valt en lite annan approach, kanske kramat om den lilla fickan, frågat om det var något som kändes tråkigt eller konstigt i skolan och lirkat lite för att se om hon hade ändrat sig. Frågat om mamma kanske skulle kunna följa med in och vara med en stund för att se om det hjälpte. Förmedlat närhet och trygghet hade ju varit A och O för mig i det läget om jag hade varit lärare, men vi är alla olika… Vidare hade jag med 100 % säkerhet ringt hem till föräldrarna på kvällen för att höra hur det hade gått under dagen, om flickan blivit sjuk på riktigt eller om det var något som bekymrade henne och vad det i så fall hade kunna tänkas vara. Förhört mig om vad föräldrarna tyckte och tänkte och om de hade några tips och idéer om hur vi tillsammans kunde gå till väga för att hitta en lösning på detta. Men, som sagt vi är alla olika och sessan gick till skolan idag fastän hon klagade lite över ont i magen. Ingen fröken kontakt vare sig på kvällen hemma eller på morgonen utanför skolan, däremot en väldigt trevlig klassförståndare i 9:an (Klokers klassföreståndare) som både uppmärksammade och tilltalade den lilla sessan vid namn, vilket var värmande för den lilla tjejen där hon stod på skolgården tillsammans med mannen som lämnade idag. Mannen sa att 9:ans klassföreståndare verkligen räddade dagen för både honom och sessan. Man är ju inte gammal när man går i ettan och nu till i år går de i den stora skolan med alla barn upp till nian. Förra året gick de i ett eget hus och åt bara på stora skolan. Det är väl klart att det känns lite skrämmande och konstigt och ny fröken har de också… Jag hade velat haft mycket mer vuxenstöd från ruta ett, att fröken tillexempel är ute på gården en kvart innan skolan börjar och tar emot barnen och uppmärksammar dem allihop som individer. Bara så enkelt som: ”Hej Lisa, kul att du kommer idag igen, vad bra att du har gummistövlar på dig för regnet hänger ju i luften.” Bara en så enkel fras gör ju att barnet känner sig sett och bekräftat. På så sätt blir hon ju också den trygga punkten på den stökiga skolgården full av barn. Sen, senare när barnen känner sig tryggare så kan man ju ändra det konceptet. Vi som föräldrar vill ju också känna att vi lämnar barnen i en trygg miljö. Trygghet är så otroligt viktigt för att alla ska må bra och alla barn är olika. Vissa behöver inget vuxenstöd i denna bemärkelse, men för andra är det jätteviktigt. Vi är alltid kvar till det ”ringer in” och vi ser att fröken finns där i dörren.

Lite allergisk är jag också mot vissa lärares förkärlek till att inte vilja ha föräldrarna i klassrummet de första veckorna. De anger pedagogiska skäl till detta, att de ska få lära känna barnen på egen hand, men jag är så övertygad om att det egentligen handlar om den enskilda lärarens egna otrygghet i sin roll som lärare. Alla föräldrar vill inte vara med i skolan, men vissa vill och vissa barn kanske behöver sin trygga referens ram den första tiden. Jag VET att man kan lära känna barn i klassrummet precis lika bra fastän mamma eller pappa är med, och dessutom gör man en jättevinst i både trygghet och föräldrakommunikation också.

Ja, ja, jag har i vart fall med denna erfarenhet och pågående studier i specialpedagogik kommit fram till att min c- uppsats kommer att beröra föräldraperspektivet till skolan.

Dagens låt: Whitney Houston; Greatest love of all http://www.youtube.com/watch?v=1KjpyHX7X-o