Föreläsaren Göran Lindbergs offer och andra...

Ja, mänskligheten är fascinerande, både på gott och ont, annat går det ju inte att säga.

Ja, jag stoppar ut huvudet rejält genom att blogga om Göran Lindberg, men för mig är det viktigt, VÄLDIGT viktigt!

Fick en kommentar till det förra inlägget från en ”Fred” som skrev att ”den som skriker högst har oftast mest att dölja” och undrade ”om inte jag också egentligen var pedofil” och att jag inte var bättre än Göran när jag ”uppmuntrade till mord”?” Vet inte riktigt var jag uppmuntrade till mord, men den tolkningen får ligga hos honom. På grund av att jag blev så illa berörd så valde jag att ta bort kommentaren .

Jag tycker fortfarande att Göran skall få det han förtjänar, men vad det nu är, är upp till vårt rättsystem att avgöra.

Men… jag har faktiskt så som Fred antyder något att dölja…

… nämligen det att jag själv blivit utsatt för en pedofil, när jag var 6 år gammal. Jag tänker inte gå in på detaljer, men det var ingen som tillhörde familjen eller vänkretsen utan jag var bara vid fel plats vid fel tillfälle. Nu vet inte alla i min närhet om detta så jag ber om ursäkt om det kommer som en chock, men det är inte något som jag vanligtvis vill tala om (vilket ni som vet om det, är fullt medvetna om) . Anledningen är förstås att det är otroligt jobbigt att prata om, för det väcker så mycket till liv och dessutom blir nära och kära ofta väldigt illa berörda och känner sig ”skyldiga”, men de hade inte kunnat påverka det hela oavsett. Och hur konstigt det än låter så känner jag fortfarande en skam av att berätta… Men jag anser nu att det är viktigare än någonsin att tala om det även om jag undviker att gå in på detaljer. Där är jag inte än, fast det gått snart 34 år…

Jag skiter FULLSTÄNDIGT i hur det går för Göran Lindberg, vill bara ha honom ur samhället om han är skyldig, vilket jag fortfarande är övertygad om att han är. Det jag däremot bryr mig om är hans offer, för jag VET hur det känns och jag VET att de kommer att få bära med sig detta genom hela livet och när de minst anar det så väcks alla känslor och tankar till liv. Än idag har jag svårt att se mig själv i spegeln och tycka om det jag ser, ärren efter en sån här sak sitter djupare än man kan tro. Jag är idag helt övertygad om att jag aldrig kommer att kunna älska mig själv till 100%, för den där äckliga, fula sidan av mig finns alltid kvar…

Idag är jag snart 40 år, lyckligt gift och har flera barn och har en väldigt bra, lycklig och trygg tillvaro. En stark kvinna skulle nog många beskriva mig som och ja, det är jag också. Men tro inte att det ”tar bort” det som hänt, nej jag kan än idag känna maktlösheten, rädslan, skräcken och lukterna från det tillfället. Jag VET idag att det absolut inte var mitt fel (något som jag i tysthet trodde under min uppväxt, jag berättade aldrig för mina föräldrar då vad som hänt, men min mamma vet om det idag), men skammen och skulden sitter ändå kvar. Min förövare tog delar av mig som jag aldrig kan få tillbaks och dessutom finns han kvar inom mig - för alltid, i mina tankar och känslor, även om jag önskar för allt i hela världen att jag kunde bli av med honom.

Som mamma så är detta min absolut största skräck; att detta skulle hända något av mina barn. Jag kan i huvudet känna deras skräck och rädsla när de ropar efter mig och det skär i hela kroppen bara av att nudda vid tanken.

Att då bli anklagad för att själv vara pedofil av ”Fred” är en så surreal känsla så det bara finns inte…

Varför ska JAG känna skam som offer och varför ska jag inte berätta?

Därför tänker jag nu göra något som jag aldrig gjort förut och sträcka på mig och säga: Ja, Jag har varit offer för en pedofil, men det gör mig inte till mindre värd som människa och jag har rätt till alla mina tankar och känslor och jag har all rätt i världen att tycka illa om ALLA pedofiler, inklusive den ännu ej dömde Göran Lindberg! Det är MIN rättighet och det står jag för!

Dagens låt: Gabiellas sång http://www.youtube.com/watch?v=ridUqEFixQ0