I väntrummet var det fullt med folk, men en liten farbror fångade min uppmärksamhet. Han var i 80 års åldern, smalt byggd med tunt vitt, välkammat hår och lite insjunkna kinder. Han satt och lutade sig mot sin blå rullator och på fötterna hade han turkosblå raggsockor i sina farfars tofflor. Byxorna var svarta med tydliga pressveck och ovanpå skjortan hade han en grå fleecetröja. Det hela gav en känsla av blygsam välkläddhet .
Men det var hans vänstra hand som fick mig att stanna till med blicken. Jag fängslades av att den var så vacker. Långa smala fingrar med välmanikyrerade naglar. Eftersom de var lätt reumatiska hade de en väldigt rak hållning och de var lite lätt knotiga så där som de blir vid reumatism. Blodkärlen på överdelen av handen var ytliga och bildade nästan som ett mönster av ett kalt träd och det flöt liksom ihop med den lilla farbrodern i övrigt. Denna hand har levt nästan ett helt liv… 
Han såg så snäll ut farbrodern och log snällt mot alla som kom in i väntrummet. Ofta böt han ställning på den extra dynan som han lagt på stolen, för att på något sätt lindra smärtan, som man trots hans vänliga yttre ändå kunde läsa i ansiktet. Ibland gned han sin reumatiska hand över pannan som för att torka bort värken för en kort sekund. När han senare berättade för en bekant som också kommit dit att han tappat bort glasögonen och hade sett fel på klockan och därför kommit till vårdcentralen 1 och ½ timme för tidigt, så gjorde det ont i hjärtat på denna mamman.
Plötsligt önskade att jag hade haft en påse nybakta bullar med mig att bjuda på, men vem tänker på det när man ska till vårdcentralen?! Han förmedlade ”Astrid Lindgren farfar” med hela sitt väsen och jag hade gärna blivit 5 år igen och kunnat krypa upp i hans knä och hört på sagor och berättelser från förr och fikat under körsbärsträden i hans gamla trädgård.
Tyvärr skulle han till distriktssköterskan, annars hade jag direkt erbjudit mig att byta tid med honom, men allt jag för stunden kunde bjuda på var ett värmande leende när jag gick förbi på väg in till doktorn och jag hoppades med hela min själ att han hade goa underbara barn och barnbarn, samt vänliga grannar som hjälpte honom vid behov. En riktig liten gulle farbror som helt ovetandes tassade in och lämnade ett litet avtryck i Cilla hjärtat…
Dagens låt blir en av mina absoluta favoriter som bara känns SÅ rätt för stunden, vet egentligen inte varför, men det bara är så; Oleta Adams ”Get here” http://www.youtube.com/watch?v=js1SE-EwkvU
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar