Alla människor är ju olika. Alla gör vi olika val i livet och alla har vi vår egen uppfattning om tillvaron. Det får man ju lov att försöka acceptera. Men så ibland är den uppfattningen lite väl sned hos vissa individer och har man då personer runtomkring som självvalt tagit på sig ansvar för denna individ så ligger det ju i deras intresse att se till att få denna uppfattning lite mer… sund.
Jag är medvetet godtrogen och vill tro det bästa om mina medmänniskor. Jag dömer ingen i förhand, det ska mycket till innan jag tappar förtroende för någon. Men när jag väl hamnar där så blir jag så himla besviken. Man ger någon hela sin hand och den personen bara iskallt trampar på den. Svårt att förstå, svårt att acceptera men det är ett faktum.
Så vad gör man? Jo, man drar självklart tillbaks handen och ser till att inte bli trampad på igen. Om förtroendet skulle börja gro igen, så sätter man bara dit en fingertopp till att börja med. Tyvärr så förstår ofta dessa personer inte hur mycket de hade och hur mycket de förlorat, därför detta är inte viktigt i deras värld. Eller rättare sagt DU är inte viktig i deras värld, du är en liten bricka i spelet som de bara råkat landa på för stunden. Fast när jag tittar på den bricka som är jag, så är den 100 % välvilja och 100% stöttning och hjälp. Därför känns ju också smällen hårdare för mig, den andra individen känner kanske inget alls och skiter kanske i vilket.
Ibland vill man bara liksom ruska om dessa individer så att de vaknar upp och förstår vart de är på väg och att det finns bättre val att göra i livet. Men vill man inte se och kan man inte förstå att det är en hjälpande hand man får, så är uppdraget ganska så lönlöst. Fast ge upp är ju inte riktigt min grej…
Det är ju som min käre far brukar säga: Har man tagit fan i båten så får man ro henne i land!
Men ibland känns motvinden tuffare än vanligt och man har skavsår i händerna av årorna, regnet öser ner och nån tokfan har fäst en tamp bak i båten och jobbar på att dra den åt fel håll. Fan i båten själv vill åt tampens riktning och inte åt din. DÅ känns det jäkligt motigt och tanken på att skita i både fan och båten och simma iland själv känns otroligt frestande. När man dessutom vet att fan då faller under någon annans ansvar och inte lämnas vind för våg, så känns valet inte alltför oansvarigt heller. Fan står inte och faller med oss, men vi kanske i slutänden faller med fan… Där vill man ju inte hamna!
Men hur vet man då var gränsen går? När vet man att det är dags att hoppa ur båten och låta någon annan hoppa i och ro vidare? Hur vet man att det är rätt val när man väljer det och hur kan man veta att denna resa ändå är helt lönlös för fan i båten. Hur ska vi kunna veta vad som händer eller inte händer om vi ror en stund till. Lite längre fram så kommer kanske tampen att brista och vi får en rejäl skjuts framåt eller så har vi drunknat helt.
Men om jag VET att den strand jag siktar mot är fantastiskt bra för fan i båten och jag dessutom VET att den som tar över roddbåten om jag hoppar ur, har en sämre strand att sikta mot, då måste väl ändå att fortsätta ro vara det rätta?! Åtminstone så länge man inte går under själv…
Lite skavsår och motvind har väl ingen dött av??? Äh, jag ror ett tag till och hoppas att fan i båten sitter kvar och hakar på. Förhoppningsvis vänder vinden och kanske får jag till och med lite hjälp att ro längre fram…
Frågan är egentligen: Var slutar mitt ansvar och var börjar fan i båtens?
Dagens låt: Marie Fredriksson, Mot okända hav http://www.youtube.com/watch?v=uAlMef56ZAw
2 kommentarer:
Jävligt snyggt metaforiskt skrivet. Skickligt!
Man tackar :)
Skicka en kommentar