Rainbowroom-by-Cilla: Muhammed och hästen

Lillprins bus går numer under smeknamnet ”Muhammed Ali” efter att ha gått i närkamp med storebrors sänggavel. Hur det hela gick till förtäljer inte historien, filosofen var visserligen närvarande, men vill inte uttala sig i ämnet. Den misstänksamma mamman anar ugglor i mossen, men eftersom filosofen glatt förklarade för ”Ulla – bulla” häromdagen att han skulle bli en häst när han blir stor, så nöjer sig mamman med att tro att det var en missriktad bakut spark som fick Muhammed att möta sänggaveln i rond ett. Förhoppningsvis blir det inga fler ronder…

Resultatet blev ett rejält jack ovanför höger öga och (vet inte hur ofta jag skriver detta) som vanligt var inte pappan hemma. Han ÄR faktiskt hemma en hel del, men aldrig när det inträffar incidenter. Börjar smått fnula på vad det säger om mig som mamma… Hmm…

Hur som helst så inträffade detta strax innan sängdags och det blev givetvis till att uppsöka akuten (som ligger typ 3,5 mil härifrån). Det är då man tänker ”Thank God for teenagers”! Hade jag inte haft dem så hade jag ju fått knöka in hela lilla ligan i bilen, men nu tog jag helt enkelt bara med mig den skadade Lillprins bus och Trötter och lämnade resten av rövarbandet hemma. Trötter är suverän med småbröderna och fick följa med som assistent i bilen.

Lillprins bus blev på ett alldeles strålande humör när han insåg att han skulle få åka bil istället för att gå och lägga sig och pladdrade och sjöng hela vägen till akuten. Väl där fick vi, trots ett tomt väntrum, vänta i 50 minuter. Undrar om de har nån policy som säger att vi börjar inte jobba innan vi har minst fem patienter i väntrummet?! Lillprins lekte i barnhörnan och tyckte livet var toppen på alla sätt och vis. Jag och Trötter satt och fasade för det värsta, själva läkarbesöket… Vi vet ju hur han funkar och detta kommer bli en strid!

Plötsligt dyker läkaren, en man i 40 års åldern, upp i dörren i egen hög person och frågar efter Lillprins. ”Här är jag” säger lillprins och går direkt till doktorn med bestämda steg. Jag och Trötter utbyter förvånade blickar och går efter. Lillprins knatar kavat bredvid doktorn längs hela korridoren och vänder sig inte om en endaste gång för att se om vi är med. MYCKET konstigt detta…

Väl på plats i undersökningsrummet så ansluter sig en sköterska som ser ut att vara hämtad från en skräckfilm om nåt gamalt avdankat dårhus på 1800 talet. Förskräckliga tänder, glasögon med flaskbottnar och rejäl kutrygg. Åh herregud hur ska detta gå tänker nog både jag och Trötter när hon ”ler” mot lillprins.

Men, lillprins ler tillbaks och tar plats på britsen. Vid det här laget är JAG rejält chockad och börjar fundera på om han verkligen inte slagit i bakhuvudet också och fått en REJÄL hjärnskakning eller nåt. Doktorn kommer fram och frågar om det verkar göra ont. Nej, svarar jag, han har varit på toppen humör hela tiden. ”Gör visst ont” svarar lillprins bestämt. Han pratar!!!! Han brukar alltid bli tyst som en mussla i ovana situationer.

Doktorn ber honom luta huvudet bakåt så han kan undersöka jacket och det gör lillprins och sitter blickstilla en lååååång stund. Inte ett pip säger han och inte minsta darr på läppen finns heller att skåda. Doktorn tvättar rent ordentligt och konstaterar att det redan börjat läka ihop, så han beslutar sig för att det räcker med att tejpa och limma lite. Detta avklaras också utan minsta pip och glad i hågen säger lillprins ”hejdå” till doktorn när vi går. Doktorn konstaterar att han aldrig varit med om en så lugn tvååring och DET har inte vi heller, börjar fnula på om det verkligen ÄR vår tvååring…

Skräckfilmssköterskan skyndar sig iväg och hämtar ett mjukisdjur som lillprins får för han varit så duktig. ”Tack e mycke” säger han när han tar emot det.

Det man undrar över är ju hur detta besök kan vara så okej för lillprins när ”Klipp – Fridan” ses som rena skräckmomentet i hans värld. Jo, vi har kommit på vad det beror på. Jag köpte för nån vecka sedan en lekgräsklippare i plast till lillprins, en superfin, äkta Stiga turbo, gul och svart. Vanligtvis älskar lillprins allt som man kan köra eller dra på och som låter, men denna har han dissat helt! Vi kunde inte förstå vad det berodde på tills han berättade för pappa i telefonen att han inte ville gå till ”Klipp- Fridan” med gräsklippare. Han har helt enkelt trott att frisörerna använder gräsklippare när de klipper hår och tacka sjutton vilken klok pojke som skrek lungorna av sig bara pappan försökte få honom att sätta sig i stolen! Hemska pappa!!! Nu ska han få följa med sessan till ”Klipp – Fridan” när hon ska bli fin inför skolavslutningen och han ska få leta igenom hela salongen och se att det inte finns en tillstymmelse till gräsklippare någonstans. Kanske blir han klippt innan sommaren är slut trots allt?!