Fick igår eftermiddag reda på att en bekant till oss valt att avsluta sitt liv. Hon var strax över 30 år.
Detta var en person som var engagerad i otroligt mycket och hade alltid många järn i elden. Hon var alltid glad och sprudlande när man träffade henne och hade alltid något nytt att berätta. Hon var en otroligt snäll människa och ville andra väl och hade en ”Ja men det löser vi, inga problem” inställning till det mesta. Just därför kom detta som en riktig chock för alla oss som på något sätt kände henne. Att hennes liv på insidan kunde te sig så svart att hon beslöt sig för att avsluta det, när hon på utsidan alltid bara sprudlade av liv…
Nu kände ju inte jag henne på ett nära sätt och kanske har de som stod henne nära en annan bild, vad vet jag, men riktigt, riktigt dåligt måste hon ju ha mått när hon tog ett så drastiskt beslut och lämnade sin man och sina 2 barn, den minsta 4 år, ensamma kvar.
Det är det som är det mest ofattbara för mig, hur man kan välja att överge sina barn, att man inte där i det drastiska ögonblicket kan tänka att för denna lilla 4 åring kommer mamma aldrig mer hem, aldrig mer kramar honom god natt, aldrig mer talar om hur mycket hon älskar honom, aldrig mer tröstar honom när han är ledsen, aldrig mer… Hur kan det vara SÅ SVART att man inte kan tänka det ens?! Ja, det svaret har väl bara de som varit där, men det är en otroligt skrämmande tanke att ens inre värld kan bli så totalt utsiktslös och nattsvart att döden är det enda tänkbara alternativet. Och vilken otrolig smärta hon måste känt rent känslomässigt för att ta detta beslut...
Det är så svårt att få in och smälta att detta verkligen har hänt och att man hittade henne igår morse, död! Hon finns inte mer, vi kommer inte att ”springa på henne” på stan eller ringa henne i något ärende någonsin mer.
Våra tankar finns idag självklart inte bara hos henne utan hos hennes man och barn. Många här i byn är involverade i denna sorg då de är släkt eller släkt i släkt med henne eller mycket nära vän. Hon var en otroligt färgstark människa som nog inte lämnade någon oberörd…
Det kommer ta ett tag att acceptera och smälta detta, det känns fortfarande helt ofattbart…
Lilla gumman, så himla tokigt allt måste ha blivit och det fanns säkert dussintals lösningar på vad än det var som bekymrade dig, men du kunde inte se dem, men jag hoppas du mår så mycket bättre nu var än du är…
Dagens låt: Lene Marlin; Flown away http://www.youtube.com/watch?v=D047d5Fv4ZU
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar