Fnular efter svar...

Livet tuffar på som vanligt med familj och studier. Vaccinationer mot influensan har nu ÄNTLIGEN börjat komma för oss vanliga dödliga och Filosofen blir först ut på torsdag.

Ja, detta är ju något som diskuteras flitigt ÖVERALLT, ska man eller ska man inte vaccinera?! Vi har resonerat så här: I dags dato får inte barn under 3 år vaccineras, men de håller på och diskuterar en ändring om det. Detta innebär att Lillprins då står helt utan skydd. Om vi andra vaccinerar oss minskar vi i vart fall risken en hel del för att Lillprins ska smittas. Vidare så är det en minimal chans att dö av detta virus, det är vi fullt medveta om och att chansen att just någon i denna familj ska gå och dö av den är ju ytte, pytte micro stor. MEN!!! OM och jag säger OM det nu mot all förmodan skulle drabba just oss *peppar, peppar, ta i trä* så hur skulle jag som förälder kunna leva med det?! Att mitt barn hade kunnat fortsätta leva om jag bara gett dem det där vaccinet… Jag tänker i vart fall inte chansa och INGEN har ju dött av vaccinet och de med allvarliga biverkningar har ju de flesta visat sig vara allergiker mot det ena och det andra. Så, nu vet ni hur vi resonerar :)
Jag är ju en fnulande människa som försöker att hitta en förklaring till det jag inte förstår. Jag har därför nu läst forskning avgående självmord, då detta är något som jag går och funderar över, hur de tänker de som gör det, efter söndagens händelse.

Forskningen säger att de 2 vanligaste orsakerna till självmord är depression eller psykisk sjukdom (medveten eller omedveten). Ofta har dessa personer tänkt mer eller mindre länge på självmord, men trots det så är oftast själva självmordsförsöket en impulsiv handling, det var bara för mycket just där och då. När man intervjuat personer som försökt ta sitt liv, men som räddats tillbaka (i denna grupp ingår INTE de som gör självmordsförsök som ett ”rop på hjälp” eller ”a cry of pain” som det heter nu för tiden) så säger så gott som samtliga att de inte var sig själva i det ögonblicket, att de hade jättekonstiga tankar och tunnelseende och att de i efterhand inte alls känner igen sig själva i det de tänkte då. Forskarna menar på att det är kanske en form av svår ångest på gränsen till psykos som sätter in i många av de här fallen och detta kan ses som en tillfällig sinnesförvirring, vilket gör att personerna tänker inte klart alls och ser varken lösningar på eller konsekvenser av sitt handlande.

När man frågade dessa personer som räddats vad som hade kunnat göra en skillnad så svarade de flesta: Hjälp att lösa sina problem. Kanske kan vi alla lära oss något av det i vart fall, att räcka ut en hjälpande hand, om än så liten, där man ser att man kan.
Men det är viktigt att veta och förstå, betonar forskarna, att ett självmord kan ALDRIG vara någon annas fel än den som begick det. Endast den personen har 100% ansvar för sin handling oavsett bakomliggande orsaker.

15000 personer försöker ta sitt liv i Sverige varje år och av dessa lyckas 1500…

Är inte mindre chockad över söndagens händelse, men jag har i vart fall fått en lite större förståelse för hur man kan genomföra det utan att tänka på konsekvenserna för sin familj. Mindre tragiskt blir det ju inte för det…

Dagens låt: En uppmaning om att hålla kvar vid hoppet: Molly Sandén i sin tolkning av en av världens vackraste låtar; Hallelujah http://www.youtube.com/watch?v=DZWGo_aJ2iE