När sedan mamman i huset dukade upp glass så åkte Nancy i golvet i ett huj och upp i mitt knä kom istället den lilla prinsessan och ansiktet log mer än solen i Karlstad. Flera timmar var jag där och lekte och hörde hennes mamma berätta om deras liv. Det behövs egentligen bara 2 ord för att summera det hela: Kärlek och livsglädje, de ord som borde vara navet i alla familjer.
Deras tillvaro är inte konstigare eller mer komplicerad än någon annans egentligen. Lite extra stöd i skolan och hon går i ”vanliga” skolan, inte särskolan och en del anpassat material, men i övrigt är de precis lika unika som vilken annan familj som helst och DET har varit mammans mål hela vägen; ”men vaddå”, säger mamman, ”det är ju ute i samhället hon ska befinna sig i framtiden, så varför ska hon inte då börja där? Inget är ju konstigare än vad vi väljer att göra det till… Ibland måste man stå på sig för att bryta folks förutfattade meningar och det gäller att ha tålamod och vara öppen i relation till andra föräldrar, lärare och elever, men det mesta går att lösa för vår lilla 9 åring ser inga hinder, varför ska vi då sätta dem åt henne? Man får väl tackla problemen när de kommer, OM de kommer och inte ta ut dem i förskott. Hon har redan överraskat på alla plan i sin utveckling och vi måste tro på att hon kan fortsätta göra det, för annars så begränsar vi hennes utrymme för utveckling och vad har vi för rätt till det?”
Och INGEN kan komma här och säga att hon resonerar fel, för titta bara på den utveckling som redan skett. Jag läste nyligen en bok "De utvecklingstördas historia" och det var en SKRÄMMANDE läsning att se hur samhället behandlade dessa männsikor ända från antiken runt om i världen, och i Sverige fram till mitten av 1970 talet. Institution, låg levnadsålder, inget stöd och hjälp, ingen integrering och vissa berättelser om enskilda individer gjorde mer än ont att läsa. I Sverige hade man till exempel långt in på 1900 talet förbud mot att personer med epilepsi fick gifta sig, de kunde få dispens om de sterilicerade sig, och detta LÅNGT IN PÅ 1900 talet!
Så titta nu på hur långt vi i Sverige kommit på bara knappt 30 år, då kan man ju förstå att MASSOR finns ändå kvar att göra och utveckla, så... The sky is the limit!!!
Den lilla filuran själv har stora planer för livet, hon vet var hon vill bo när hon ska flytta hemifrån och hon har många idéer på vad hon vill göra. En stor portion envishet, en enorm livsglädje och en mamma som vägrar sätta taket kommer att ta denna lilla flicka långt i livet.
Och precis så är det och precis så känner man när man lämnar deras lilla hus på landet i det kolsvarta mörkret. Ljusslingan är redan på plats runt altanen på det lilla röda tegelhuset och i mörkret reflekterar slingan teglets färg, så när jag står där i mörkret upplever jag det som ett stort varmt pulserande hjärta och en mer passande beskrivning än så går nog inte att få. Jag konstaterar när jag kör iväg in i mörkret att vissa barn hamnar helt rätt från början… Väl värda 45 mil i mörkerkörning :)
Dagens låt: Whitney Houston; Greatest love of all http://www.youtube.com/watch?v=1KjpyHX7X-o
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar