Latin och Calamity Jane

Murphys law, lagen om alltings djävlighet, antar att ni alla åtminstone har hört talas om den… Själv är jag… drabbad.

Vidare på temat kan jag lätt konstatera att ”Karma IS a bitch”, inget frågetecken där inte! Ni vet det där med att jag ”lurade” de små söta pensionärsdamerna om att 3 gamlingar i byn också behövde blommor och att jag sen i bloggen hänvisade till katt och hund som ”gamlingar”. Självklart så har nu verklighetens välgörare sett till att så också blir fallet. Under den närmsta veckan kommer nämligen alla husets pälsbeklädda varelser ha all tid i världen att njuta av blommorna på altanen, eftersom de ska BO där nattetid!

Överallt kan man se det latinska ordspråket: Carpe diem, dvs. fånga dagen, själv lever jag nu enligt filosofin: ”Carpe Ceratophyllus” dvs, fånga fågelloppan. Och JA, varmt välkomna att slå ner på min egenhändigt ihop komponerade latin det blir ju bara ännu ett steg i Myrphys law :) (Undrar om den ”latinstuderande språkpolisen” kan berätta vad ”fånga barnet” blir på latin, för det brukar ju vara DET mottot jag lever efter i vanliga fall… Skulle bli väldigt tacksam om jag fick hjälp att översätta det)

Satt här i godan ro och fnulade vid datorn igår och småbuset satt (hör och häpna) helt lugnt och lekte med Flexi trax banan. Detta händer inte ofta, så ”carpe stunden” tänkte jag och njöt för fulla drag. Så kom den där lilla(numer inte så populära) ulltussen Flingan och hoppade upp i knät. Mysigt siddu tänkte jag och kelade på tills jag ser något svart litet kryp försvinna ner i pälsen i sjuhundratjugo…

Strax därefter ser jag en till och en till *PANIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIK* Slänger ut katten fortare än kvickt och börjar slå på nätet så fingrarna glöder. Parasiter, skabb, löss, loppor *bingo*

Anticimex, jajjemensan står att läsa ganska högt upp under ”vårens problem”: Fågelloppor. Under varma vårar kommer de i överflöd och ger sig även på katter, hundar och… *ching ching*… MÄNNISKOR! Jaha ja, så de där myggbetten som barnen och mannen drabbats av senaste tiden är alltså INTE gjorda av myggor. Har ju faktiskt så här i efterhand inte sett någon mygga heller, men det är ju lätt att vara efterklok. Bestämmer mig genast för att vara förklok i fortsättningen!

Ringer i halv panik till ”veterinär- Sören” och KRÄVER behandling å det snaraste. Har ju iskallt insett att detta gäller nog inte bara EN av katterna… Lösning: Frontline på Apoteket. Med tanke på djurinnehavet i denna familj så lär vi köpa upp hela lagret, förutsatt att de har ett… Får ju chans att träffa den helsköna apotekaren igen, men med tanke på anledningen så hade jag kunnat klara mig utan det. Lovar att med min tur så fungerar säkert Frontline som behandling mot både Syfilis och Gonorré också…

Iväg till närmaste apotek och nästan 1500 kr senare är jag beväpnad upp över öronen. Hinner med en Mc Donalds drive thru, förklok som jag är, för någon mat kommer jag inte hinna få på bordet idag. Ironiskt nog är dagens leksak i Happy meal:et ett pipdjur som påminner starkt om våra inkräktare.(fast söt)

Det kliar nu över hela kroppen, trots tidigare avsaknad av detta symptom, och efter allt jag läst på nätet så vet jag var jag ska leta efter mina nya hyresgäster… i sängarna! *skräck*

Sakta närmar jag mig den säng som borde vara renast (bäst att ta det varligt och vänja sig sakta vid tanken…) 4 åringens, som fick nya sängkläder igår kväll. Jag vet att åtminstone en av katterna (och det var inte Flingan) har legat i den. Det solgula lakanet är ju väldigt ”sevänligt” också mot de svart/ bruna lopporna. Alldeles FÖR ”sevänligt” inser jag när lyfter på täcket. En hel del små svarta prickar… Intalar mig själv att det säkert bara är ludd typ, men när jag sätter ner handen och ska plocka upp ”luddet”, så hoppar det iväg!!!! *PANIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIK I KUBIIIIIIIIIIIIIIIIIK*

Som vanligt händer dessa saker ALLTID när min man inte är hemma och jag måste själv lösa problemet. Tydligen bosätter de små äcklen i textilier och pälsar. Fnular på hur det är med hår… shit vad det kliar! Jag river ur alla sängkläder och slänger ut dem på soldäcket. Tvättmaskinen går varm, men den som får kämpa rumpan av sig är min numer bästa vän dammsugaren. Överallt drar jag fram, högt som lågt, bäst att tvätta gardinerna också, mattorna, madrasserna och mjukisdjuren åker ut på soldäcket de med. Har vi Anticimex försäkring undrar jag och ringer och stör mannen i sitt möte på jobbet. Ja det har vi *phu*. Ja, OM min bästis dammsugaren dukar under och hans kusiner också är chanslösa, då får vi ju lov att kalla in det tunga artilleriet! För vinna, DET SKA VI!!!

Att småbuset river köket och vardagsrummet medan jag går lös på sovrummen saknar helt betydelse i min värld, hellre 2 småbus och ett upp och nervänt hus än ofantligt många supervidriga, döäckliga, blodsugande, loppor.

Som om inte allt detta elände räcker, så börjar det givetvis att regna också och jag får kasta mig ut och försöka trycka ner så mycket av textilierna som jag bara kan i plast säckar. Inser halvvägs att jag vare sig har tid eller tillräckligt många säckar och måste därför ändra taktik. Det blir att forsla över allt till altanen på baksidan som just nu ändå inte används. Ser genom fönstret att småbuset leker snällt i köket som på något underligt sätt förvandlats till High Chaparall.

Why me????????? maler i min hjärna medans jag drar fram som en orkan med textilier i ena handen och bästisen i andra. Måtte klockan bli 16 snart, så tonåringarna kommer hem och hjälper till. Måste ju få ut alla textilier i kök och vardagsrum också * pust och stön* Visserligen kommer de allt annat än jubla åt denna krigshärd, men samtidigt tackar jag min lyckliga stjärna för att jag varit klok nog att ha ”gett” dem varsin katt (även om det egentligen bara varit en ursäkt för att JAG inte ska behöva göra rent kattlådorna). Nu kan de ju inte neka till att vara behjälpliga då DERAS katter faktiskt är parasitbärarna… Så kan de ju också, en gång för alla, få bevisa VAD exakt som man kan lära sig på WOW (World of warcraft, ett dataspel) som man sen kan ha nytta av i verkligheten… Borde väl vara ett alldeles ypperligt tillfälle?!

Kattdjä..lar dyker också upp i huvudet, men strax därpå kommer jag ju fram till vem som egentligen är skyldig: BENGT BERG!!!! (Återigen de där fågel dj…larna….)

Den numer förkloka kvinnan inser att en jaktlicens MÅSTE införskaffas innan nästa vår och mars till oktober har katterna sovrumsförbud!!! (borde skrivas in i allemansrätten i anslutning till hundars koppeltvång) Visst får man väl även skjuta småfåglar om de utgör ”skada”??? :o)

Calamity Jane here I come!

Dagens låt: På begäran av Snurre sprätts ägare: Maggie May. Har nu döpt en av lopporna till just ”Maggie” för att få ihop det med dagens blogg (ursäkta Roddan) och jag står verkligen för fraserna : ”I know I keep you amused but I feel I’m being used” och ”All you did was wreck my bed” och ABSOLUT ”Maggie I wish I’d never seen your face…”

http://www.youtube.com/watch?v=2KFz6sKrT_E

Biljard

Igår kände jag mig som den vita bollen i biljard, framförallt vid den första stöten i spelet: sprängningen...

Ja, ibland känns det faktiskt som djur och barn samarbetar till 100% för att se hur mamman i huset fixar det där med stress och simultanförmåga…
Dagen började lugnt och stilla, framåt lunch gick vi ut i trädgården, jag och de 2 minsta. Då ringer en av 16 åringarna och ville att jag skulle hämta honom vid tågstationen om 55 min. Vi bor ju i en liten by på landet utanför en mindre stad, en mellanstor stad ligger 4 – 5 mil bort och där pluggar 16 – åringen till målare. Nu ville han alltså att jag skulle åka in till den lilla staden och hämta honom.

Jag låter barnen leka tills det är dags att åka, men då är de inte alls med på noterna längre och vill inte under några som helst omständigheter kliva av studsmattan. Proffsig som man är så låter jag lugnet råda och väntar helt kallt ut dem. Det är ju inte roligt att trotsa om mamman inte reagerar och några minuter senare är de nere på gräsmattan. Samma procedur upprepas vid hängmattan, lekstugan och sandlådan och till slut har vi kommit till rätt sida av huset, men nu är det bråttom och den där "proffsiga" mammans tålamod börjar tryta rejält!

Jag måste in och hämta plånboken och bilnyckeln och jag ger 4 åringen bestämda direktiv att INTE öppna grinden medan jag och minsting är hämtar dessa. Detta tar typ 20 sekunder och SJÄLVKLART har 4 åringen ändå öppnat den, glatt står han och håller i den vidöppna grinden och alla tre hundarna är nere vid sjön, en på land och 2 i vattnet! *suck*

Jag kallar in 2 av hundarna (mina egna) den tredje är en blivande ledarhund som vi bara har på foder. Han är 9 månader och har total kola i öronen där han far som en dammsugare längs skogskanten, fortfarande genomblöt efter besöket i sjön, på jakt efter sin favorit delikatess: kattskit…

Lillprins bus ser givetvis sin chans och älgar iväg upp längs gatan med en hysteriskt skrattande 4 åring efter sig. Min inneboende Sanna Kallur vaknar till liv och älgar efter och får fatt i småbuset 2 hus bort. Lyckas få in de små bläckfiskarna i bilen och sätter FAST dem!

Har nu bara den bajsätande blivande ledarhunden att få tag i. Detta tar en stund eftersom hundar har en ”sixth sense” om att matten nu är stressad, irriterad och inte speciellt kul egentligen, skiten är roligare, men till slut kommer han lufsandes mätt och belåten *bläk* In med hundeländet i huset och precis när jag ska kliva in i bilen far en av katterna givetvis in under den. Bort och hämta krattan och rafsa iväg den lilla hårbollen upp på tomten igen.

Nu är jag sen, stressad och så där lagom genomsvettig… Småbuset har börjat tröttna och tjatar om festis… Känner igenom alla fickor efter bilnyckeln och inser att den och plånboken ligger kvar på golvet i baksätet bakom minstings stol. Av med bältet igen, runt bilen och hämta nyckeln och in i bilen igen. Kollar att hårbollen är kvar på tomten och startar bilen.

Då, först DÅ ringer 16 åringen och säger, ”du har väl inte åkt än? Jag läste fel och tåget kommer om en och en halv timme”

Motherhood is a bliss, isn’t it?!

Dagens låt: Don't worry, be happy http://www.youtube.com/watch?v=fWtwKHeDzC4

Liten uppdate...

Lillprins bus klippning gick… inte alls. Glad kommer han hem från ”Klipp – Fridan” inte ett hårstrå kortare och när jag frågar var han varit svarar han glatt ”kippfidan”! När jag vidare frågar om han klippt sig säger han ”nej” och när jag frågar om varför inte, så svarar han gladare än någonsin ” Ja bara skrek”. That was it liksom. Men det är ingen katastrof än, han har väldigt mycket babyhår kvar och det växer inte särdeles fort, så det blir vackert att avvakta ett tag till…

Dagens bild: Kanske en alternativ metod till klippning :)

Igår tog jag tag i livet och gjorde vuxen beslut! Jag var nämligen och träffade studievägledaren på Högskolan. Har sugit lääääänge på att börja plugga igen och nu har jag gjort slag i saken! Ja, egentligen har jag gjort det redan innan, jag skickade in lite ansökningar på måfå och i halv panik innan den 15:e, som var sista anmälningsdag. Ja, så är det när man inte har vad som kallas framförhållning alla gånger, men de valen kändes inte sådär helt genomtänkta, så jag mailade studievägledaren på högskolan där jag tidigare läst och bad om råd. Fick en tid för att prata och det var ju då igår. Är himla sugen på att läsa Socialantropologi men det finns annat mer matnyttigt som jag bör läsa först, så det bestämde jag mig för, klok och vuxen som jag är. Egentligen är det ju för sent att anmäla sig till höstens studier, men denna fantastiskt urmysiga människa till studievägledare hade minsann ett sätt att fixa in mig bakvägen eftersom jag tidigare studerat på skolan, så nu är det klart! Känns SKITBRA!!!!!!

Har hamnat i ett vägskäl i livet liksom; om jag går tillbaks till mitt jobb där jag har min fasta tjänst som lärare, så är det så lätt att jag bara blir kvar där, år ut och år in bara för att det är bekvämt. Dessutom är jag och min arbetsplats inte alltid överens, rättare sagt, då jag är lärare på ett antroposofiskt behandlingshem och själv INTE är antroposof så är det väl jag som krockar egentligen.

Svårt det där, att inte etiskt och moraliskt kunna stå för de behandlingar och övrigt som jag ändå måste motivera mina elever att gå på under skoltid. Nej, dags för vidare studier och förhoppningsvis vidare i livet sen. Kommer ändå att sakna mina urhärliga elever, för jag stortrivs verkligen med att jobba med barn med psykosociala funktionshinder. Men det finns andra ställen som inte är Antroposofiska där jag kan fortsätta att arbeta med dessa härligt färgstarka barn :)

När jag åkte från högskolan igår passade jag på att hoppa in på Plantagen och köpa lite fler blommor. Där var det lika fridfullt som i kyrkan, ingen djungelns lag där inte och plantor fanns det så det räckte till och blev över. Jag behövde absolut inte skämmas över att jag lämnade stället med överfull vagn.

Det enda som störde friden lite var en väldigt irriterad kvinna som hade kommit tillbaks för att reklamera en kruka som hon köpt. Krukan var ENORM och gjord i tjock keramik, glaserad och mönstrad, rätt snygg faktiskt. MEN eftersom, den inte allt för intelligenta kvinnan, skulle ha den stå utomhus, så hade hon försökt knacka hål i botten på den för att den skulle dränera jorden bättre. Resultatet blev ju självklart att krukan sprack. Nu ville hon ha pengarna tillbaks PLUS milersättning eftersom hon bodde 8 mil bort… Ja, det är som jag säger: mänskligheten är och förblir fascinerande!

Ps. har lagt till ett nytt element på min blogg "Dagens låt", säger en del om dagens sinnesstämning eller något om dagens blogg. Det är bara att trycka på playknappen och poppa med :) Och för er som läser bloggen i efterhand så finns länkarna till dagens låt längst ner i den aktuella bloggen. Ds

Dagens låt: Hooked on a feeling! http://www.youtube.com/watch?v=kEwNOWUA4yo

Envisa röda grisar finns det överallt!!!!

Shit vad trött jag blir på blåenvisa människor som VÄGRAR se någon annans vinkel eller som ståndaktigt vägrar ta in någon annans åsikt. När den människan dessutom inte har egen fakta eller bevis som underbygger resonemanget utan bara hänvisar till vad han eller hon ”hört” så går jag igång till 100%.

Att dessutom dra alla inom en kategori över samma kant är också typiskt för dessa individer, dagens ”röda gris” hävdade ENVIST att alla psykologer inom landstinget är bara Psykodynamiker och pratar bara oidipus komplex och anala faser och är därför totalt inkompetenta! QUE?????

Har människan ifråga träffat ALLA psykologer inom landstinget och tagit del av hur dessa jobbar med sina patienter?!

Har faktiskt själv gått hos en alldeles underbar ”landstingspsykolog” efter att jag miste min bebis i magen i vecka 20 och vi pratade då aldrig ”oidipus komplex” eller anala faser. Vi pratade inte om min barndom över huvud taget, vi pratade om det som nyss hade hänt, ”här och nu” samt framtid!!! Jag blev både hjälp och stärkt av att samtala med henne och fick bra tankebanor och verktyg för att gå vidare i livet.

Psykodynamiken har aldrig kunnat ge några bevisade resultat heller, fortsatte ”grisen”. Jaha, så har nassen tydligen läst ALLA avhandlingar och studier av Psykodynamik också samt talat med ALLA som gått igenom en behandling av en psykodynamiskt utbildad terapeut. Intressant…
Dessutom antog den lilla kultingen att bara för att man är utbildad psykodynamiker så är man precis som Freud och Jung och jobbar helt enligt deras terminologi och tillvägagångssätt. IDIOT!!!!!!!

Inte för att jag på något sätt är uttalad psykodynamiker, men jag tror på en mångfald och att individen får väl själv försöka hitta det som är rätt för just den. Jag tror inte heller på att kasta alla över samma kant, för mig är det i vart fall SJÄLVKLART att även om man har utbildat sig inom något, så kan man välja att arbeta på ett annorlunda sätt samt individ och situations anpassa det man gör.

Dessutom vill jag upplysa grisen om att utvecklingen GÅR FRAMÅT!!!! Detta innebär att man kan faktiskt utveckla arbetssätt och teorier som uppkommit för väldigt många år sedan, även om grundtanken är densamma! Måste allt vara så dj—la svart eller vitt jämt???? Inskränkta människa!!!

Mitt råd till dig grisen: Utveckla ett eget kritiskt tänkande istället för att bara lyssna på vad ”gurun” säger, han kanske är dj—ligt inskränkt han också!

*MORR, MORR, MORR*

Envisa röda grisar gör sig bäst såhär:

Livets svartaste sida...

”The most authentic thing about us is our capacity to create, to overcome, to endure, to transform, to love and to be greater than our suffering.”

Men för vissa kommer ibland livet till ett vägskäl där man inte längre orkar eller klarar av att se en lösning på sin tillvaro och valet blir självmord…

Personer i denna kategori vill ju inte alltid dö, utan ofta är det ett rop på hjälp, men ibland räddas de också ofrivilligt tillbaks till livet.

Vi har just nu en i bekantskapskretsen som är nära anhörig till en självmordskandidat.

Jag sitter här och försöker förstå, vilket är helt omöjligt för jag har aldrig varit i denna situation. Visst har livet känts överdjävligt ibland men ändå har jag aldrig ens snuddat vid tanken. Det måste ju finnas något mer som driver en person till denna desperata handling, att livet ter sig så totalt utsiktslöst att man väljer att avsluta det.

Jag känner ännu mer vanmakt över tanken på att vara en nära anhörig till en sådan person. Man kan ju omöjligt finnas där varenda minut av varenda dag för att förhindra ett nytt försök, men ändå måste man genomleva varenda minut av varenda dag med rädslan av att det ska hända och att man inte kunnat förhindra det.

Man ÄR sina tankar, så är det bara, men om jag inte vet vad du tänker, hur ska jag då kunna hjälpa dig? Om jag dessutom inte har rätt till någon som helst information från vården, men det är ändå jag som ska vårda dig, hur ska jag då kunna hjälpa dig?

Vilken fruktansvärt maktlös situation! Att vara anhörig till en självmordsbenägen person måste vara något av det jobbigaste man kan gå igenom. Bara att acceptera insikten av att man inte alltid kan vara där, att inte nå fram, att inte kunna lösa problemet, att inte ha rätt till information, att inte förstå, att inte veta…

Hur går man då vidare härifrån? Vad händer om personen ifråga inte vill ha hjälp utan fortfarande bara vill dö?

”You have a choice. Live or die. Every breath is a choice. Every minute is a choice. To be or not to be.”

Hur kan man hjälpa någon som bara ser svart att vilja välja livet? Så gott som all vård i vuxenlivet är ju frivillig och som anhörig till en ”vuxen” har du inte rätt att ta del av någon som helst information som den ”sjuke” inte godkänner. Och… om den ”sjuke” inte förstår att den är sjuk eller absolut inte vill ha hjälp så blir det ju en omöjlig ekvation!

I mitt liv har det i vart fall varit så att ”det som inte dödar en gör en starkare”, att bortom allt det som för stunden känns överdjävligt, finns något annat som är bra, det gäller liksom att härda ut och göra val och agera för att komma vidare. Och när man väl tagit sig igenom allt elände så är man så mycket starkare, har mycket större självförtroende och självinsikt och all den rädsla som fanns är som bortblåst… men det gäller ju mig och jag kan ju aldrig veta hur någon annans liv fungerar eller var de befinner sig i tankebanorna, var deras gräns går och hur mycket de orkar bära... På en svart palett är det svårt att måla med färg och nå in på djupet... Paletten måste krackelera först så den kan ta in färgen...

Just nu kan vi bara hoppas för det bästa och stötta så gott vi kan.

This one is for you Butterfly, please, please choose life…

http://www.youtube.com/watch?v=PWlS8Oerx8o
(klicka på länken så kommer den upp som ett nytt fönster)

Katt med hundbeteende i trotsåldern!

I detta hushåll finns ett antal katter och alla har möjlighet att vara utekatter, men nattetid vill vi ha dem inne, då skogen ligger runt knuten med alla dess nattliga farligheter.

En av dessa familjekatter är en Brittisk korthår vid namn ”Flingan” . Hon är en väldigt social liten fröken på snart 3 år och som alltid är i närheten när man är ute och som gärna följer med på hundpromenaderna. Hon har också världens ynkligaste jamande, hon gapar med hela munnen och man förväntar sig ett vrål, men ut kommer ett knappt hörbart litet ”iii”!

Flingan har alltid varit som en liten hund och kommer genast när man ropar på henne och låter sig alltid fångas och bli buren – nemas problemas!

Men… nu rackarns så har hon kommit på att ”the frog season” *skräck* is on! SKITKUL!!! Matte i huset har en viss äckelkänsla när det kommer till grodor och paddor, inte så där att jag dör när jag ser dem, men jag vill inte ha dem för nära, inte behöva ta på dem och ABSOLUT INTE ha dem INNE!!!!

Flingan ÄLSKAR grodor OCH paddor (hon är minsann inte den som är rasistisk utan bedyrar bägge raserna lika, rätt ska vara rätt). Länge leker hon med dem, följer efter, smyger på, överraskar och när hon tröttnat släpar hon glatt HEM dem… Oftast är de helt oskadda, hon är som en apporterande retriever och därav får ju de slemmiga små djuren också tillgång till familjens hus… Kan lova att det gått åt en hel del pengar för att muta tonåringarna till att få ut äckeldjuren ur huset!

En annan utveckling i denna problematik är att hon inte heller vill komma in på kvällarna längre. Grodorna är det ju full fart på nattetid, så varför ska hon gå och sova när partyt väl kommit igång?! Där har hon också ett hundbeteende och håller sig envist på 5 meters avstånd när man trött och irriterad försöker få in katteländet för natten. Precis som en hund i värsta trotsåldern som kommit på det där med att ”man behöver ju faktiskt inte lyda och matte hinner inte ikapp mig”. Kan lova att hela familjen blivit superbra på att kasta sig likt pantrar efter den lilla vita hårtussen och vårt mörkerseende är numer superbt!

Hon har också börjat leka revirvaktande vallhund och jagar numer hem bägge skogisarna så fort de närmar sig hennes grodrevir. Skogisarna beter sig precis som småsyskon ska och retas för glatta livet genom att närma sig i tid och otid och sedan fly med svansen i vädret när hon kommer sättandes. Idag noterade jag ett visst teamwork bland ”småsyskonen skogis”; de delade sig och kom från varsitt håll och Flingan fick springa som en liten flåbuse för att hålla koll på reviret. Man kan ju inte annat än le åt eländet och jag hoppas verkligen att hon fortsätter vakta grodreviret så att det inte slutar med att vi har 3 apporterande katter i huset… *hjälp*

Så här trötta är ”småsyskonen Skogis” efter hel dags Flingan retande:

Lyssna, se och njut!

Hur skön är inte den här killen då?!
Han heter Samuel Ljungblahd.
Gå till denna adress: svtplay.se/t/102966/sa_ska_det_lata och till avsnittet den 24/4 och sen 11.40 in i programmet!
SUPERSKÖN snubbe!!!! (missa INTE slutet av låten!)

Enjoy!!!

Blomkrig!

Igår sprang jag inte på några Uppsala studenter vad jag vet :)

Däremot skulle jag införskaffa lite blommor till altanen och en av affärerna i staden skulle dagen till ära få in ett begränsat parti av precis de blommor jag var ute efter. Mannen var kors i taket ledig, så småbuset behövde inte eskortera mamma till affären. Däremot skjutsade jag 7 åringen till skolan och tänkte att jag hoppar väl in då och fixar blommorna när jag ändå är i farten.

När jag kom till affärens parkering var det redan lång kö utanför, trots att den inte hade öppnat än. Jag funderade väl inte så mycket på det förrän jag klev ur bilen och ställde mig i solen och studerade kön… idel pensionärer och det var krigsstämning på plats! Ivrigt diskuterades blommorna och jämförelser med tidigare år drogs upp. Arga var de över att vissa köpte VÄLDIGT många, typ 6 – 8 st för då var det ju inte speciellt konstigt att det inte räckte till alla. Ingenstans står någon restriktion typ ”endast 2 per hushåll” utan det är nu djungelns lag som gäller! Och jag har ju faktiskt planerat att köpa 12… *gulp*

Dörrarna slås upp och pensionärerna fullkomligt kastar sig in och huvudena går som ping pong bollar på dem för att kunna lokalisera blomskatten. Men, ingenstans står den att finna och en arg pensionär hugger tag i kassabiträdet och frågar var de ”gömt undan blommorna”. Svaret blir att de inte hunnit ställa ut dem än, men hon ska genast se till att hämta dem.

Blixtsnabbt organiserar sig pensionärerna och likt en flock gamar tar de plats runt stället där blommorna ska placeras. Själv blir jag rätt full i skratt och tänker först bara gå därifrån, men intresserad som jag är av mänskligheten, så väljer jag att stanna kvar, har jag tur kanske det finns nån blomkrake kvar när slaget är utkämpat. Inte har jag nåt småbus att hålla reda på heller, så detta blir ren och skär underhållning i avslappnad form!

Det stackars kassabiträdet får upprepade gånger be pensionärerna flytta på sig så hon kan komma fram med blomvagnen. Innan hon ens fått den på plats så river och sliter de i den. Kassabiträdet börjar tappa tålamodet och fräser halvirriterat att ”hon kan väl få ta av plasten först innan alla börjar riva i plantorna”.

En kvinna i 40 – 50 års åldern kommer in genom dörrarna och pressar sig fram till blommorna och tar allt hon kommer åt. Detta gör att pensionärerna ser rött, de vill ju ha tid att välja och fundera och se vilken färg. Men kvinnan struntar i vilket och tar som sagt vad som helst. Dessutom slänger hon ner dem i en kundvagn lite hur som helst och till och med ovanpå varandra men då klarar pensionärerna inte av att vara tysta längre. ”Ska ha, ska man minsann, ingen hänsyn visas det heller och trängas det kan man, sen var det väl strunt detsamma om hälften är trasiga och döda när man kommer hem”. Kvinnan ger dem en rejält sur min men fortsätter härja bland blommorna.

Nu handlar det inte längre om att få de plantor man själv behöver enligt pensionärerna, nu gäller det att se till att ”kvinnan” inte får det hon vill ha. En pensionär tittar bort mot mig och säger plötsligt: ”Men du då lille vän, vad ska du ha, kommer du inte fram?” Jag svarar att jag kan vänta tills alla fått sitt, men det nöjer sig inte damen med. ”Säg nu vad du är ute efter så ska jag hjälpa dig.” Jag säger 2 utav blommorna jag är ute efter och vips så har jag dem i vagnen, utan knuff, buff, sura miner eller slagsmål.

Smidigt detta, men jag inser ju att jag kommer att hamna i samma dåliga dager som ”kvinnan” om jag förmedlar att jag vill ha fler. En lite djävulsk plan tar plats i mitt huvud och jag säger lite försynt ”egentligen skulle jag handla till 3 utav gamlingarna därhemma i byn som tyvärr inte har möjlighet att ta sig hit själva, men det får nog vara…”

THAT`S THE MAGIC WORD!

Helt plötsligt har jag inte mindre än 5 små söta pensionärs damer som roffar åt sig plantor åt mig och bara en kort stund senare har jag bilen full av plantor och är på väg därifrån.

Okej, lite fuffigt känns det ju, men jag har faktiskt 3 gamlingar här i byn som verkligen kommer att njuta av blommorna: Dickens (huskatt) 13 år, inget körkort, Mirus (Australian Shepherd) 7 år, inte heller något körkort och jag (mamma) tjugoarton år, har visserligen körkort fast vissa kvällar känner jag mig faktiskt som 100… och i DET skicket tar jag mig inte till affären under några som helst omständigheter, men underbara blommor på altanen blir jag aldrig för gammal för att njuta av!

Världens bästa 2 åring!

Idag fyller lillprins bus 2 år!!! Vi har nu uppvaktat med tårta på säng och paket och sjungit "Många lera" (hans egen uppfattning av "Ja må han leva"). Nu leks det för fullt med alla nya saker och kl 9 ska han klippa sig för första gången hos "klipp- Fridan" (vilket är 4 åringens namn på ALLA frisörer, eftersom hans heter Frida). Vi får se hur det går...

Dagens bilder: Världens bästa 2 åring!!!

Apoteks besök

Igår var jag och hämtade ut sonens medicin på apoteket. Tyvärr (tja det låter ju bra att säga så) hann minsting somna i bilen, så 16 åringen fick sitta kvar i bilen med honom och 4 åringen och jag blev ”tvungen” (tjohoooooo!!!) att gå in ensam på Apoteket. Den enda parkeringsplats som fanns var mitt i solen och jag hade dagen till ära tagit med en av hundarna också, så jag hoppades (trots avsaknaden av småbus) att besöket skulle vara snabbt avklarat.

Men för den som varit på ett Apotek någon gång under de senaste 5 åren vet ju att så oftast inte blir fallet. Visserligen var det bara 4 nummer före, men den första var ”gamla Berta” som behövde få allting förklarat minst 4 gånger och det måste jag säga, de är i vart fall noga med att informationen går fram och DET tycker jag är bra.

Sen var det nån halvung typ och det var snabbt och smidigt avklarat. Men sen böt de apotekare och plötsligt tog det år och dar. Kvinnan innan mig var där med sin tonårs dotter och min känsla var att de kände den nytillsatta apotekaren, för de pratade och skrattade och gjorde sig ingen som helst brådska. Lite stressad börjar jag känna mig vid detta laget, för även om 16 åringen är kvar i bilen, så är inte HAN det första minsting vill se när han vaknar…

Slutligen min tur och jag talar om ärendet och apotekaren slår i datorn. Plötsligt sitter han och småskrattar när han tittar på skärmen och jag funderar på vad som kan vara så roligt med lite tabletter mot acne (vilket sonen har en väldigt lindrig variant av, men han vill kväva det i sin linda) samt nåt nässmörj. ”De har stavat acne fel, vi ska vara noga och värna om det svenska språket, det heter faktiskt aKne numer”. Skojar han med mig tänker jag.

Sedan fortsätter han och säger att han ska berätta om biverkningarna på detta läkemedel. (Vanligtvis brukar jag läsa det själv på den medföljande bipacksedeln, men tydligen så är man numer tvungen att delta i förberedande terapisamtal inför eventuella biverkningar). Vet inte hur era apotek ser ut, men vårt är ganska litet och allt är i ett rum. ALLA hör vad som sägs i kassan, så någon sekretess är det ju inte tal om (fast han nämner faktiskt inte medicinens namn).

Han börjar med att säga att ”detta är ju verkligen inte rätt tid att skriva ut den här medicinen, eftersom man kan bli väldigt solkänslig. Det blir skuggan som gäller för grabben i sommar” säger han och skrattar. Ja… säger jag, men får han välja på sol eller att få bort aKnen, så väljer han nog det sistnämnda. Ja, självklart, säger apotekaren, man måste ju ha riktigt slät hy annars är man ju inte tillräckligt manlig! (????!!!!)

Sen ska ha ta medicinen i samband med måltid eftersom den är rätt stark för magen. Han kan få problem med det också förresten, trubbel med att hitta toan i tid. Han blinkar åt mig och skrattar åt sitt eget skämt. Jo, han får heller inte äta mjölkprodukter i samband med medicintagningen och inte tre timmar efter heller, för då minskas effekten. Om han behöver nåt för att stabilisera magen får han inte ta det heller i samband med medicinen utan det får han ta mitt emellan liksom, så får vi hålla tummarna för att det funkar he, he…

Vid det här laget sitter jag och ler och tänker ”är detta sant eller?!” Har inte heller bestämt mig för om jag ska gilla grabben eller tycka att han är ett superpucko. Jag känner även de nyfikna blickarna från övriga Apoteksgäster, som också följer detta samtal.

Jo, säger han sen, en kul grej är ju att detta är samma medicin som man behandlar Klamydia med, bara så ru vet om nån gäst skulle ge dig menande blickar därhemma he, he, he…

Om någon i rummet inte tidigare tagit del av detta samtal så VET jag i vart fall att så inte är fallet nu längre… Tack och bock, lovar att vissa bara hörde ”Klamydia” och jag tillhör numer skaran av ”misstänkt drabbad av könssjukdom”, i MIN ålder och allt… Är nu VÄLDIGT glad över att småbuset sitter i bilen, det är väl bara det som skulle få folket här ännu mer förskräckta: en småbarnsmamma med könssjukdom! De skulle säkert trott att den 16 åriga sonen var en potentiell älskare också… *skräck*

Försöker få den väldigt pratglade apotekaren att avrunda, men han drar bak stolen och sätter sig till rätta och fortsätter: Jo, man blir djävligt torr också, så han lär smörja sig i tid och otid. Få se här… var det nåt mer… P-piller, he,he, nej det lär han väl knappast behöva ta hänsyn till, fast det finns ju de grabbar som knaprar det för att få en och annan effekt… (funderar på vilka?!) Jo, han får inte sluta käka tabletterna bara för att aKnen försvinner, han ska fortsätta minst 2 – 3 månader till för annars kommer de tillbaks 7 resor värre! Fråga mig, jag höll f-n på att dö asså. Och funkar inte detta kommer han få ett annat preparat som heter R bla, bla nånting och det är starkare. Och blev han torr av dessa så är det ingenting mot vad han kommer att bli av dem he, he. Inte konstigt att jag sprang och smorde händerna med Lipsyl så ofta jag bara kunde he, he… (varför Lipsyl undrar jag …)

Nej, säger han sen, jag ska inte sitta här och prata bort tiden, ska bara fixa nån som skriver på detta. Jag är ju apoteksstuderande så jag får inte skriva på själv än, men snart får jag ett tillfälligt tillstånd för att skriva på. Blir klar i augusti, har läst i 5 år nu, inga studielån, har jobbat under tiden och dricker ingen alkohol, så då går det, det är ju bara att kolla in hur mycket de andra studenterna super bort i Uppsala he, he…

Här avbryts han av en mycket barsk kvinna som spänner ögonen i honom och studerar datorn, medicinen och utskrifterna, samt skriver en liten kråka och går vidare. Jag får slutligen betala och grabben önskar mig en fortsatt trevlig dag och jag önskar honom lycka till med apotekandet.

När jag går därifrån har jag fortfarande inte kläm på vad jag tycker och medicinen framstår ju inte som en barnlek direkt… (fast när jag läser bipacksedeln så är de flesta symptomen VÄLDIGT ovanliga)

Fast så här i efterhand kan jag tycka att han var ganska så störtskön egentligen, vilket avbrott mot de andra tokstela, humorbefriade, uttråkade, snart pensionerade apotekstanterna. Det kan ju bli riktigt intressant att gå till apoteket hädan efter… :)

Det finns hopp för den blivande svenska läkarkåren - eller?

Igår var jag med min 16 åring till doktorn angående hans näsblod. Då pappan i familjen jobbade, så fick även de 2 minsta busen följa med. Man hade frågat när vi bokade tiden om det var okej att läkarstudenter närvarade vid undersökningen och det tyckte vi var okej, då det bara gällde en näsa.

På plats i väntrummet sköter sig småbusarna exemplariskt och tittar förväntansfullt upp varje gång dörren till själva läkarmottagningen öppnas och någon ropas upp. En gammal farbror vid namn Arne ropas upp av sin läkare som står borta vid dörren. Han hette "Harne" säger 4 åringen glatt. Så fortsätter det en stund och till sist (20 min för sent) öppnas dörren och ut kommer 2 ynglingar som tydligen varit på läkarundersökning. Men icke!

Hela vägen ut i väntrummet går de innan dr Plancenta (den kvinnliga av de två) glatt säger: Finns det någon Jesper här? Ja, här svarar 16 åringen. Då skyndar sig dr. Placenta fram och tar honom i handen, ser honom djupt i ögonen och säger med eftertryck ”välkommen Jesper”. Jag ser mig lite förvirrat om och funderar på om jag läst fel på almanackan hemma och gått till dagisinskolningen istället, men nejdå, vi ÄR på vårdcentralen!

Då får du följa med mig, vi ska gå den här vägen säger hon sen och håller ut armen och liksom föser honom framför sig. Dr Initiativlös (den manlige, tja åtminstone av manligt kön…tror jag… av de två) lommar efter och rör inte en min. Vi motas in i världens minsta undersökningsrum, som av någon förunderlig anledning är möblerat med ett jätteskrivbord av hörnmodell (tar upp 2/3 av rummet) och jag tar bägge småbusen i knät på en yttepytte pall som står under tvättstället. Ja, det känns faktiskt som att vi sitter UNDER tvättstället! Sonen sitter på undersökningsbritsen och de två (blivande) doktorerna sitter på skrivbordet.

Dr Placenta (betyder ”moderkakan”, tycker det är ett passande namn då hon var väldigt gullig, mullig och omhuldande) tar ordet och förklarar att hon och dr Initiativlös är läkarstudenter och att de nu ska göra allt det de kan i undersökningsväg innan de hämtar sin handledare Dr Färdigutbildad. Jag sitter under tvättstället på min yttepytte pall med 2 bus i knät och hoppas att de verkligen INTE menar ALLT och om de gör det så hoppas jag att de inte hunnit lära sig speciellt mycket…

16 åringen berättar sin historia och Dr Placenta ställer frågor runtomkring det… väldigt MÅNGA frågor… detta tar ca 15 minuter och buset under tvättstället i mitt sedan länge avdomnade knä har tröttnat rejält! Dr Initiativlös rör fortfarande inte en min. Buset börjar glida av mitt knä och trampar nu rastlöst runt pallen.

Då ska vi ta och titta lite på dig säger Dr Placenta till 16 åringen. Hon rör sig mot det lilla instrument bordet och… där blir hon ståendes! Lääääääänge! Vi kan ju börja med ett blodtryck kanske säger hon efter vad som verkar vara en halv evighet, vi måste bara hitta sakerna först mumlar hon medans hon lyfter på lite attiraljer.
Till saken hör att blodtrycksmanschetten ligger högst upp, VÄLDIGT synlig för vem som helst som vet vad det är och till slut får hon faktiskt syn på den och säger glatt: där är den ju, den förra jag hade var röd, så det var ju inte så lätt att veta! (???)
Undrar bara vilket som är bak och fram på denna fortsätter hon sedan och får till slut fast den på sonens arm, som på grund av placeringen av manschetten har en helunderlig vinkel.
Försök slappna av i armen säger hon och trycker lite på den. Hon inser snart att han omöjligt kan ha armen annorlunda, men tro inte att hon sätter om manchetten, nehej då, här börjar hon istället blåsa upp den. Och DET rejält!
När sonen börjar kvida och ögonen ser ut som om de tänker poppa ut vilken sekund som helst så slutar hon tack och lov och hon får lyssna länge innan hon hör det första bruset. Helt okej, 125/ 80 säger hon.
Ska du? Säger hon sen och ger Dr Initiativlös stetoskopet. Han sätter inte heller om manschetten men pumpar i vart fall inte upp den till sonen kvider och ögonen poppar. Nu får jag höra hans röst för första gången ”140/90”

Va?! Säger dr Placenta, då måste jag kolla igen!

Sonen ger mig en mördarblick och jag försöker hala fram 2 åringen från under skrivbordet. Nej, 125/80 säger hon bestämt när det hela är klart.

Efter detta känner hon igenom hals, nacke och rygg och detta tar tiiiiid! Jag har redan serverat 2 åringen 6 muggar vatten (som han bara tar en mun av och sedan slänger i papperskorgen, för DET tycker han är kul) och 4 åringen ligger på mage under skrivbordet någonstans.

Har vi glömt nåt? säger hon sen och tittar på dr Initiativlös. Noll, zip, zero, nothing, ingen som helst reaktion får hon tillbaks och hon tittar nervöst på instrument bordet och får en lysande idé: vi kanske ska ta och titta i näsan?!

Nämen, vilket genombrott!!! Sök forskningsutbildningen för guds skull, de behöver folk som dig med dessa banbrytande idéer! Killen söker för näsblod så…ja..det kanske är en BRA idé att faktiskt titta i näsan!

Sagt och gjort hon hittar på det lilla spetsiga ficklampsinstrumentet och här börjar det hända saker som tyder på samarbete och utveckling: dr Initiativlös räcker henne en engångstratt att sätta på ficklampan!!! Jag är så betagen att jag vid det här laget skiter fullständigt i vad småbuset pysslar med fast jag ser i ögonvrån att skrivbordshurtsen på något magiskt sätt byter plats.

Sonen sitter upp och Dr Placenta stoppar in ficklampan i sonens näsa, men av en anledning jag absolut inte förstår, så ber hon honom inte att luta huvudet bakåt. Istället vrider hon runt sig själv och mer eller mindre ligger i sonens knä. Jag tänker inte ens försöka att ge mig på att förklara sonens min…

Efter en stund är hon klar och reser sig upp och lägger tillbaks ficklampan på instrument bordet. Hon konfererar (utan gensvar) med dr Initiativlös och när jag vänder mig om och tittar på sonen så sitter han där med engångstratten fortfarande kvar i näsan! Jag kan inte hålla mig utan skrattar till och dr Placenta får syn på misstaget och tar snabbt bort den medans hon mumlar något om att den inte hade fastnat ordentligt på ficklampan. Dr Initiativlös upprepar undersökningen på samma sätt, men ser till att få med sig engångstratten ur näsan när han är klar. Medans 2 åringen roar sig med att prova varenda knapp på skrivaren som går att trycka på konstaterar de att de inte kunde se något i näsan, så nu ska de hämta dr Färdigutbildad.

Detta i sin tur tar mer än 15 minuter och småbuset leker karusell på läkarstolen så kuvert och papper blåser av skrivbordet. In kommer till slut dr Färdigutbildad och på 2 minuter har han konstaterat att sonen har sår överallt på slemhinnorna i näsan och väldigt ytliga blodkärl. Lika snabbt har han presenterat lösningen och ett om-möblerat rum och 16 muggar vatten senare får vi lämna cellen.

Besöket tog 1 timme och 20 minuter… Man kan ju konstatera att "praktiken" i läkarutbildningen är av vikt, men kanske vore det bättre om handledaren var närvarande hela tiden i början för att ge lite råd och tips :)

Nu är det krig i tomteskogen!!!

Bengt Berg, finns det någon större idiot??? Det var HAN som INPLANTERADE Kanadagåsen i Sverige 1930!!! Idiot, idiot, idiot… Läste också att numer ses fågeleländet som ett skadedjur på många ställen. NÄHÄ?????!!!!! De skadar i vart fall min sömn ganska så rejält!

Men… hoppet är inte ute… Läs detta utdrag ur Jaktförordningen: Från och med den 1 juli 2001 har det skett en lagändring vad gäller jakt efter kanadagäss. Enligt jaktförordningen (1987:905) bilaga 4 punkt 15 gäller nu följande: Om det behövs för att förebygga skada, får kanadagås som uppträder vid fält med oskördad gröda eller som orsakar sanitär olägenhet jagas under hela året.Detta innebär att ansökan om skyddsjakt för att fälla kanadagäss inte längre behöver göras hos länsstyrelsen.

*ching ching* ”om det behövs för att förebygga skada”, jag lovar att om jag inte får sova ordentligt på nätterna, så kommer jag i vart fall GARANTERAT vilja skada herr och fru gås! Det borde väl vara giltigt skäl??? Nehej…

Men lyssna på detta: Baconlindad gåsfilé, Rökt gåsfilé, Gåspastej, Stekt gåsfilé med konjakssky, Gåsskav med timjan, Marinerad Gåsfilé med potatissallad och örtsås. Mumma va?! Sugen?? Det finns några riktigt fina exemplar här i vår sjö som bara ligger där och guppar till ingen nytta, tänk vad bra de skulle göra sig på ditt middagsbord!

Och du, det är ju lågkonjunktur och allt, detta är BILLIG mat som räcker till många eller väldigt länge! Utmärkt att frysa.

Du kan även spara in på nästa vinters klädkollektion, genom att själv stoppa om jackorna med 100% garanterat dödplockat dun!!! Då är du ju verkligen djurvän också! 2 flugor i en smäll, vilken deal!!! Hör av dig för närmare vägbeskrivning.

Dagens bild: Pastej på Kanadagås

Gröna fingrar?!

I varje möte med en ny människa kan man lära sig någonting om sig själv!

Okej, har man villa så bukar en trädgård ingå i dealen. Jättekul och bra och praktisk och allt det där. MEN… eländet måste ju skötas också och om man som vi köper en villa (med tillhörande trädgård) som inte är helt ny, så vet man ju faktiskt inte vad som finns i den där trädgården. Om man dessutom flyttade in mitt i vintern, så är det ju knappast troligt att man fått en guide av trädgården av den tidigare ägaren.

Måste erkänna att jag ALDRIG varit något trädgårdswhiz… Blomlådor funkar för mig! I med en färdig planta, vattna och funkar inte det, så är det bara att kasta bort och köpa nytt. Men den taktiken är ju inte lika bra med perenna (jo, jag kan en del trädgårdsord…)växter i rabatten, framför allt inte såna som vuxit till sig under flera år eller så…

Som om detta inte räcker så var den som från första början byggde detta hus och anlade trädgården en riktig trädgårds fantast och hade en genomtänkt idé med allt han gjorde och planerade. Vår granne, en äldre dam, är också en sån där som aldrig har ett enda ogräs i trädgården och allt, verkligen ALLT bara blommar och växer! Detta sätter lite press i mitt lilla huvud och jag vill i vart fall se ut som att jag har ett hum och en smula intresse…

Sagt och gjort, första våren i huset ”kastade” (läs ”släpade”) jag mig ut och gav mig på rabatten som vetter mot den gamla damens hus. Men hur i hela hundan ska man veta vad som är vad när det bara är spetiga små gröna stänglar överallt?! Jag försökte att kritiskt granska varje enskild liten grön pryl som stack upp ur jorden och tog bort alla som såg misstänkta ut. På några ställen hade en slingerväxt börjat ringla sig på jorden och eftersom jag inte är helt puckad, så insåg jag att den måste ju ha något att klättra på. Glad i hågen åker jag iväg och köper fantastiskt fina blompinneprylar (vet inte vad de heter) som jag snurrar slingerväxterna runt och fäster försiktigt med såna där gröna plast/ ståltrådsgrejjemojjer.

Stolt står jag och tittar på den nyrensade, proffsigt (med blompinneprylar och grejjemojjer) anlagda rabatten och känner att jag fått mersmak. Det finns hopp för en sån som mig och skam den som ger sig! Herregud, det är väl ingen konst att vara trädgårdsfreak!!!

När jag vänder mig om står den gamla damen vid staketet och beundrar mitt arbete. Glatt säger jag något om att ”det är så skönt när man väl fått ordning i rabatterna, så att man bara kan slå sig till ro och njuta”. Damen tittar på mig och säger: Visst är det så, men finns det någon anledning till att du bundit upp ogräset?

Jaha… vad svarar man på det?! Det finns ju alternativ typ:

· Jag tror på att låta naturen själv sköta ogräsbortrensning, men om jag binder upp dem så går det ju fortare för solen att bränna bort skiten!

· Jag tränar uppbindning inför rabatt SM, de riktiga plantorna kommer imorgon!

· Rasistkärring! Vad har hänt med människors lika värde = växters lika värde!!!

· Tanken är att om jag binder upp ogräset så är det ju troligare att hundarna väljer att pinka på det än på de lägre växterna.

· Jag är konstnär! Hela rabatten är ju en symbolik av Edens lustgård, där ogräset i sin slingrande form symboliserar ormen. Vi måste alltid vara medvetna om ondskans närhet i våra liv…

Men nehej då, jag står där som ett fån och förklarar lite stammande att jag egentligen inte har en aning om vad jag håller på med.

Detta har nu fört med sig att den lilla damen är vår ”trädgårds guru” som lite försynt påpekar vad som behöver göras typ ”idag är det så härligt att gödsla gräsmattan, så den blir riktigt grön och fin till midsommar” eller ”igår täckte jag över rabatterna med nät så inte rådjuren äter upp tulpanlökarna” eller ”för 6 år sen band jag upp min Forsythia så att den växte rakare, då har den också förgrenat sig bättre” (snabbt in på datorn för att slå upp vilken av dessa djäkla växter som är en Forstyt nånting)

Summan av det hela är att vår trädgård ser helt okej ut, men nån trädgårdsfreak, DET är jag INTE!!!

Dagens bild: Fågel dj…larna lyser INTE med sin frånvaro, de njuter!!!

Lille Thor är hittad !!!

Polisen har hittat lille Thor Wang i Guatemala och Mia är där och har träffat honom en timme! Nu ska bara domstolen gå igenom alla papper och se att allt står rätt till, sen om allt går som det ska, så kan Mia ta med sig sin lille prins hem!!!

Underbart med ett lyckligt slut för en gångs skull!

Fågel dj..lar!!!

Hej! Jag heter ”extremt djäkla irriterande” och är en Kanada gås. Jag bor i den lilla sjön utanför Cillas hus och nu i natt hade jag fest. Meningen var att partyt skulle dra igång vid 23 tiden, men polarna flög fel (många småsjöar runtomkring) så jag fick guida hit dem med min ljuvliga lilla stämma vid ett tiden.
Det blev lite livat innan alla hälsat klart, men sen drog vi igång med karaoke. Efter det körde vi allmän allsång, lite Sing star för att avrunda vid 4 tiden med lite sköna Thore Skoman dängor. Lyckad fest måste jag säga!!!

Hej! Cilla här! Vaknade vid ett tiden av ett dj..la liv på fågel helv…. I sjön. Önskade STARKT att jag tagit jägarlicens och haft ett vapenskåp med riktigt bra fågelbössor i. Apporterande fågelhund har jag ju, så det hade blivit både gåspaté, sprängd anka (menar gås), nya gåsduntäcken och kuddar för min del. Nu fick jag nöja mig med skitpissig sömn!!! Sa jag igår att jag var GLAD (????) över att isen släppt på sjön?! GLÖM DET!!!! Länge leve vintern!!!!!

Hej! Jag heter Mirus och är en Aussie som bor hemma hos Cilla. Min matte sov lite dåligt i natt och muttrade över fåglarna som sjöng så vackert på sjön. När de slutade vid 4 tiden, så var jag ju ändå vaken, så jag vankade runt lite och pejlade läget. Men DET skulle man ju inte gjort, för jag blev genast placerad i samma kategori som fåglarna. Ja, hon sa inte ”fjäderfä” åt mig men det var en del av de där orden som hon inte vill att barnen använder och visst, de sov så de hörde inte, men sen surrade hon något om hundfilé och hundskinnsfäll framför brasan, så då tänkte jag att det var bäst att snabbt inta sovläge… Ska nog sova hos småhussarna i fortsättningen…

Hej! Cilla igen… Om någon hört om ett lokalt fågelinfluensavirus som bara drabbar en liten begränsad population av Kanadagäss, VARMT VÄLKOMMEN att höra av dig!

Så här vacker, lugn men framförallt TYST och TOM är vår sjö på vintern!!! *längtar*

Kattutställning!

Idag har jag gjort en ”first”, dvs något jag aldrig gjort förut…

Jag har varit på Kattutställning. Jag har inte ställt ut någon katt, och inte tänker jag göra det heller, men en bekant till mig har kattuppfödning och hennes lilltjej och min lilltjej är favvokompisar, så det + min nyfikenhet gjorde att vi hamnade där. Min bekant ställde inte heller ut någon katt, men kollade in de övriga katterna i samma ras och svarade tålmodigt på mina 1000 frågor.
Det hela var mycket intressant faktiskt och jag såg katter som jag inte ens visste fanns på jordklotet…

Utställningen hölls i en ishall och hela golvet var fullt av rader med burar. Ägarna till katterna använder något som kallas ”burskynke” för att göra stålburen mer ombonad för kissekatten, som får lov att sitta där i timmar! Dessa burskynken fanns i alla färger och former, allt från riktigt snygga och smakfulla till helt totalt smaklösa, som det nedan *brrr* Men med tanke på rosetterna, så kanske det lönar sig??!

Kattägarna hade små trimbord som var fulla med sprayer, puder, borstar och kammar och det puffades och fluffades för fullt på de långhåriga raserna.

Vissa hade det väldigt enkelt…

Katternas intresse för det hela var varierande. En katt låg och sov i sin bur med alla 4 tassarna i vädret och sket fullständigt i all rörelse runtomkring, andra gömde sig bakom det bakre burskynket och syntes inte alls. Vid bedömningen var det också olika beteende, vissa katter kelade och kromade sig med domaren, några la sig till rätta på domarbordet och där blev de liggandes och några de var inte alls med på noterna, de kissade, fräste och en till och med försökte huggas. Det där med att vara domare det är nog ingen lätt historia och det gäller att hålla händerna på rätt ställe så man kommer helskinnad hem… Men, de flesta katterna var faktiskt snälla och beskedliga.

Lilltjejen var glad över att träffa favvokompisen och glada och nöjda åkte vi hem. Väl hemma hade isen helt släppt sitt grepp om sjön, så det blev att sätta sig på altan med en skål cornflakes och bara njuta av det glittrande vattnet och få en försmak av sommaren.

Här är en bild av lilltjejen och favvokompisen samt en dagsfärsk vy över sjön tagen från vårt soldäck. Somrigt va?!

Rainbowroom pappan...

Och för er som undrar så ser världens bästa man och pappa ut så här:

Tyvärr är han dagen till ära HYPER ALLERGISK så för hans skull har jag valt en bild som jag redan hade istället för att föreviga dagens rinnande ögon och näsa... Återkommer vid ett senare tillfälle med dagsfärska bilder, där han inte ser ut som att han gråtit hela dagen (typ i sommar när allt pollen elände är över).

Allvar och lek

Blogg världen har en vidd som är ENORM och allt, ja verkligen ALLT kan man få ta del av där. Mina favoritbloggar är såna som engagerar och berör, de som är så där äkta att själen blir omskakad för en stund. Ofta är det bloggar som på något sätt tangerar mitt eget liv, där man antingen fasar eller gläds av att tänka in sig själv i bloggarens ställe.

Har läst en del av ”Vimmelmammans” bloggar och blir otroligt berörd av äktheten i hennes inlägg. Hon verkar inte på något sätt fundera på hur inlägget ska bemötas, utan skriver utifrån sig själv och den person hon verkligen är. Att hon sen är språkmässigt väldigt begåvad gör det hela ännu mer berörande. Bloggen började ju bara som en enkel ”kändis mamma blogg” men mitt i kom beskedet om cancer och bloggen tog en drastisk, djupare vändning.

En annan blogg som berört mig till tårar både en och två gånger är ”Find baby Thor Wang”. En svensk mamma som i USA fick sin knappt ett år gamla son kidnappad av pappan och vet nu inte var eller i vilket land hon skall leta. Så fruktansvärt maktlöst och vilken mardröm! Hoppas av hela mitt hjärta att hon finner sitt barn och får honom tillbaks!

Men här sitter jag. Och dagen till ära lyser solen och isen har börjat tappat sitt grepp om sjön, så solen reflekterar så där härligt i vattnet. Jag skulle egentligen varit med familjen och lekt på Sveriges bästa lekplats (i Sala) som ligger EN BRA bit härifrån (och det är det mer än värt), men ena 16 åringen har haft rejäla problem med näsblod på sistone och vi hann bara åka ett par mil innan han ringde och det var dags igen och vi fick vända. Jag hoppade av hemma och övriga familjen fick lov leka utan mig (men egentligen är det nog mest jag som tycker synd om mig själv…). Fast när 16 åringen blöder, så är det REJÄLT, det pumpar ut och man får blåhålla över näsbenet länge för att få det att sluta. En gång sprack blodkärlet och då blev det ambulans med blåljus och hela köret som gällde. Nu har han tid till doktorn på tisdag, så vi får se vad de har att säga.

Det jag egentligen ville komma till är: vilket underbart liv jag har! Små moln kan dyka upp på himlen emellanåt, men inga rejäla stormar eller orkaner än så länge. Hoppas, hoppas, hoppas att det fortsätter så…

Här kommer lite härliga lek och busbilder från dagen som världens bästa pappa tagit:

Sol, vind och vatten...

…höga berg och djupa hav, det är min drömmar vävda av…

Idag har jag äntligen tagit tag i ”det där” som legat och gnagt i mitt bakhuvud ett längre tag nu. Ett längre tag är (tyvärr måste jag erkänna) år…

Det handlar om ett födelsemärke på magen som är rätt rejält stort och som ändrat färg och pigmentering och bredvid det har det tillkommit ännu en ganska så stor leverfläck. Jag själv tror ju absolut INTE att det är någon form av hudcancer, ser inte ut som de bilder jag sett och tagit del av. Det är inte svart eller har röda kanter. Jag tror ju mer att det handlar om att födelsemärket ändrat form och pigmentering på grund av graviditeterna, det sitter ju faktiskt på magen! Sen den andra fläcken är väl en sån som poppar upp ibland. Har ju fler lite här och där… Ska nog kanske kolla upp det där på låret också när jag ändå är där.

Min barnmorska som jag hade när jag väntade lilltjejen, för 7,5 år sedan, påpekade för mig att hon tyckte jag skulle kolla upp det där födelsemärket, men har jag gjort det??? Eh… nej…

Är väl lite som en struts när det kommer till saker som gäller mig själv och som skulle kunna vara otäcka eller farliga. Det man inte vet mår man inte dåligt av liksom… Gick med en knöl o bröstet i 6 månader innan jag vågade ringa och kolla upp den i somras. Ofarlig körtelvävnad – phu!

Men, nu har jag som sagt gjort slag i saken och fått en läkartid den 4:e maj. I´m such a good girl!!! :o)

Fast är det så konstigt egentligen att man väljer att blunda för saker i livet? Någonstans är jag ju hellre lyckligt ovetande om mitt öde än att slås med det och inte kunna påverka. Däremot så är det ju bra att ta reda på saker om det ännu finns tid att göra något åt det. Men man vet ju inte innan hur det ligger till…

OM jag hade bara två månader kvar att leva, skulle jag verkligen vilja veta det då? Jag tror att jag bara skulle må dåligt och bli nojig över allt jag skulle vilja hinna med att göra med mina nära och kära. Dessutom skulle man ju medicinskt vilja prova alla sätt som går att stoppa utvecklingen med, men då är man ju fullt upptagen med det istället för att verkligen leva de där sista månaderna. Hoppas verkligen att jag aldrig ställs inför den vetskapen! Jag beundrar verkligen alla de som kämpar med detta och som mitt i allt elände ändå lever livet och har en enorm livsglädje. Den inre styrkan hos människan visar ibland inga som helst gränser.
Underbart – eller hur?!

Nya tapeter!

Vår lilltjej har fått nya tapeter!!!

Det är inte vilka tapeter som helst, utan special designade som bara finns i ett enda exemplar, så hon blir helt själv om dem. Mönstret är modernt och lite åt det surrealistiska hållet och bottenfärgerna är ljusa medan det moderna mönstret går i mörkt grått mot svart.

Konstnären som gjort tapeten är väldigt lokalt känd, men har ännu inte nått ut till de breda massorna. Han är en energisk otroligt initiativrik person som alltid har många bollar i luften. Det finns ingen ände på hans otroliga förmåga att se möjligheter i varje unik situation. Där kan vi snacka om ”think outside the box” tänkande! Han jobbar också snabbt och koncentrerat, så man behöver aldrig vänta länge på resultatet. Han är en av de där personerna som alltid är nöjd med sitt arbete och ändrar eller ångrar ingenting i efterhand, underbar inställning hos en sann konstnär!

Till sin hjälp har han en något äldre assistent, som aldrig lägger sig i konstnärens arbete, utan tyst observerar och tar in och när arbetet är klart så meddelar han lugnt kunden vad konstnären åstadkommit.

Här är en bild av den nya tapeten och längre ner en bild av konstnären och hans assistent.

The way of life

Livet går ofta sin egen väg, förändring är oundvikligt. I stunden kan det ju te sig skrämmande och hopplöst, men allt som oftast när man senare ser bakåt, så inser man att det förde med sig något annat istället. Det behöver inte alltid innebära att det är så mycket bättre eller att det man förlorat är ersättligt, men det ÄR livet.

Det är ju bara genom förändring som nya saker kan ske, det är så vi utvecklas och går vidare. Vi lär oss HELA LIVET och aldrig blir vi fullärda. Vi vet inte heller vad som väntar bakom nästa hörn…

Jag tror på att leva så mycket man bara kan i nuet. Den HÄR tiden får man ju aldrig igen, imorgon är den ju för evigt borta. Självklart måste man se om sin tillvaro med ekonomi och dylikt och självklart ska man ha mål och drömmar att sträva mot, men det är inte det jag syftar på, utan mer att stanna till, varje dag, och se allt man har att vara tacksam för och njuta av det, istället för att bara sträva efter allt det där man inte har. Alla har något att vara tacksam för!

Jag tror också på aktiva val. Den som inte väljer, låter ju någon annan bestämma eller blir ett offer för tillvaron. Valen kanske inte alltid blir de bästa, men att välja är alltid rätt! Ibland har man inget val men livet går ju vidare ändå, vare sig man vill eller ej och det är väl kanske en av de tuffaste läxorna i livet, att lära sig acceptera det man inte kan påverka.

Men fortfarande blir ju livet vad man gör det till, även i dessa situationer, antingen är glaset halvtomt eller halvfullt och DU påverkar ju DITT eget liv mest, mer än någon annan, genom dina egna tankar och handlingar.

Allt det du gått igenom i livet, både positivt och negativt, har ju format dig till den du är idag. Är du inte nöjd med den du är, så är det ju upp till dig själv att göra aktiva val för att förändra det du inte tycker om. Allt kan man som sagt inte påverka, men du kan lära dig att acceptera det och det är att komma en bra bit på väg i ett förändrings arbete.

När jag ser tillbaks på mitt liv, så blandar sig positiva och negativa erfarenheter och jag har gjort både bra och mindre bra val i livet. Saker har hänt som jag inte kunnat påverka och som har varit otroligt jobbiga att komma igenom. Men ändå sitter jag här idag och är lyckligare än någonsin och har en tillvaro som jag är så otroligt tacksam för med min helt fantastiskt underbara familj, mina roliga, mysiga, goa, varma, härliga vänner samt mina superfina föräldrar som alltid finns där för mig.

Kanske har jag inte fått tillbaks det jag förlorat, men jag har fått andra, för mig, otroligt värdefulla saker istället. Saker som fyller mitt liv varje dag med värme, skratt och kärlek. Och det jag har förlorat har ju inte försvunnit, det finns kvar för evigt i mitt hjärta och minne, lika älskat nu som då…

”Time has a mysterious kindness. It always gives back to us what we lost, thru memories and wisdom…”

Pannkakstårta :o)

Idag slog mamman på stort och gjorde pannkakstårta med rårörda björnbär! Populärt såklart och allra mest hos den lilla 4 åriga filosofen... Här är en bild på skapelsen:

Till Nina

Jag har en vän, en vän som inte är som alla andra…

Hon skiljer sig ur mängden men höjer sig även över den.

Hon har en värme som sprider sig vida omkring och som ger trygghet och tröst till dem som har turen att komma i hennes väg. Hon ser dem alla, även dem som andra går osedda förbi. Hon ger dem det de behöver, ett leende, ett vänligt ord, en hjälpande hand. Hon glömmer dem aldrig utan återvänder både i minnet och i person för att göra det hon kan för att sprida sin värme och underlätta deras dag.

Hon har ett inre ljus som lyser upp tillvaron för dem runtomkring. Ett ljus av hopp och styrka som banar väg mot en bättre framtid, en bättre framtid för alla. För det är så hon är, hon ser ALLA inte bara sig själv och hon delar med sig av det hon kan till de som behöver det.

Hon har ett mod, som likt ringar på vatten sprider sig till dem som förlorat sitt eller aldrig funnit det. Tillsammans blir vi starka och tillsammans kan vi, ge aldrig upp säger hon och sträcker ut sin hand. Kom, jag hjälper dig...

”Det är bara med hjärtat man kan se, allt det som är viktigt är osynligt för ögat” sa Lille prinsen och kanske är det hon som är vår tids ”Lille prins”. Hon får varje människa att känna sig sedd och unik. Hon lyssnar och förstår utan att döma, hon ser det som ingen annan ser och lyfter fram det i varje enskild individ. Hon hjälper oss att se det som leder oss framåt och att glädjas åt allt det som finns i våra liv men även allt det som finns inom oss.

Hon har en beslutsamhet som ger oss styrkan att alltid se en utväg, att aldrig ge upp och att alltid fortsätta slåss för det vi tror på. När orken är slut, modet tryter och allt ter sig hopplöst står hon ändå där, stadig som en fyr i stormen och säger "det ska gå, det måste gå, vi får inte ge upp för de behöver oss..."

HON har ett hjärta av guld…

Nu får det vara nog!!!

Jag blir så himla förbannad!!!

Återigen dyker det upp fall där man inom behandlingsbranschen använt sig av otillåtna metoder för att ”vårda” barn och ungdomar. Hur tänker dessa personer??? Det måste väl för guds skull finnas andra saker man kan göra för att avhjälpa en situation så att man inte behöver ta till våld!!! Att man dessutom lyckats få barnet ifråga att tycka att han ibland ”förtjänat” denna behandling är ju om möjligt ännu mer skrämmande! Om du som personal inte vet annat än dessa metoder, eller i stundens hetta inte kommer på något annat, så är du inte rätt person för jobbet!

Detta handlar om BARN och UNGDOMAR med olika grader av handikapp, då ska man väl om någon gång ha ÄNNU STÖRRE FÖRSTÅELSE för deras situation – eller?! Och UTBILDAD personal måste ju vara A och O!!! Att sen alla som jobbar inom denna bransch är medvetna om de lagar och regler som gäller torde ju vara självklart, men så verkar ju inte fallet vara…

Denna värld är en ganska sluten historia. Har man inte med den att göra, så vet man inte speciellt mycket om den. Det finns självklart ställen som ÄR jättebra och har utbildad personal samt följer de lagar och regler som gäller, men insynen i dessa hem är ganska begränsad och i mångt och mycket tillrättalagd till det yttre.

Att ta del av denna värld kan vara lite som att öppna Pandoras ask. Helst ser många att den hålls stängd, kommunerna har ingen annanstans att placera dessa barn och det ligger ju på deras bord att lösa det och ofta har kommunerna inte en susning om stället ifråga utan har bara skrapat på ytan, den yta som stället SJÄLV valt att visa upp. Ställena själva vill ju tjäna pengar och personalen vill ha ett jobb, alltså väljer man att hålla tyst och ofta försvarar man inför sig själva att dessa barn är ju ”inte här för skoskav” och det förstår ju bara VI som jobbar med dem. Barnen, de tror man ändå inte på i de flesta fall, de är bara arga och bittra över att ha blivit placerade och därför överdriver situationen.

ALLA barn SKA behandlas med RESPEKT och man ska också ta HÄNSYN till deras handikapp och utifrån det och KUNSKAP skapa en bra miljö med RIMLIGA krav och en POSITIV atmosfär där de kan växa och utvecklas med hjälp av UTBILDAD kunnig personal som arbetar där för att de VILL det och inte bara för att få en lön.

Om alla såg sina egna barn i de barn man jobbar med så skulle situationen se väldigt mycket annorlunda ut…

Nej, det är dags att öppna Pandoras ask och se till att detta inte behöver hända om och om igen. Vi vill väl ändå våra redan svårt utsatta barn och ungdomar bättre än så här?! Det finns INGENTING som kan försvara detta – INGENTING!!! Tänk som sagt om det var DITT barn som fick genomgå detta…

Gräv djupt och upp till ytan med ALLT och lägg tid och resurser på att få fram BRA och SUNDA behandlingshem och UTBILDAD personal, dessa barn och ungdomar är ju också en del av Sveriges framtid!!!

Fiffinurligt :o)

Min dotter kom just på en alldeles lysande lek, som gjorde att jag helt kom av mig i tv tittandet. Har bara ett heligt program på tv och det är Desperate housewives på tisdagar, men jag blev så betagen av lilltjejen att jag bara släppte tv:n.

Leken gick ut på att hon satt med lillebrors ”Form bok”, en bok som innehåller olika former, kvadrat, cirkel osv, och sen illustrerar olika saker som har den formen. Under varje sak står ordet skrivet. Till saken hör att hon kan alla bokstäver, men bara i versaler, de små bokstäverna är hon inte helt säker på än och i boken stod alla ord med små bokstäver. Jag skulle gissa vad bilden föreställde genom att hon bokstaverade ordet. Men för att göra det hela lite svårare så skulle hon plocka bort vissa bokstäver.

Så här kunde det då låta: Okej det börjar på k sen hoppar jag två bokstäver och sen är det ett t och sen… ehh… ehh.. jag vet inte vad den bokstaven är, men sen är det ett… jag vet inte vad den bokstaven är heller men det slutar på s!
???
Vill du ha en ledtråd?
Ja tack!
Jeppe har såna men lillebror lekte med dem och då fanns inte alla kvar och det här är ett sånt (slår ut med armarna)!
???
Vill du ha en till?
Ja tack!
De är många och man kan spela med dem och om man blåser på det så rasar det!
Korthus?
Jaaaa!

Att se dottern fantisera och illustrera dessa ord, samt denna bokstavering med överhoppade samt utelämnade bokstäver gjorde detta otroligt roligt och givande. Testa denna: Det börjar på R men sen hoppar jag 2 bokstäver och det slutar på b eller d.

Vill ni ha en ledtråd?

Här kommer hennes lysande ledtråd till detta: Om man går in i en grotta med en ficklampa eller lykta eller nåt och så har man en sån där yxa fast mindre och så börjar man hacka i väggen, då kan man hitta en sån här!

Diamant tänker ni, men det är nu formen hon är ute efter, alltså: romb.

En annan favorit var: det börjar på…nä då blir det för lätt men det är la i mitten och sen vet jag inte vilka bokstäver det är i slutet.

Ledtråd: vi hade en sån här i skolan när vi räddade naturen, eller tja kanske inte räddade kanske men liksom och då gick rektorn upp ett trappsteg och sen ett till och sen var den där!
Svaret blev till slut: Flagga (de fick en flagga för att de var miljötänkande)

Finns bara en sak att säga: BARN ÄR UNDERBARA!!!!

Blev genast äldre...

Idag känner jag att jag skulle vilja ha en annan kropp. Det kan jag visserligen göra andra dagar också, men inte av denna anledningen… den gör ooooooont!!! Helgens trädgårdsarbete med krattning, skruvande av gungställning och studsmatta med skyddsnät, trädurrensning och bortsläpande av dessa och stenskottning (ja, dvs. forsla tillbaks all singel från garageuppfarten som följde med snöskottningen i vintras…) lite fönsterputs samt ett och annat hundbad har gett vissa biverkningar. Inser idag att jag närmar mig tjugotjugo med stormsteg, dagen till ära känner jag mig till och med mer som trettiotrettio.

Trots den hastigt påkomna höga åldern, så har barnen inte genomgått samma utveckling, vilket innebär att mamma kan inte ligga och ömka sig på soffan hela dan eller gå och få massage och värmeterapi, nehej då, life goes on! Finns det ingen som kan forska lite i idén om självstädande hus. Jag är villig att donera en hel del för den uppfinningen. Förr var min största önskan en självgungande vagn, men den tiden är förbi, utvecklingen går framåt och nu är det självstädande hus, kläder som aldrig blir smutsiga eller ett Vanish som faktiskt fungerar, en smutsfri tomt (med högre staket) som sköter sig självt, djur som aldrig fäller (eller rymmer) och tonåringar med enorm energi som står på önskelistan. Men hallå! Vi kan åka ut i rymden, ska då detta vara så svårt att få fram????

Det är ju lätt att sitta här och känna sig gammal och sliten, för jag kände ALDRIG så här när jag var i 20 års åldern! Men… hade jag hus, en liten hope barn, x antal djur och en stor trädgård då? NOPE!!!! Alltså har det inte med åldern att göra, hade antagligen känt så här då också om jag hade jobbat på som i helgen. Känner mig genast lite mer som tjugoarton igen ;o) Inte skulle jag vilja gå tillbaks i tiden heller och gå miste om det jag har idag. Får väl se värken som ett kvitto på mitt fantastiska lilla liv :o)

JA! Det är ju SÅ man ska se det hela!


Mer värk åt folket!!! *tjohoo*

Morgonstund har guld i mund

Eller, tja, kanske inte när man så fort man öppnat sovrumsdörren, slås av den inte alltför underbara doften av en… magsjuk Golden retriever! Luften liksom går ur en redan där och man hoppas innerligt för varje steg man närmar sig att det bara ska vara en yttepytte hög (med orimligt stor doftkoncentration). Men, för alla som har en Golden, så vet man nog att detta GARANTERAT inte är fallet! Dagen till ära är det inte mindre än 9 (NIO!!!!!!!) ”flytande” högar på golvet. Man slås lätt av tanken ”hundhelv….”, men det är ju egentligen inte hans fel att han har så glupande aptit att allt, och jag menar verkligen ALLT ses som absolut ätbart. Fattar bara inte VAR han hittar all denna för magen mindre fantastiska kost.

Vår andra hund, en Australian Shepherd, är EXTREMT kräsen och skulle ALDRIG sätta i sig nåt som inte kommer från en människohand (om ens det) eller ligger i matskålen. Just idag känns han mer klok än någonsin och min man får återigen poäng för att han tvekade på att skaffa en Golden.

Stolthet går före fall och utan att gnälla tar jag reda på de gulliga små raringarna på golvet. *urk*

Frukosten hoppar jag idag av förklarliga skäl och se där, pluspoäng till Golden ägaren, man äter mindre om man har en sån, vilket leder till viktminskning och billigare matkonto *ching – ching* Ett lika!

Förmiddagen tillbringas ute i trädgården med lek och lite trädgårdsarbete. Eftersom vårt hus ligger 15 m från vattnet har vi inhägnad tomt och både barn och djur är med oss ute. Jag och minsting städar i lekstugan när min man studerar mig med ett illmarigt leende. Jag tittar ut från lekstugan och får syn på… min Golden som tydligen varit på semester i Las Vegas och utövat gyttjebrottning… Hela hunden är sjöblöt och den där golden färgen som rasen är så känd för har förvandlats till mullvadsgrå. Tydligen tyckte han att det inte var för tidigt för ett vårdopp och isen har ju faktiskt släppt från kanterna. Sen att kanterna i övrigt, där han gick i, är rena rama lervällingen är ju för honom av mindre betydelse. Nej, där ljög jag, SJÄLVKLART gick han i precis just DÄR just DÄRFÖR att det var superkladdigt. Skitkul om man är en Golden, mindre skitkul om man är matte… *supersuck*

Mannen tittar på mig, ler stort och frågar: hur var det nu igen, det där med staketet? *morr* När vi köpte huset var det ju självklart med tanke på barnen och vattnet att tomten skulle hägnas in. Vi ville absolut ha ett trästaket och när vi skulle välja höjd och modell, så var det ENORM skillnad i pris. Det staketet min man tyckte vi skulle ha var en hel del högre än det vi valde (som är mer än tillräckligt högt för att barnen inte ska kunna klättra över det), men det var priset också, så lilla jag som ville lägga de pengarna på andra saker argumenterade till mig det lite lägre, billigare staketet. Min man ifrågasatte då om inte hundarna skulle kunna hoppa över staketet, men jag sa som det var: så olydiga hundar kommer vi ALDRIG att ha…

Mannen ler stort igen och säger, älskling, du hade i vart fall 50 % rätt! (Aussien hoppar ALDRIG över staketet, men så gillar han inte att bada heller…)

Optimisten i mig tar tag i det hela och för att inte ge mannen några som helst idéer om att han har en poäng så kvittrar jag något om att ”det är ju ändå dags för en rejäl vårschamponering, så vad spelar det för roll”. In med hundeländet i badkaret och efter en halvtimme kommer jag ut med en skinande blank Golden som luktar rent och som får lufsa runt och torka i solen (under mattes vakande öga och som harklar sig varje gång han närmar sig staketet).

Framåt lunch ”brunchar” vi på altanen i solen, där har jag 100 % koll på staketet mot sjön och känner mig lugn och trygg med att vovven lufsar runt på tomten. När ätandet är avklarat går vi återigen ut, för att mötas av… en skitig Golden. Nu kan stoltheten fara åt H!!! Irriterad som få går jag runt för att se efter var han kan ha blivit så skitig. Joho då, finns det en enda blöt fläck i trädgården, så nog hittar han den. Under Spireabuskarna har marken ännu inte torkat upp och smältvattnet från den lilla snöhög som finns kvar i skuggan rinner ner dit och DÄR har han roat sig med att gräva. Jag ger mannen en blick som säger ”du skulle bara våga” och släpar återigen med mig hundeländet in i badrummet, förhoppningsvis för sista gången idag.

Morgonstund HAR guld i mund, men inte alla dagar. En dag som denna borde fall få gå före stolthet och jag ska försöka komma ihåg det nästa gång. Ja, för med en Golden i familjen så blir det GARANTERAT en nästa gång… (fnular på om man kanske kan lära tvååringen hur man badar en hund, jag menar han har ju påvisat en viss talang...)

Så här såg vovven ut när jag köpte honom :)

Så här ser han ut inför bad 2 och jag inser vad jag fått för pengarna...

Men han är ändå en av VÄRLDENS 2 BÄSTA hundar och JAG kommer inte tveka på att skaffa en Golden igen!!! Golden, det är 100% livsglädje det och som jag brukar säga, man har ju inte roligare än man gör sig... (sådan matte, sådan hund ;)