Vi människor är väldigt bra på att kategorisera. Vi gör det med det mesta i vår tillvaro, allt från böcker och filmer till…varandra. Det finns en hel uppsjö av metoder och idéer för att i olika fack kunna placera den enskilda individen. Alla MÅSTE bara på nåt vis passa in i ett fack, annars blir det svårt att få grepp om personen ifråga. Sen för att inte på något sätt kunna ha fel, så kan alla höra hemma i flera olika fack samtidigt. Man kan ju då undra vad meningen är med att överhuvudtaget försöka kategorisera?
Men vi gör det, både medvetet och omedvetet, baserat på allt från ”kunskap” till fördomar.
Se bara alla bloggpresentationer (min egen ej undantagen) där man väljer att på sätt och vis kategorisera sig själv…
Jag har under mitt yrkesverksamma liv stött på otaliga metoder för denna kategorisering och någonstans finns det ju en gemensam röd tråd genom de flesta dessa metoder. De går ut lite på samma sak fast de heter olika saker. Sen finns det ju metoder som blir ganska så ”mumbojumbo” i mitt tycke, men för att inte kränka någon så kommer jag inte att gå in på vilka jag tycker att de är.
Det kan ju i vissa kretsar ses som lite ”flashigt” och påläst att kunna slänga sig med dessa termer. Framför allt om det finns andra ej invigda och ”mindre vetande” som informationen går över huvudet på.
Men det finns också tillfällen då dessa kategoriseringar är väldigt bra och kan vara till stor hjälp, tillexempel inom sjukvården. Kategorisering hjälper läkare att komma fram till en diagnos, psykologer likaså osv. Det finns säkert en uppsjö med situationer där det är jättebra.
Men det finns ju dem som placerats i ”fel” fack och för alla som blivit det, så är det ett hundjobb att få de runtomkring att omvärdera. För DET är något som vi människor INTE är lika bra på.
På tal om hundjobb och för att lätta upp detta inlägg lite, så tänkte jag ge mig på att kategorisera min familj. Jag tänkte använda mig av en egen tanke om kategorisering och ge mig på att jämföra dem med olika hundar :) Jag menar, alla raser har ju sina egenheter, likt oss människor och detta är INTE vetenskapligt, utan helt uppbyggt på mina egna fördomar om de olika hundraserna, så jag vill inte ha arga inlägg från SKK och de olika rasklubbarna om mina tolkningar. De borde förresten se det som en ära eftersom jag har en helt UNDERBAR liten (stor) familj…
Minstingen (numer känd som ”kattschamponeraren”). Vad kan passa bättre än en energisk, superglad, busig ,full-i-sjutton men oooootroligt söt liten Flat coated retriever valp?
Den lugna, harmoniska, mysiga lilla filosofen till 4 åring är ju självklart en fluffig liten Berner sennen valp.
Prinsessan i huset, 7 år, stolt, envis, lite ”besser-wissig” med långt blont hår och en garderob som skulle räcka till 10 småsessor, en Afghan så klart!
Vår 15 åriga familjehems tjej, en dam med skinn på näsan som ena minuten är jätteglad, go och gullig, men som i nästa ettrigt skäller igång och försvarar sin ståndpunkt. Solklart en Terrier
16 åringen i kategorin ”egen”, oftast total avsaknad av rörelseenergi, horisontalläge gäller så stor del av dygnet som möjligt och vad än man ber om så blir svaret ”måste jag?”. En Basset
16 åringen i kategorin ”bonus”, var är han på väg? Ut genom taket eller? Lång och smal, bara växer och växer, horisontalläge gäller även här (även i små, begränsade utrymmen), kan det ha med åldern att göra? En Grand Danois
Min man, världens bästa, lugn, trygg, snäll, kärleksfull, pålitlig, ärlig… ja, ja listan kan göras hur lång som helst. Det enda han inte är, är händig. Men DET är inte en Labrador heller :)
Men jag då?! Shit pommes frites vilken svår fråga… Men så här känner jag mig allt som oftast när barnen väl kommit i säng om kvällarna:
Men vi gör det, både medvetet och omedvetet, baserat på allt från ”kunskap” till fördomar.
Se bara alla bloggpresentationer (min egen ej undantagen) där man väljer att på sätt och vis kategorisera sig själv…
Jag har under mitt yrkesverksamma liv stött på otaliga metoder för denna kategorisering och någonstans finns det ju en gemensam röd tråd genom de flesta dessa metoder. De går ut lite på samma sak fast de heter olika saker. Sen finns det ju metoder som blir ganska så ”mumbojumbo” i mitt tycke, men för att inte kränka någon så kommer jag inte att gå in på vilka jag tycker att de är.
Det kan ju i vissa kretsar ses som lite ”flashigt” och påläst att kunna slänga sig med dessa termer. Framför allt om det finns andra ej invigda och ”mindre vetande” som informationen går över huvudet på.
Men det finns också tillfällen då dessa kategoriseringar är väldigt bra och kan vara till stor hjälp, tillexempel inom sjukvården. Kategorisering hjälper läkare att komma fram till en diagnos, psykologer likaså osv. Det finns säkert en uppsjö med situationer där det är jättebra.
Men det finns ju dem som placerats i ”fel” fack och för alla som blivit det, så är det ett hundjobb att få de runtomkring att omvärdera. För DET är något som vi människor INTE är lika bra på.
På tal om hundjobb och för att lätta upp detta inlägg lite, så tänkte jag ge mig på att kategorisera min familj. Jag tänkte använda mig av en egen tanke om kategorisering och ge mig på att jämföra dem med olika hundar :) Jag menar, alla raser har ju sina egenheter, likt oss människor och detta är INTE vetenskapligt, utan helt uppbyggt på mina egna fördomar om de olika hundraserna, så jag vill inte ha arga inlägg från SKK och de olika rasklubbarna om mina tolkningar. De borde förresten se det som en ära eftersom jag har en helt UNDERBAR liten (stor) familj…
Minstingen (numer känd som ”kattschamponeraren”). Vad kan passa bättre än en energisk, superglad, busig ,full-i-sjutton men oooootroligt söt liten Flat coated retriever valp?
Den lugna, harmoniska, mysiga lilla filosofen till 4 åring är ju självklart en fluffig liten Berner sennen valp.
Prinsessan i huset, 7 år, stolt, envis, lite ”besser-wissig” med långt blont hår och en garderob som skulle räcka till 10 småsessor, en Afghan så klart!
Vår 15 åriga familjehems tjej, en dam med skinn på näsan som ena minuten är jätteglad, go och gullig, men som i nästa ettrigt skäller igång och försvarar sin ståndpunkt. Solklart en Terrier
16 åringen i kategorin ”egen”, oftast total avsaknad av rörelseenergi, horisontalläge gäller så stor del av dygnet som möjligt och vad än man ber om så blir svaret ”måste jag?”. En Basset
16 åringen i kategorin ”bonus”, var är han på väg? Ut genom taket eller? Lång och smal, bara växer och växer, horisontalläge gäller även här (även i små, begränsade utrymmen), kan det ha med åldern att göra? En Grand Danois
Min man, världens bästa, lugn, trygg, snäll, kärleksfull, pålitlig, ärlig… ja, ja listan kan göras hur lång som helst. Det enda han inte är, är händig. Men DET är inte en Labrador heller :)Men jag då?! Shit pommes frites vilken svår fråga… Men så här känner jag mig allt som oftast när barnen väl kommit i säng om kvällarna:
2 kommentarer:
Japp, sätta etiketter på folk tycks vara oundvikligt! :0)
Många gånger kanske oföragligt och hjärtfullt, andra inte.
Men nog tycks det mig som om man i behandlingsvärlden gör det särsklit ofta och då avser jag inte bara riktigt utredda diagnoser utan även andra etiketter man svänger sig med så varje individ får sin rätta plats i hyllan. Undrar vems behov det gagnar egentligen, behandlarens eller klientens??
Härligt att vi har hundar att hänge oss åt i bland, där finns ju till och med internationellt vedertagna "standardetiketter" för både utseende och karaktär! ;0)
Kolla in den här sidans spel, till vänster i menyn under "GAME"
...den här sidan alltså: http://www.gone2thedogs.com/
Skicka en kommentar