Blomkrig!

Igår sprang jag inte på några Uppsala studenter vad jag vet :)

Däremot skulle jag införskaffa lite blommor till altanen och en av affärerna i staden skulle dagen till ära få in ett begränsat parti av precis de blommor jag var ute efter. Mannen var kors i taket ledig, så småbuset behövde inte eskortera mamma till affären. Däremot skjutsade jag 7 åringen till skolan och tänkte att jag hoppar väl in då och fixar blommorna när jag ändå är i farten.

När jag kom till affärens parkering var det redan lång kö utanför, trots att den inte hade öppnat än. Jag funderade väl inte så mycket på det förrän jag klev ur bilen och ställde mig i solen och studerade kön… idel pensionärer och det var krigsstämning på plats! Ivrigt diskuterades blommorna och jämförelser med tidigare år drogs upp. Arga var de över att vissa köpte VÄLDIGT många, typ 6 – 8 st för då var det ju inte speciellt konstigt att det inte räckte till alla. Ingenstans står någon restriktion typ ”endast 2 per hushåll” utan det är nu djungelns lag som gäller! Och jag har ju faktiskt planerat att köpa 12… *gulp*

Dörrarna slås upp och pensionärerna fullkomligt kastar sig in och huvudena går som ping pong bollar på dem för att kunna lokalisera blomskatten. Men, ingenstans står den att finna och en arg pensionär hugger tag i kassabiträdet och frågar var de ”gömt undan blommorna”. Svaret blir att de inte hunnit ställa ut dem än, men hon ska genast se till att hämta dem.

Blixtsnabbt organiserar sig pensionärerna och likt en flock gamar tar de plats runt stället där blommorna ska placeras. Själv blir jag rätt full i skratt och tänker först bara gå därifrån, men intresserad som jag är av mänskligheten, så väljer jag att stanna kvar, har jag tur kanske det finns nån blomkrake kvar när slaget är utkämpat. Inte har jag nåt småbus att hålla reda på heller, så detta blir ren och skär underhållning i avslappnad form!

Det stackars kassabiträdet får upprepade gånger be pensionärerna flytta på sig så hon kan komma fram med blomvagnen. Innan hon ens fått den på plats så river och sliter de i den. Kassabiträdet börjar tappa tålamodet och fräser halvirriterat att ”hon kan väl få ta av plasten först innan alla börjar riva i plantorna”.

En kvinna i 40 – 50 års åldern kommer in genom dörrarna och pressar sig fram till blommorna och tar allt hon kommer åt. Detta gör att pensionärerna ser rött, de vill ju ha tid att välja och fundera och se vilken färg. Men kvinnan struntar i vilket och tar som sagt vad som helst. Dessutom slänger hon ner dem i en kundvagn lite hur som helst och till och med ovanpå varandra men då klarar pensionärerna inte av att vara tysta längre. ”Ska ha, ska man minsann, ingen hänsyn visas det heller och trängas det kan man, sen var det väl strunt detsamma om hälften är trasiga och döda när man kommer hem”. Kvinnan ger dem en rejält sur min men fortsätter härja bland blommorna.

Nu handlar det inte längre om att få de plantor man själv behöver enligt pensionärerna, nu gäller det att se till att ”kvinnan” inte får det hon vill ha. En pensionär tittar bort mot mig och säger plötsligt: ”Men du då lille vän, vad ska du ha, kommer du inte fram?” Jag svarar att jag kan vänta tills alla fått sitt, men det nöjer sig inte damen med. ”Säg nu vad du är ute efter så ska jag hjälpa dig.” Jag säger 2 utav blommorna jag är ute efter och vips så har jag dem i vagnen, utan knuff, buff, sura miner eller slagsmål.

Smidigt detta, men jag inser ju att jag kommer att hamna i samma dåliga dager som ”kvinnan” om jag förmedlar att jag vill ha fler. En lite djävulsk plan tar plats i mitt huvud och jag säger lite försynt ”egentligen skulle jag handla till 3 utav gamlingarna därhemma i byn som tyvärr inte har möjlighet att ta sig hit själva, men det får nog vara…”

THAT`S THE MAGIC WORD!

Helt plötsligt har jag inte mindre än 5 små söta pensionärs damer som roffar åt sig plantor åt mig och bara en kort stund senare har jag bilen full av plantor och är på väg därifrån.

Okej, lite fuffigt känns det ju, men jag har faktiskt 3 gamlingar här i byn som verkligen kommer att njuta av blommorna: Dickens (huskatt) 13 år, inget körkort, Mirus (Australian Shepherd) 7 år, inte heller något körkort och jag (mamma) tjugoarton år, har visserligen körkort fast vissa kvällar känner jag mig faktiskt som 100… och i DET skicket tar jag mig inte till affären under några som helst omständigheter, men underbara blommor på altanen blir jag aldrig för gammal för att njuta av!