Biljard

Igår kände jag mig som den vita bollen i biljard, framförallt vid den första stöten i spelet: sprängningen...

Ja, ibland känns det faktiskt som djur och barn samarbetar till 100% för att se hur mamman i huset fixar det där med stress och simultanförmåga…
Dagen började lugnt och stilla, framåt lunch gick vi ut i trädgården, jag och de 2 minsta. Då ringer en av 16 åringarna och ville att jag skulle hämta honom vid tågstationen om 55 min. Vi bor ju i en liten by på landet utanför en mindre stad, en mellanstor stad ligger 4 – 5 mil bort och där pluggar 16 – åringen till målare. Nu ville han alltså att jag skulle åka in till den lilla staden och hämta honom.

Jag låter barnen leka tills det är dags att åka, men då är de inte alls med på noterna längre och vill inte under några som helst omständigheter kliva av studsmattan. Proffsig som man är så låter jag lugnet råda och väntar helt kallt ut dem. Det är ju inte roligt att trotsa om mamman inte reagerar och några minuter senare är de nere på gräsmattan. Samma procedur upprepas vid hängmattan, lekstugan och sandlådan och till slut har vi kommit till rätt sida av huset, men nu är det bråttom och den där "proffsiga" mammans tålamod börjar tryta rejält!

Jag måste in och hämta plånboken och bilnyckeln och jag ger 4 åringen bestämda direktiv att INTE öppna grinden medan jag och minsting är hämtar dessa. Detta tar typ 20 sekunder och SJÄLVKLART har 4 åringen ändå öppnat den, glatt står han och håller i den vidöppna grinden och alla tre hundarna är nere vid sjön, en på land och 2 i vattnet! *suck*

Jag kallar in 2 av hundarna (mina egna) den tredje är en blivande ledarhund som vi bara har på foder. Han är 9 månader och har total kola i öronen där han far som en dammsugare längs skogskanten, fortfarande genomblöt efter besöket i sjön, på jakt efter sin favorit delikatess: kattskit…

Lillprins bus ser givetvis sin chans och älgar iväg upp längs gatan med en hysteriskt skrattande 4 åring efter sig. Min inneboende Sanna Kallur vaknar till liv och älgar efter och får fatt i småbuset 2 hus bort. Lyckas få in de små bläckfiskarna i bilen och sätter FAST dem!

Har nu bara den bajsätande blivande ledarhunden att få tag i. Detta tar en stund eftersom hundar har en ”sixth sense” om att matten nu är stressad, irriterad och inte speciellt kul egentligen, skiten är roligare, men till slut kommer han lufsandes mätt och belåten *bläk* In med hundeländet i huset och precis när jag ska kliva in i bilen far en av katterna givetvis in under den. Bort och hämta krattan och rafsa iväg den lilla hårbollen upp på tomten igen.

Nu är jag sen, stressad och så där lagom genomsvettig… Småbuset har börjat tröttna och tjatar om festis… Känner igenom alla fickor efter bilnyckeln och inser att den och plånboken ligger kvar på golvet i baksätet bakom minstings stol. Av med bältet igen, runt bilen och hämta nyckeln och in i bilen igen. Kollar att hårbollen är kvar på tomten och startar bilen.

Då, först DÅ ringer 16 åringen och säger, ”du har väl inte åkt än? Jag läste fel och tåget kommer om en och en halv timme”

Motherhood is a bliss, isn’t it?!

Dagens låt: Don't worry, be happy http://www.youtube.com/watch?v=fWtwKHeDzC4