Sol, vind och vatten...

…höga berg och djupa hav, det är min drömmar vävda av…

Idag har jag äntligen tagit tag i ”det där” som legat och gnagt i mitt bakhuvud ett längre tag nu. Ett längre tag är (tyvärr måste jag erkänna) år…

Det handlar om ett födelsemärke på magen som är rätt rejält stort och som ändrat färg och pigmentering och bredvid det har det tillkommit ännu en ganska så stor leverfläck. Jag själv tror ju absolut INTE att det är någon form av hudcancer, ser inte ut som de bilder jag sett och tagit del av. Det är inte svart eller har röda kanter. Jag tror ju mer att det handlar om att födelsemärket ändrat form och pigmentering på grund av graviditeterna, det sitter ju faktiskt på magen! Sen den andra fläcken är väl en sån som poppar upp ibland. Har ju fler lite här och där… Ska nog kanske kolla upp det där på låret också när jag ändå är där.

Min barnmorska som jag hade när jag väntade lilltjejen, för 7,5 år sedan, påpekade för mig att hon tyckte jag skulle kolla upp det där födelsemärket, men har jag gjort det??? Eh… nej…

Är väl lite som en struts när det kommer till saker som gäller mig själv och som skulle kunna vara otäcka eller farliga. Det man inte vet mår man inte dåligt av liksom… Gick med en knöl o bröstet i 6 månader innan jag vågade ringa och kolla upp den i somras. Ofarlig körtelvävnad – phu!

Men, nu har jag som sagt gjort slag i saken och fått en läkartid den 4:e maj. I´m such a good girl!!! :o)

Fast är det så konstigt egentligen att man väljer att blunda för saker i livet? Någonstans är jag ju hellre lyckligt ovetande om mitt öde än att slås med det och inte kunna påverka. Däremot så är det ju bra att ta reda på saker om det ännu finns tid att göra något åt det. Men man vet ju inte innan hur det ligger till…

OM jag hade bara två månader kvar att leva, skulle jag verkligen vilja veta det då? Jag tror att jag bara skulle må dåligt och bli nojig över allt jag skulle vilja hinna med att göra med mina nära och kära. Dessutom skulle man ju medicinskt vilja prova alla sätt som går att stoppa utvecklingen med, men då är man ju fullt upptagen med det istället för att verkligen leva de där sista månaderna. Hoppas verkligen att jag aldrig ställs inför den vetskapen! Jag beundrar verkligen alla de som kämpar med detta och som mitt i allt elände ändå lever livet och har en enorm livsglädje. Den inre styrkan hos människan visar ibland inga som helst gränser.
Underbart – eller hur?!