En av dessa familjekatter är en Brittisk korthår vid namn ”Flingan” . Hon är en väldigt social liten fröken på snart 3 år och som alltid är i närheten när man är ute och som gärna följer med på hundpromenaderna. Hon har också världens ynkligaste jamande, hon gapar med hela munnen och man förväntar sig ett vrål, men ut kommer ett knappt hörbart litet ”iii”!
Flingan har alltid varit som en liten hund och kommer genast när man ropar på henne och låter sig alltid fångas och bli buren – nemas problemas!
Men… nu rackarns så har hon kommit på att ”the frog season” *skräck* is on! SKITKUL!!! Matte i huset har en viss äckelkänsla när det kommer till grodor och paddor, inte så där att jag dör när jag ser dem, men jag vill inte ha dem för nära, inte behöva ta på dem och ABSOLUT INTE ha dem INNE!!!!
Flingan ÄLSKAR grodor OCH paddor (hon är minsann inte den som är rasistisk utan bedyrar bägge raserna lika, rätt ska vara rätt). Länge leker hon med dem, följer efter, smyger på, överraskar och när hon tröttnat släpar hon glatt HEM dem… Oftast är de helt oskadda, hon är som en apporterande retriever och därav får ju de slemmiga små djuren också tillgång till familjens hus… Kan lova att det gått åt en hel del pengar för att muta tonåringarna till att få ut äckeldjuren ur huset!
En annan utveckling i denna problematik är att hon inte heller vill komma in på kvällarna längre. Grodorna är det ju full fart på nattetid, så varför ska hon gå och sova när partyt väl kommit igång?! Där har hon också ett hundbeteende och håller sig envist på 5 meters avstånd när man trött och irriterad försöker få in katteländet för natten. Precis som en hund i värsta trotsåldern som kommit på det där med att ”man behöver ju faktiskt inte lyda och matte hinner inte ikapp mig”. Kan lova att hela familjen blivit superbra på att kasta sig likt pantrar efter den lilla vita hårtussen och vårt mörkerseende är numer superbt!
Hon har också börjat leka revirvaktande vallhund och jagar numer hem bägge skogisarna så fort de närmar sig hennes grodrevir. Skogisarna beter sig precis som småsyskon ska och retas för glatta livet genom att närma sig i tid och otid och sedan fly med svansen i vädret när hon kommer sättandes. Idag noterade jag ett visst teamwork bland ”småsyskonen skogis”; de delade sig och kom från varsitt håll och Flingan fick springa som en liten flåbuse för att hålla koll på reviret. Man kan ju inte annat än le åt eländet och jag hoppas verkligen att hon fortsätter vakta grodreviret så att det inte slutar med att vi har 3 apporterande katter i huset… *hjälp*
Så här trötta är ”småsyskonen Skogis” efter hel dags Flingan retande:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar