Lex Sara…
En underbart bra lag som tyvärr inte fått det utslag man hoppats på. Det är ju tyvärr inte så ”enkelt” som det låter i de flesta fall. Ofta berörs ju större arbetsplatser och ibland privata, där arbetsplatsens hela existens sätts i spel.
På denna arbetsplats finns ju oftast också personal som faktiskt inte gjort något fel utan skött sitt arbete klanderfritt. Arbetsplatsen kan ju också ha en stark lokal förankring, där stor del av det lilla samhälle man bor i påverkas av det hela, både familjer och barn. Det är ju inte alltid så ”enkelt” att göra den där anmälan om man ser till alla faktorer runtomkring, även fast man egentligen är skyldig att göra den… Anmälaren sticker ju oftast ut halsen rejält och det hela kan ju få orimliga konsekvenser på det privata planet, vare sig man vill tro det eller inte. Alla som har stått där inför beslutet har nog känt samma vånda. Men, som tur är så finns det dem som tar steget ändå, kosta vad det kosta vill…
SJÄLVKLART ska den enskilda individen försvaras och SJÄLVKLART ska Lex Sara gälla och göras i de fall man anser det behövligt. Ingen människa ska behöva fara illa på grund av någon annan och absolut INTE i våra behandlingshem eller övriga instanser. Men ändå sker detta om och om igen och man undrar ofta hur det kan få vara så? Var finns tillsynsmyndigheterna? Var finns kunskapen om lagarna som ska följas? Var finns civilkuraget och var finns individens rätt?
Oftast är det ju redan svårt utsatta individer som råkar ut för detta, individer som har svårt att kommunicera eller som inte blir trodda eller som skräms till tystnad. Detta i det civiliserade Sverige på 2000 talet…
Saken är ju den att många av dessa arbetsplatser är väldigt bra på att dölja saker. Ofta är tillsynen förannonserad och då blir ju saker gärna tillrätta lagda inför kontrollen. Väldig personstarka individer driver ofta dessa ställen och i personalgrupperna återfinner man dem igen. Ny personal skolas in i samma anda och ifrågasätter de något, så blir de snabbt avpolletterade, med dåliga vitsord.
Någonstans mitt i allt detta återfinner man dem… de som faktiskt vill väl och gör rätt, men som inte vågar berätta. Kanske väljer de att blunda och låtsas som att de inte vet något eller har märkt något, men innerst inne så vet de mer än väl och långt där inne gnager samvetet som de inte vill veta av. I skydd av nattens mörker kanske de önskar att de vågade stå upp för sin sak och någon gång kanske de har förhört sig med någon likasinnad kollega, men snabbt blivit avfärdade med en skräckslagen blick. Hur ska de någonsin kunna försvara sitt handlande? Jag såg men jag gjorde inget… Kanske är nattens vånda tillräckligt straff?!
Men… den utsatta individen då?
Ingen kan säga det bättre än Martin Luther King:
”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet
Utan de goda människornas tystnad…”
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja, det är trist att det faktiskt ser ut så här på många håll i "behandlingssvängen"! Oavsett metod, program och ideologi så bemöts patienter/vårdtagare/klienter/elever ofta ovärdigt på olika sätt. Det behöver inte alltid vara direkta övergrepp och kränkningar som går att konkret anmäla utan mer subtilt oetiskt. Det är ju inte heller sällan det är en stor personalomsättning på behandlingshem och det kan inte alltid förklaras med att det är ett slitsamt yrke. På många håll far också stor del av personalen illa och blir man obekväm för ledningen så finns alltid något att bli uppsagd för!
Intresset för den här arbetsgruppen och dess arbetsmiljö har ökat men insynen är liten.
Det krävs också MYCKET mod av de som vågar gå ut och berätta eller bara sticka ut hakan och tycka eller ifrågasätta!
Det är bra skrivet Cilla och jag håller helt med dig och M L K!
Skicka en kommentar