Huttrande drar jag täcket tätare omkring mig. Sängen knakar lite när jag lägger över mig på rygg och sakta tar jag ett djupt andetag och känner efter. Det doftar gammalt och det ligger något lite syrligt i luften. Utanför hörs fåglarna kvittra och långt borta kan man höra ljudet av skällande hundar.
Jag stoppar ut en fot och känner på den kalla morgonluften. Jag låter blicken vandra omkring i rummet och fastna på alla dessa undanstoppade saker. Spinnrocken sticker fram bakom skorstenssockeln och bakom den skymtar jag Karl- Johan soffan vars stoppning sett bättre dagar. Ett pottskåp står intryckt bakom en ställning med gamla kläder och på en vit byrå med mässingsbeslag står flera trälådor som innehåller gamla fiskedrag och andra sedan länge förpassade saker.
På ena kortsidan har någon byggt en vägg av hyllor, där lakan, dukar och andra tygsaker samsas sida vid sida, omsorgsfullt manglade och ihop vikta. De har samma doft som rummet i övrigt och för mig symboliserar doften glädje och trygghet. Rummet är min farfars vind och jag tror jag har utforskat varje centimeter av rummet under de somrar jag tillbringat här.
Jag kliver ur sängen och sätter ner fötterna på trasmattan som min faster så genomtänkt placerat här. Det ojämna trägolvet är rejält kallt på morgonen och mattan ger fötterna ett mjukare uppvaknande. Tyst tassar jag över golvet på väg mot trappan.
Genom fönstret ser jag kortsidan på ladan där den gamla slipstenen står placerad. Den använder farfar fortfarande när han slipar lien, men det krävs att man är två, för en måste veva också. När farfar är själv, lånar han den eldrivna slipstenen uppe hos Arthur. På andra sidan stigen står tvättkaret, som min faster envisas med att använda trots att grannarna sagt år efter år att vi gärna får låna deras tvätt maskin när vi är här. Jag tror att faster känner som jag, det ska bara vara så här, lite primitivt, lite jobbigare men så mycket charmigare och roligare. Kanske känner hon som jag när jag är här, barndomslycka! När faster tvättar eldar hon under karet och rör i kläderna med en stor pinne. Vattnet hämtas i bäcken som rinner ner från berget bredvid, det är kristallklart och det är samma bäck som farfar hämtar dricksvattnet ur. Han hämtar det i två stora hinkar med lock till som sen placeras under bänken i köket. När man ska göra saft så får man hälla vatten i glaset med en skopa, jättemysigt.
Trappan knakar när jag går i den och ledstången jämrar rätt duktigt den med. Dörren i slutet av trappan är lite trög och gnisslar rejält när jag öppnar den.
Doften som slår emot mig är en blandning av brinnande ved, kokkaffe och nybakat. Världens underbaraste doft! I kortänden av bordet sitter farfar i sin gungstol och dricker kaffe. Han ler mot mig när jag kommer och reser sig för att hämta det han alltid gör: kaffe på ett fat och tre sockerbitar. Dessa placerar han framför mig där jag sitter i den blå kökssoffan och under tystnad slurpar vi på vårt kaffe. Sockerbitarna som jag lägger på fatet suger sakta upp kaffet och ändrar både färg och konsistens. Solen värmer min rygg genom fönstret bakom soffan och de rosa pelargonerna blommar för fullt på fönsterbrädan.
Ytterdörren öppnas och in kommer faster med en trave ved som hon lägger i vedlåren. Hon har redan hunnit sätta spolar i håret som hon sedan knutit ett hårnät runt. En vit blus och en färgglad kjol har hon på sig och det obligatoriska förklädet är knutet runt midjan. En diskret makeup kan anas i ansiktet och när hon kramar om mig så känner jag doften av Tulo ur hennes mun. Faster är alltid glad och pratar och bakar och fixar och donar. Idag har hon redan gjort en plåt Pannbulla, en kalvdans och nu har hon mazarinsnittar på gång. Faster är den klassiska 7 sorters kakor fastern :)
Hon gör en fantastiskt god rabarbersaft också som ofta avnjuts i den vita trämöbeln ute, i glas med polkagrisrandiga sked sugrör, under förmiddags och eftermiddags fikat. Ibland gör hon äppelpaj med vaniljsås som serveras i farfars finaste tallrikar som har dansande rokoko par målade på botten.
Faster slår sig ner vid bordet och bjuder på en nybakad pannbulla. Hon har med sig 2 kaffekoppar och ger mig den ena med bara lite kaffe i. Farfar bidrar genast med ännu en sockerbit. När jag druckit upp den lilla skvätten kaffe vänder faster upp och ner på koppen och vrider den tre varv motsols på fatet. Sen väntar hon en stund och vänder sedan tillbaks koppen igen. Kom, säger hon och jag skyndar runt bordet och upp i hennes knä. Se där säger hon, en fågel, ska du ut och resa? Hon spår i kaffesumpen, fast bara på skoj och tillsammans hittar vi massor av roliga figurer och meningar i sumpen.
Ute har bonden börjat köra med traktorn på åkern, han slår gräs och daggen har börjat försvinna längs dikeskanterna. Svalorna jagar mat åt ungarna och när jag sätter mig ute på den gröna farstubron och tittar ut över landskapet så undrar jag om det finns någon vackrare plats än denna.
Inte i mitt barndomshjärta i varje fall.
Jag stoppar ut en fot och känner på den kalla morgonluften. Jag låter blicken vandra omkring i rummet och fastna på alla dessa undanstoppade saker. Spinnrocken sticker fram bakom skorstenssockeln och bakom den skymtar jag Karl- Johan soffan vars stoppning sett bättre dagar. Ett pottskåp står intryckt bakom en ställning med gamla kläder och på en vit byrå med mässingsbeslag står flera trälådor som innehåller gamla fiskedrag och andra sedan länge förpassade saker.
På ena kortsidan har någon byggt en vägg av hyllor, där lakan, dukar och andra tygsaker samsas sida vid sida, omsorgsfullt manglade och ihop vikta. De har samma doft som rummet i övrigt och för mig symboliserar doften glädje och trygghet. Rummet är min farfars vind och jag tror jag har utforskat varje centimeter av rummet under de somrar jag tillbringat här.
Jag kliver ur sängen och sätter ner fötterna på trasmattan som min faster så genomtänkt placerat här. Det ojämna trägolvet är rejält kallt på morgonen och mattan ger fötterna ett mjukare uppvaknande. Tyst tassar jag över golvet på väg mot trappan.
Genom fönstret ser jag kortsidan på ladan där den gamla slipstenen står placerad. Den använder farfar fortfarande när han slipar lien, men det krävs att man är två, för en måste veva också. När farfar är själv, lånar han den eldrivna slipstenen uppe hos Arthur. På andra sidan stigen står tvättkaret, som min faster envisas med att använda trots att grannarna sagt år efter år att vi gärna får låna deras tvätt maskin när vi är här. Jag tror att faster känner som jag, det ska bara vara så här, lite primitivt, lite jobbigare men så mycket charmigare och roligare. Kanske känner hon som jag när jag är här, barndomslycka! När faster tvättar eldar hon under karet och rör i kläderna med en stor pinne. Vattnet hämtas i bäcken som rinner ner från berget bredvid, det är kristallklart och det är samma bäck som farfar hämtar dricksvattnet ur. Han hämtar det i två stora hinkar med lock till som sen placeras under bänken i köket. När man ska göra saft så får man hälla vatten i glaset med en skopa, jättemysigt.
Trappan knakar när jag går i den och ledstången jämrar rätt duktigt den med. Dörren i slutet av trappan är lite trög och gnisslar rejält när jag öppnar den.
Doften som slår emot mig är en blandning av brinnande ved, kokkaffe och nybakat. Världens underbaraste doft! I kortänden av bordet sitter farfar i sin gungstol och dricker kaffe. Han ler mot mig när jag kommer och reser sig för att hämta det han alltid gör: kaffe på ett fat och tre sockerbitar. Dessa placerar han framför mig där jag sitter i den blå kökssoffan och under tystnad slurpar vi på vårt kaffe. Sockerbitarna som jag lägger på fatet suger sakta upp kaffet och ändrar både färg och konsistens. Solen värmer min rygg genom fönstret bakom soffan och de rosa pelargonerna blommar för fullt på fönsterbrädan.
Ytterdörren öppnas och in kommer faster med en trave ved som hon lägger i vedlåren. Hon har redan hunnit sätta spolar i håret som hon sedan knutit ett hårnät runt. En vit blus och en färgglad kjol har hon på sig och det obligatoriska förklädet är knutet runt midjan. En diskret makeup kan anas i ansiktet och när hon kramar om mig så känner jag doften av Tulo ur hennes mun. Faster är alltid glad och pratar och bakar och fixar och donar. Idag har hon redan gjort en plåt Pannbulla, en kalvdans och nu har hon mazarinsnittar på gång. Faster är den klassiska 7 sorters kakor fastern :)
Hon gör en fantastiskt god rabarbersaft också som ofta avnjuts i den vita trämöbeln ute, i glas med polkagrisrandiga sked sugrör, under förmiddags och eftermiddags fikat. Ibland gör hon äppelpaj med vaniljsås som serveras i farfars finaste tallrikar som har dansande rokoko par målade på botten.
Faster slår sig ner vid bordet och bjuder på en nybakad pannbulla. Hon har med sig 2 kaffekoppar och ger mig den ena med bara lite kaffe i. Farfar bidrar genast med ännu en sockerbit. När jag druckit upp den lilla skvätten kaffe vänder faster upp och ner på koppen och vrider den tre varv motsols på fatet. Sen väntar hon en stund och vänder sedan tillbaks koppen igen. Kom, säger hon och jag skyndar runt bordet och upp i hennes knä. Se där säger hon, en fågel, ska du ut och resa? Hon spår i kaffesumpen, fast bara på skoj och tillsammans hittar vi massor av roliga figurer och meningar i sumpen.
Ute har bonden börjat köra med traktorn på åkern, han slår gräs och daggen har börjat försvinna längs dikeskanterna. Svalorna jagar mat åt ungarna och när jag sätter mig ute på den gröna farstubron och tittar ut över landskapet så undrar jag om det finns någon vackrare plats än denna.
Inte i mitt barndomshjärta i varje fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar