Det finns hopp för den blivande svenska läkarkåren - eller?

Igår var jag med min 16 åring till doktorn angående hans näsblod. Då pappan i familjen jobbade, så fick även de 2 minsta busen följa med. Man hade frågat när vi bokade tiden om det var okej att läkarstudenter närvarade vid undersökningen och det tyckte vi var okej, då det bara gällde en näsa.

På plats i väntrummet sköter sig småbusarna exemplariskt och tittar förväntansfullt upp varje gång dörren till själva läkarmottagningen öppnas och någon ropas upp. En gammal farbror vid namn Arne ropas upp av sin läkare som står borta vid dörren. Han hette "Harne" säger 4 åringen glatt. Så fortsätter det en stund och till sist (20 min för sent) öppnas dörren och ut kommer 2 ynglingar som tydligen varit på läkarundersökning. Men icke!

Hela vägen ut i väntrummet går de innan dr Plancenta (den kvinnliga av de två) glatt säger: Finns det någon Jesper här? Ja, här svarar 16 åringen. Då skyndar sig dr. Placenta fram och tar honom i handen, ser honom djupt i ögonen och säger med eftertryck ”välkommen Jesper”. Jag ser mig lite förvirrat om och funderar på om jag läst fel på almanackan hemma och gått till dagisinskolningen istället, men nejdå, vi ÄR på vårdcentralen!

Då får du följa med mig, vi ska gå den här vägen säger hon sen och håller ut armen och liksom föser honom framför sig. Dr Initiativlös (den manlige, tja åtminstone av manligt kön…tror jag… av de två) lommar efter och rör inte en min. Vi motas in i världens minsta undersökningsrum, som av någon förunderlig anledning är möblerat med ett jätteskrivbord av hörnmodell (tar upp 2/3 av rummet) och jag tar bägge småbusen i knät på en yttepytte pall som står under tvättstället. Ja, det känns faktiskt som att vi sitter UNDER tvättstället! Sonen sitter på undersökningsbritsen och de två (blivande) doktorerna sitter på skrivbordet.

Dr Placenta (betyder ”moderkakan”, tycker det är ett passande namn då hon var väldigt gullig, mullig och omhuldande) tar ordet och förklarar att hon och dr Initiativlös är läkarstudenter och att de nu ska göra allt det de kan i undersökningsväg innan de hämtar sin handledare Dr Färdigutbildad. Jag sitter under tvättstället på min yttepytte pall med 2 bus i knät och hoppas att de verkligen INTE menar ALLT och om de gör det så hoppas jag att de inte hunnit lära sig speciellt mycket…

16 åringen berättar sin historia och Dr Placenta ställer frågor runtomkring det… väldigt MÅNGA frågor… detta tar ca 15 minuter och buset under tvättstället i mitt sedan länge avdomnade knä har tröttnat rejält! Dr Initiativlös rör fortfarande inte en min. Buset börjar glida av mitt knä och trampar nu rastlöst runt pallen.

Då ska vi ta och titta lite på dig säger Dr Placenta till 16 åringen. Hon rör sig mot det lilla instrument bordet och… där blir hon ståendes! Lääääääänge! Vi kan ju börja med ett blodtryck kanske säger hon efter vad som verkar vara en halv evighet, vi måste bara hitta sakerna först mumlar hon medans hon lyfter på lite attiraljer.
Till saken hör att blodtrycksmanschetten ligger högst upp, VÄLDIGT synlig för vem som helst som vet vad det är och till slut får hon faktiskt syn på den och säger glatt: där är den ju, den förra jag hade var röd, så det var ju inte så lätt att veta! (???)
Undrar bara vilket som är bak och fram på denna fortsätter hon sedan och får till slut fast den på sonens arm, som på grund av placeringen av manschetten har en helunderlig vinkel.
Försök slappna av i armen säger hon och trycker lite på den. Hon inser snart att han omöjligt kan ha armen annorlunda, men tro inte att hon sätter om manchetten, nehej då, här börjar hon istället blåsa upp den. Och DET rejält!
När sonen börjar kvida och ögonen ser ut som om de tänker poppa ut vilken sekund som helst så slutar hon tack och lov och hon får lyssna länge innan hon hör det första bruset. Helt okej, 125/ 80 säger hon.
Ska du? Säger hon sen och ger Dr Initiativlös stetoskopet. Han sätter inte heller om manschetten men pumpar i vart fall inte upp den till sonen kvider och ögonen poppar. Nu får jag höra hans röst för första gången ”140/90”

Va?! Säger dr Placenta, då måste jag kolla igen!

Sonen ger mig en mördarblick och jag försöker hala fram 2 åringen från under skrivbordet. Nej, 125/80 säger hon bestämt när det hela är klart.

Efter detta känner hon igenom hals, nacke och rygg och detta tar tiiiiid! Jag har redan serverat 2 åringen 6 muggar vatten (som han bara tar en mun av och sedan slänger i papperskorgen, för DET tycker han är kul) och 4 åringen ligger på mage under skrivbordet någonstans.

Har vi glömt nåt? säger hon sen och tittar på dr Initiativlös. Noll, zip, zero, nothing, ingen som helst reaktion får hon tillbaks och hon tittar nervöst på instrument bordet och får en lysande idé: vi kanske ska ta och titta i näsan?!

Nämen, vilket genombrott!!! Sök forskningsutbildningen för guds skull, de behöver folk som dig med dessa banbrytande idéer! Killen söker för näsblod så…ja..det kanske är en BRA idé att faktiskt titta i näsan!

Sagt och gjort hon hittar på det lilla spetsiga ficklampsinstrumentet och här börjar det hända saker som tyder på samarbete och utveckling: dr Initiativlös räcker henne en engångstratt att sätta på ficklampan!!! Jag är så betagen att jag vid det här laget skiter fullständigt i vad småbuset pysslar med fast jag ser i ögonvrån att skrivbordshurtsen på något magiskt sätt byter plats.

Sonen sitter upp och Dr Placenta stoppar in ficklampan i sonens näsa, men av en anledning jag absolut inte förstår, så ber hon honom inte att luta huvudet bakåt. Istället vrider hon runt sig själv och mer eller mindre ligger i sonens knä. Jag tänker inte ens försöka att ge mig på att förklara sonens min…

Efter en stund är hon klar och reser sig upp och lägger tillbaks ficklampan på instrument bordet. Hon konfererar (utan gensvar) med dr Initiativlös och när jag vänder mig om och tittar på sonen så sitter han där med engångstratten fortfarande kvar i näsan! Jag kan inte hålla mig utan skrattar till och dr Placenta får syn på misstaget och tar snabbt bort den medans hon mumlar något om att den inte hade fastnat ordentligt på ficklampan. Dr Initiativlös upprepar undersökningen på samma sätt, men ser till att få med sig engångstratten ur näsan när han är klar. Medans 2 åringen roar sig med att prova varenda knapp på skrivaren som går att trycka på konstaterar de att de inte kunde se något i näsan, så nu ska de hämta dr Färdigutbildad.

Detta i sin tur tar mer än 15 minuter och småbuset leker karusell på läkarstolen så kuvert och papper blåser av skrivbordet. In kommer till slut dr Färdigutbildad och på 2 minuter har han konstaterat att sonen har sår överallt på slemhinnorna i näsan och väldigt ytliga blodkärl. Lika snabbt har han presenterat lösningen och ett om-möblerat rum och 16 muggar vatten senare får vi lämna cellen.

Besöket tog 1 timme och 20 minuter… Man kan ju konstatera att "praktiken" i läkarutbildningen är av vikt, men kanske vore det bättre om handledaren var närvarande hela tiden i början för att ge lite råd och tips :)